Vem enar Storbritannien? Bara Harry Kane

Som nästan alltid bubblar det och sjuder i brittisk politik. Keir Starmer förbereder sin politiska sorti och försöker, med den där lätt febriga energin som uppstår när en politiker inser att historien snart ska skrivas av andra, säkra en plats som säkerhetspolitisk statsman. Tanken var att Nato-mötet i Ankara skulle bli den stora internationella finalen. Som så ofta stal Donald Trump scenen.

På hemmaplan talar den sannolike efterträdaren Andy Burnham om att ”rewire Britain”. Det låter kraftfullt, men detaljerna är så tunna att vän av ordning undrar om även Burnham tillhör vår tids mest välbekanta ledartyp: den som tar sig högst upp med rätt trendord, simulerar handlingskraft och skickar ut en pr-armé för att kalla stillastående för förändring.

Veckans politiska snackis är ändå – surprise – Nigel Farage. Han har avgått som parlamentsledamot för Clacton för att utlösa ett fyllnadsval mitt under en utredning om odeklarerade donationer. Farage kräver folkets, snarare än parlamentets, dom. Men som motdrag vägrar etablissemangspartierna ställa upp och hälsar att utredningen väntar vid återkomsten.

Farage får vatten på sin kvarn när partierna (och utbrytarpartiet Restore) samlas mot honom, men slipper alltså inte undan granskningen samtidigt som mandatet knappast blir problemfritt om många väljare stannar hemma under ett val med mer eller mindre given utgång. Den enda hittills deklarerade motkandidaten? Komikern Count Binface – en ”intergalaktisk rymdkrigare” med en soptunna på huvudet – som lär kamma hem en hel del anti-Farage röster.

Sista ordet är knappast sagt men Westminsters eviga politiska teaterspel fängslar inte längre som förr. Till och med i missnöjeskretsar börjar det nu talas om att Farage börjat bli en belastning för sitt eget parti.

Det är alltså inte politik som sommarvarma britter pratar mest om just nu. Fokusområdet framför andra? Fotboll. Så klart.

Efter Englands heroiska 3–2-vinst mot Mexiko på den kokande Azteca-stadion – med tio man sedan 54:e minuten – har media snabbt växlat från det sedvanliga talet om jordens undergång till nationell segeryra. Ena dagen är landet omöjligt att styra. Nästa dag har Jude Bellingham, som gjorde två mål före paus, löst produktivitetskrisen.

Nu väntar kvartsfinal mot Norge och ett gigantmöte mellan Harry Kane och Erling Haaland. Det engagerar betydligt fler än både Clactonsoppan och Burnhams visioner. Laguttagningen diskuteras dessutom med en seriositet som vida överstiger spekulationerna kring pågående regeringsbildning.

Får man som geostrateg analysera åtminstone en fotbollsaspekt? Låt oss hoppas det, för matchen handlar om något mer än bara två superanfallare. Länder tävlar aldrig bara med talang. De tävlar också med institutioner, pengar, kultur, självbild och förmågan att förstärka landets egna specifika styrkor.

England har Premier League, ett skoningslöst prestationstryck varje vecka, topptränare, globala fotbollsakademier samt talanger som proaktivt fångas upp av storklubbar i tidig ålder. Norge har en annan modell: lokala klubbar, ideella tränare, långa vintrar, konstgräsplaner och en nordisk förväntan att inte heller superstjärnor glömmer bort att framgång bygger på en laginsats.

När England kliver ut på planen möter de alltså inte bara Haaland och Ødegaard. De möter ett litet land med självförtroende nog att, i disciplinerad vikingaformation, göra saker på sitt eget sätt.

Att fotbollen både enar och entusiasmerar mer än politiken är nog inte så konstigt. På planen, ofta till skillnad från i politiken, märks det tämligen omgående om någon faktiskt spelar laget framåt.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare