Bussa inte förortselever – satsa på pudelns kärna

Vem har bestämt att det är en naturlag att alla som bor i förorten ska bli kriminella eller leva på bidrag? Så behöver det inte vara. Vi kan prata om förortens problem hur länge som helst och det ska vi göra, men samtalet måste vara konstruktivt och fokusera på lösningar.

Vi måste våga erkänna problemen utan att överdriva dem. Jag skriver inte detta som en utomstående betraktare. Jag växte själv upp i Rosengård i Malmö och har sett både problemen och möjligheterna på nära håll. Jag har mött unga som tappat tron på framtiden redan i tidig ålder, men också sett hur höga krav, studiero och rätt förväntningar kan förändra människors liv. Därför intresserar jag mig för frågor som de som beskrivs i boken Miraklet i Tingbjerg.

Förortens framtid är barnen som går i skolan. Det betyder inte att man ska ge upp hoppet om föräldrarna, men det är hos barnen samhället har störst möjlighet att bryta negativa mönster. Boken Miraklet i Tingbjerg som utspelar sig i ett tidigare utsatt område i Danmark visar att det går att förändra ett område som många redan hade förlorat hoppet om.

I Tingbjerg höjde man kraven. Skolorna började servera fläskkött igen som en självklar del av skolmaten. Om en flicka inte fick följa med på utflykter av religiösa skäl anmäldes det till myndigheterna, eftersom man såg det som ett möjligt uttryck för social kontroll och begränsning av individens frihet. Våld tolererades inte för att ”så gör man inte i Tingbjerg”.

Fritidsgårdar sågs inte som lösningen på problemen. Fokus låg i stället på arbete, utbildning och framtidstro. Under ramadan kunde elever fasta, men undervisningen skulle fortfarande fungera. Gjorde den inte det behövde fastan brytas.

Det handlade inte främst om mer resurser. Det handlade om förväntningar. Höga förväntningar är grunden för allt. För i slutändan handlar mycket om psykologi. Om du redan innan du försökt har bestämt dig för att du kommer misslyckas, hur ska det då gå?

Problemet är att inte bara eleverna ser ner på sig själva. Även vuxenvärlden gör det. Lärare, personal och människor utanför området har ofta låga förväntningar på förortsbarn. I Tingbjerg ändrade man detta. Man började ställa krav på elevernas mål och drömmar i stället för att förutsätta att de ändå inte skulle lyckas.

Många menar att bussning är nödvändig för integrationen. Min egen erfarenhet är den motsatta. När elever bussas till andra områden skapas sällan verklig integration. I klassrummen söker sig eleverna ofta till dem de känner sig mest hemma med, och segregationen följer med in i skolan. Jag såg inte heller att de elever som bussades förändrades nämnvärt.

Däremot har jag en positiv syn på det fria skolvalet. För mig är det något helt annat än bussning. Tack vare det fria skolvalet kunde jag, trots att jag växte upp i ett utsatt område, söka mig till skolor och senare universitet där studiekulturen såg annorlunda ut. Jag blev inte antagen på grund av kvotering utan på grund av mina meriter. Det fria skolvalet ger ambitiösa elever från förorten en möjlighet att själva välja en annan väg i livet.

Men det förändrar inte att samhället också måste våga satsa på pudelns kärna, själva förorten. I dag är Tingbjerg inte längre klassat som ett utsatt område. Området har blivitattraktivt, både för skolor och boende. För att få bostad där krävs arbete, utbildning och ett rent belastningsregister.

I Sverige finns i dag 65 särskilt utsatta områden. Om det gick att förändra Tingbjerg går det också att förändra svenska förorter. Men då måste fokus ligga rätt.

Satsa på pudelns kärna. I förorten, inte utanför den.

Nour är 21 år gammal och uppvuxen i Rosengård, Malmö