Irak i VM – ur kaos mot en ljusare framtid

Fotbolls-VM 2026 är över. Irak tog sig inte vidare från gruppspelet, men att landet över huvud taget kvalificerade sig var en stor framgång. Firandet bröt ut över Bagdad när Irak säkrade VM-platsen genom segern mot Bolivia med 2–1. En tidigare elev till mig, som efter flera år i Sverige har flyttat tillbaka till Irak, beskrev stämningen efter slutsignalen: ”Bagdad är nu en mycket säker stad. Irakierna slutar aldrig fira, inte ens på natten. Allt är bättre nu”. Jag unnar dem den glädjen. Få folk har under de senaste decennierna gått igenom lika mycket som irakierna.

Det är i sig en sportslig framgång, men säger också något om landets utveckling. Under lång tid har Irak främst förknippats med krig, statlig kollaps och politisk instabilitet snarare än med internationella idrottsframgångar. Det moderna Irak har präglats av flera avgörande brytpunkter. Under Saddam Hussein var staten repressiv men administrativt fungerande. Efter invasionen 2003 följde en period av upplösning, sekteristiskt våld och svaga institutioner. Islamiska staten fördjupade denna utveckling ytterligare och under dessa år sattes statens grundläggande funktioner under hård press.

Mot denna bakgrund blir varje tecken på stabilisering betydelsefullt. Ett landslag som kvalificerar sig till ett världsmästerskap gör det inom ramar som kräver någon form av normalitet. Det förutsätter inte ett människovänligt styre i sig, men det förutsätter mer än total instabilitet och terror.

Hade vi stått i Berlin 1945, bland ruinerna efter den sovjetiska offensiven, eller i Dresden efter Bomber Harris bravader, hade det varit rimligt att dra slutsatsen att ett stabilt och icke-hotfullt Tyskland knappt ens varit möjligt. I efterhand framstår en sådan bedömning som mycket förhastad. Det pekar mot en mer generell historisk lärdom. Djupgående ingrepp i stater som kollapsat eller brutits ned kan inte värderas enbart utifrån det omedelbara utfallet. De måste förstås i ett längre tidsperspektiv där återuppbyggnad, institutionell utveckling och politisk omorientering tar form gradvis och ofta under motsägelsefulla förhållanden.

Bedömningen av Irakkriget har i efterhand blivit anmärkningsvärt kategorisk. Det framställs inte bara som ett misslyckande utan som ett beslut som ingen med grundläggande omdöme borde ha fattat. Den hållningen är inte bara förenklad, den bortser från den konkreta strategiska situation som förelåg efter den 11 september. USA stod inför den islamistiska terrorgruppen al-Qaida, en global och decentraliserad aktör som redan visat att den kunde genomföra storskaliga attacker utan att upptäckas i tid. Organisationen saknade ett tydligt epicentrum, var spridd över flera regioner och kunde slå till utan att exponera sin kärna. Det fanns ingen stat att avskräcka, ingen ledning att förhandla med och ingen tydlig målpunkt för begränsade militära insatser. Att svara med riktade operationer var inte ett realistiskt alternativ eftersom den underrättelsebild som krävdes helt enkelt inte existerade.

I ett sådant läge framstod breda militära interventioner i Afghanistan och Irak som det enda praktiska sättet att slå mot de miljöer där denna typ av aktör kunde verka, utvecklas och återhämta sig. Inte som en optimal lösning, utan som en strategi i avsaknad av fungerande alternativ. Den kritik som särskilt under tiotalet men även i dag avfärdar kriget som uppenbart felaktigt reducerar denna komplexitet och utgår från att andra handlingsvägar stod till buds, men dessa alternativ formuleras sällan konkret. Att i efterhand tillskriva sig en klarhet som samtiden saknade är enkelt. Att ange vad som faktiskt borde ha gjorts i stället är betydligt svårare.

Erfarenheten av nationsbyggande pekar i samma riktning. De mest framgångsrika exemplen efter andra världskriget, som Tyskland och Japan, byggde inte på att fungerande samhällen skapades från grunden, utan på att redan existerande strukturer togs i anspråk. Utbildade befolkningar, etablerade institutioner och en tydlig nationell identitet fanns kvar trots förstörelsen och kunde återaktiveras. Avgörande var också att återuppbyggnaden i praktiken bars av samhällena själva, även när yttre makter satte ramarna.

Där sådana förutsättningar saknats, som i Afghanistan, har försöken i stället präglats av svag förankring och begränsad hållbarhet. Nationsbyggande tycks fungera bäst när det finns ett inre projekt som externa aktörer kan påverka men inte ersätta. I detta avseende framstår Irak som ett mer komplext fall, där omfattande yttre intervention har kombinerats med en gradvis och ofta lågmäld intern konsolidering.

Utvecklingen i Irak kan i dag beskrivas som en förbättring, särskilt under de senaste åren. Samtidigt kvarstår betydande strukturella problem. Arbetslösheten är hög, särskilt bland unga. Den privata sektorn är svag i förhållande till den offentliga och korruptionen är omfattande. Vattenresurserna är under press, delvis på grund av dammbyggen uppströms i Tigris och Eufrat.

Frågan om väpnade grupper illustrerar statens begränsade kontroll. Flera iranskstödda shiamiliser växte fram i samband med kampen mot Islamiska staten och integrerades delvis i statliga strukturer, samtidigt som de behöll egna lojaliteter och externa kopplingar, inte minst till den islamiska republiken Iran. Dessa grupper har därmed fått en dubbel roll, både som säkerhetsaktörer och som politiska maktfaktorer. Under senare år har deras ställning i ökande grad blivit föremål för kritik, vilket blev tydligt i protesterna 2019 där krav på minskat utländskt inflytande och minskad korruption stod i centrum.

Irak är inte ett välfungerande samhälle i västerländsk mening, men det befinner sig inte heller i samma situation som under de mest instabila åren efter 2003. Det är därför mer rimligt att tala om en pågående förändring än om ett färdigt resultat. Iraks deltagande i fotbolls-VM denna sommar kan förstås som ett uttryck för denna mellanposition. Samtidigt är det ett av flera tecken på en utveckling som alltför sällan uppmärksammas. I rapporteringen om Irak dominerar fortsatt ett negativt narrativ, medan gradvisa förbättringar ofta hamnar i skymundan. Att dessa förändringar synliggörs är inte oviktigt.

Deltagandet i VM som ett land bland andra pekar mot en möjlig väg framåt för ett land som under lång tid präglats av kaos men som nu steg för steg rör sig mot en ljusare framtid.

Carl-Mikael A. Teglund är doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet, utbildad historiker och verksam som guide