Ibland måste man skydda sig mot välfärdsstaten

Rom byggdes inte över en natt. Inte välfärdsstaten heller. Och inte heller rivs välfärdsstaten över en natt. Det som sker däremellan – mellan de första sprickorna och det definitiva raset – är svårnavigerat. Där lever vi nu: i en välfärdsstat som fortfarande talar trygghetens språk men allt oftare levererar dess motsats.

Förra året publicerade Kaliber en granskning av ”fallet Elsa”. Det handlade i korthet om att socialtjänsten, med stöd av barnexperter inom Regionen, menade att åttaåriga ”Elsa” hade en mamma som misshandlade henne med sjukvården som ombud. Kort sagt ansågs mamman i sina sjukvårdskontakter inte ha barnets bästa för ögonen. Det tolkades i stället som Münchhausen syndrome by proxy, en bisarr form av barnmisshandel där en förälder skadar barnet med hjälp av onödiga sjukvårdsinsatser.

Granskningen väckte många tankar hos mig som socialarbetare med erfarenhet av liknande komplicerade fall. Elsas mamma tvingades strida för sitt barns rätt till adekvat sjukvård och bli besvärlig till den grad att hennes envishet av barnexperterna stämplades som misshandel, trots att polis hade friat henne från brottsmisstankar.

Fallet Elsa visar att välfärdsstaten ibland måste konstruera monster av människor med ett hjärta. Varför?

Socialtjänsten har ett eget kunskapssystem och ett snävt uppdrag. För att vinna bifall i domstol måste utredningen betona det dysfunktionella i en familj. Det finns litet utrymme för nyanser. Socialsekreteraren som skriver utredningen – eller snarare ”partsinlagan” – kommer naturligt att utgå från barnexperternas bedömning. Avvikande uppfattningar får svårt att vinna gehör. 

Fallet Elsa visar förutom detta att medborgare ibland måste skydda sig mot sin egen välfärdsstats goda avsikter, eftersom det snäva uppdraget – att identifiera risker för barns utveckling – kan slå tillbaka mot föräldrarna. Välfärdsstatens paradox är att den ibland skadar familjen när den tror att den skyddar barnet. I slutändan får alla parter lida. Även socialtjänsten får lida av ett bristande förtroende från allmänheten, vilket ger försämrade möjligheter att lyckas med uppdraget.

Jag inledde med några ord om en välfärdsstat som fortfarande talar trygghetens språk men allt oftare levererar dess motsats. Hur ska medborgare agera gentemot en välfärdsstat som missköter sitt uppdrag? Det tycks hända allt oftare: barn med funktionsvariationer som inte får sina anpassningar i skolan, förövare i hemtjänsten som levererar övergrepp och rån, socialtjänsten som omhändertar barn på felaktiga grunder. Listan på svek kan göras lång.

När välfärdsstaten krackelerar får medborgarna ibland välfärdsstaten emot sig. Engagemang omtolkas lätt till rättshaveri. Kritik mot institutionerna tolkas som utländska påverkansoperationer, vilket har blivit vanligare efter LVU-kampanjerna.

Socialtjänsten och välfärdens barnexperter har inget intresse av extern granskning. Journalister och fria författare som jag själv saknar ofta den insyn som krävs – men just därför behövs de. Kritik är ibland omtanke. Vi behöver folkbildas om vår egen välfärdsstat och dess dysfunktioner.

Jeremiah Karlsson är socionom och författare