Lär av Schweiz för ett välmående Sverige
När det gäller ordning och reda i migrationspolitiken har Schweiz i ett halvsekel gjort det som Sverige nu försöker att genomföra i ilfart.
Ett litet land som Sverige har inte råd att leva på gamla meriter. I dag kan det verka svårbegripligt, men på 1960-talet var Sverige och Schweiz ekonomiskt jämbördiga. Bägge hade haft turen att inte ha fått sina industrier bombade under andra världskriget och hade därför liknande förutsättningar. Ett tag ledde till och med Sverige över Schweiz, men det ändrades på 1970-talet när vi gick in i lågkonjunktur med en idiotisk industri- och penningpolitik vars konsekvenser vi lever med än i dag.
Ett typexempel på hur Schweiz gjorde rätt är när Bretton Woodssystemet kollapsade 1971. Två år senare bytte man till flytande växelkurs och sedan dess har schweizerfrancen varit en av världens säkraste valutor. Jämför med Sverige som med en dåres envishet bibehöll den fasta växelkursen till 1992, vilket bidrog till den värsta krisen sedan 1930-talet. I dag har Schweiz en av världens högsta BNP per invånare och kan jämföras med länder som Monaco, Liechtenstein och Luxemburg.
Det finns en bestående fördom om Schweiz att det är en renodlad bankekonomi, eller – för att citera 1970-talets retorik – ”skattefuskarnas paradis”. Men jämte bank- och finanssektorn har Schweiz framgångsrika industrier med både gamla och nya anor. Skillnaden mot Sverige är att de har stannat i landet.
Roche, som grundades 1896, är världsledande inom medicin och biovetenskap, Sygenta, grundat år 2000, leder utvecklingen inom jordbruksprodukter och ABB, bildat 1988 genom en sammanslagning mellan schweiziska Brown Boveri och svenska ASEA, innehar ledartröjan inom maskinteknik.
Jämför nu med Sverige, där service– och tjänstesektorn utgör ungefär 70 procent av BNP i kombination med den offentliga sektorn. Alla svenskar kan i framtiden inte arbeta på Klarna eller på statliga myndigheter.
Jämförelsen med Schweiz blir än mer smärtsam om man skulle rita ett enkelt diagram över det gångna halvseklet: På 1970-talet avreglerades Schweiz och släppte sin valuta fri. Sverige å andra sidan försökte med alla till buds stående medel att bibehålla döende industrier likt varven och textilier. Senare drabbades Sverige hårt av finanskrisen medan Schweiz, mycket tack vare flytande valutakursen, undvek de värsta kriserna. Efter 1990-talets stålbad återhämtade sig svensk ekonomi någorlunda, men i dag är fortfarande hög arbetslöshet och svag produktutveckling det normala i Sverige – till skillnad från Schweiz där normen är höga inkomster, låg arbetslöshet och en stark offentlig ekonomi. Grundfilosofin har alltid varit marknadsliberalism, viljan att adressera morgondagens behov och den tråkiga, men nödvändiga attityden, att det ska råda ordning och reda.
I Sverige skulle vi behöva betydligt fler ingenjörer, men färre servicesektorarbetare, ekonomer och tjänstepersoner inom statliga myndigheter. En ekonom kan vara bra för börsen men en riktig civilingenjör inom exempelvis väg– och vattenteknik skapar morgondagens infrastruktur och därmed också arbetstillfällen. Detta har Schweiz förstått, och i kombination med ett gynnsamt skatteklimat har man i ett halvsekel lockat till sig attraktiva och nytänkande företag. Detta går tvärs emot myten om ett skatteparadis. Anledningen till att Tetra Pak 1981 flyttade sitt huvudkontor till Lausanne handlade om att man hade tillgång till kvalificerad forskningspersonal och inte om att familjen Rausing behövde betala mindre i skatt. Om det hade varit annorlunda hade företaget i dag inte varit världsledande inom förpackningsindustrin.
När det gäller ordning och reda är elefanten i rummet som vanligt migrationspolitiken. I ett halvsekel har Schweiz gjort det som Sverige nu försöker att genomföra snabbt. Det ställs hårda men rättvisa krav för att bli schweizisk medborgare. Som vuxen ska man ha bott i landet i minst tio år och är man mellan åtta och 18 år räknas varje år dubbelt. När man ansöker ska man ha ett permanent uppehållstillstånd och således inte vara ”papperslös”. Dessutom ska man vara ostraffad, respektera landets värderingar och inte utgöra ett hot inom eller utom landet. Då landet är trespråkigt ska man också både kunna tala och skriva på antingen tyska, franska eller italienska. Till detta ska läggas att man ska ha en fast inkomst och inte ha gått på försörjningsstöd under tre år innan ansökan har lämnats in. Alla skatter ska också vara betalda. Slutligen ska man vara lokalt förankrad i den kommun eller kanton man befinner sig.
Det går att lära av Schweiz.
Mats Qviberg är finansman
