Bland örnar och hönor
Man bör veta att Milles örn är barn av sin tid vad gäller estetiken och kopplas gärna ihop med de totalitära regimernas konst och arkitektur.
När OS i Paris invigdes 2024 var en av scenerna en sorts parodi på Leonardo da Vincis fresk Nattvarden. Eller var det det? Nej, hävdade upphovsmännen: Det var drag queens på hedniskt kalas. Verkligen ingen blasfemi!
En diskussion uppstod som naturligtvis inte gav någon klarhet, men där någon påpekade att om tillräckligt många tolkar en bild eller ett verk som – något – så är det så. Eller kanske blir, om inte annat i historieskrivningen. Vad än upphovsmännen påstår i stunden. Majoriteten kan alltså spika något i stil med fake news (vilket somliga aktörer på internet inte är sena att utnyttja). Komplexet kan diskuteras i evigheter, men att konstnärliga verk alltid tolkas i nuet är ofrånkomligt. Med det facit vad gäller historiska händelser vi fått med oss och som präglat oss.
Jag tänkte på det här när Carl-Oskar Bohlin, ministern för civilt försvar, den 1 juli höll tal i samband med flygvapnets hundraårsfirande framför det så kallade Flygarmonumentet vid Karlaplan. Monumentet består av en stiliserad örn med utbredda vingar (7,5 m) på en hög sockel försedd med reliefer med med historiska motiv, utförd av Carl Milles. Det är en pampig sak som invigdes år 1931.
Det faktum att statyn är ett typiskt barn av sin tid vad gäller estetiken, har gjort att det, i den mån folk funderar på det, gärna kopplas samman med de totalitära regimernas konst och arkitektur. Exemplen kan göras många, Leni Riefenstahls film Viljans Triumf som spelades in på den år 1936 nybyggda Olympiastadion utanför Berlin. EUR – den nyklassiska stadsdelen i kanten av Mussolinis Rom. Eller varför inte affischerna föreställande sunda och välbyggda arbetare från Sovjetunionen? Allt är det uttryck för en ren propagandaestetik, som örnmonument estetiskt påminner om.
Att det inte restes med de intentionerna har förstås med saken att göra, men vid en snabb anblick syns det inte. Och att historien kryllar av symboliska örnar, i länders vapen liksom i härförares som Napoleons och Julius Cesars rekvisita har förstås också med saken att göra. På sätt och vis.
I just Milles Flygarmonument är det den speciella, och problematiska, estetiken som är slående.
Å andra sidan är det något vi får stå för. Den svenska mellankrigstiden var full av tyskvänner, här fanns ett spektrum av åsikter från tyskvänlighet till ren nazism. De var inledningsvis många och högljudda, men så snart kriget var över var de få och ljudlösa.
Om man i egenskap av svensk minister ställer sig och håller tal framför det här monumentet ska man veta att man skriver in sig i ett historiskt sammanhang. Man kan naturligtvis redan i sitt tal parera den med största sannolikhet kommande kritiken. Gör man det så är mycket vunnet.
För Sverige behöver sin historia liksom både politiker och journalister som kan och refererar till den.
Själv hoppas jag att den här historiska inramningen är ett tecken på större medvetenhet hos dagens politiker. I annat fall är risken stor att vi inte minns dem som örnar – utan som frigående höns kring Harpsund.
Karin Stensdotter är författare och arkitekt
