I dag är det sjätte gången sedan juli 2016 som en ny ledare flyttar in på Downing Street. Så vad vill den senaste i raden, Andy Burnham? Någon rak linje har få eller ingen lyckats identifiera – förmodligen inte ens han själv.

Hans första tal som Labourledare bjöd på precis den sorts förlegade vänsterretorik som få britter röstat på och som brittisk politik borde ha lämnat bakom sig. Favoritdemonen, Thatcher, och hennes privatiserings- och avregleringsagenda fick ännu en gång förklara landets problem nästan ett halvsekel senare. ”Vibe”-politikern Burnham lovade en återkomst för ”det Labour som människor en gång kände”.

Problemet är att många britter också minns det Labour som på 1970-talet körde in i väggen och på så vis banade väg för Thatcherepoken. Ett sönderbeskattat och sönderreglerat Storbritannien hade halkat efter i produktivitet, investeringar och konkurrenskraft. Fram till Thatcher lyste substantiella tillväxtreformer ändå med sin frånvaro. Oavsett parti vid makten erbjöds i stället lappa-och-laga-politik inklusive bara motvillig och fläckvis verklighetsanpassning – det senare först när väljarmissnöjet blivit omöjligt att ignorera.

Att Burnham flörtar med partiets vänsterfalang betyder dock inte att han tänker återvända till 1970-talet fullt ut. Även han anpassar sig – just motvilligt och fläckvis – till verkligheten. Labourmoderaten och tidigare försvarministern John Healey blir finansminister framför nettonollpolitikens styvnackade förkämpe Ed Miliband, som i stället kniper utrikesministerposten. Samtidigt får migrationshöken Shabana Mahmood stanna som inrikesminister. Vänstern får retoriken, medan Healey ska lugna marknader och försvarsvänner medan Mahmood ska hejda väljarflykten till Farage.

Regeringsbygget bär konflikt inom sig redan från början. Varje seriöst försök att begränsa bidrag, tygla utgifterna eller reformera sjukvårds- och pensionssystemen lär möta samma falangmotstånd som bidrog till att sänka Keir Starmer. Detsamma gäller Mahmoods stramare migrationslinje, redan avskydd av stora delar av Labourvänstern. Burnhams större emotionella skicklighet förändrar inte den politiska matematiken. Så nu spelar han åt två håll samtidigt genom att också lova gammal skåpmat: nationalisering, nya regleringar, ”regional rättvisa”, pristak på bland annat bussbiljetter och hushållsenergi.

Burnhams motsägelsefulla agenda påminner en hel del om Englands olyckliga fotbollssemifinal mot Argentina. Laget tog ledningen men blev sedan så rädd för att förlora att det slutade spela framåt. Initiativ ersattes av riskminimering parat med enstaka kontringar. Resultatet? Bara en tidsfråga innan laget förlorade i alla fall.

Linjemotsvarigheten inom politiken kan etiketteras som administrerat förfall – managed decline. Trots ständiga löften om att leverera idel positiva resultatet så blir det ändå fel när praktiskt fokus hamnar på riskminimering och skydd av det gamla, snarare än på att avancera ytterligare framåt. Även om löftena avges i god tro. Förfallet administrerar sedan sig självt. Skatterna måste höjas för att finansiera svag produktivitet och tillväxt. Företagen belastas, investeringarna faller och därefter framstår nästa skattehöjning som ännu mer ”nödvändig”. Precis sådant som den offentliga sektorn i såväl Storbritannien som övriga Europa erbjuder i allför hög grad.

Kan Burnham ändå lyckas? Ja – fast då genom extern tursamhet. Energipressen kan lätta och Storbritanniens spänstiga AI-sektor ge ekonomin en rejäl skjuts. Inte minst tack vare att företagen hinner anpassa sig och producera snabbare än förvaltningsstaten hinner reglera ihjäl. Burnham kan då ta åt sig äran för en framtid han varken tycks förstå eller underlätta. Samtidigt kan Farage tappa genom ytterligare politiska självmål.

Trots de stora ord som alltid följer installationen av en ny premiärminister finns föga som tyder på att Burnham själv förmår bryta Storbritanniens administrerade förfall. Men politik avgörs inte bara av vem som har rätt. Ibland vinner den som råkar stå närmast bollen när motståndarna lägger krokben på sig själva – samtidigt som tekniken, företagen, innovatörena och konjunkturen gör resten.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare 

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Därefter 169kr per månad

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill