Därför haglar det spionfilmer
Hemliga agenter är perfekta guider när vi knappt vet vad som är sant längre, skriver Samuel Mesterton.
Toppbild: TT/Montage
Spionthrillern ”Black bag” med svensk premiär ikväll är som ett härligt förspel, snortajt och uppslukande i 94 minuter. Det är Steven Soderberghs kåtaste regi sen ”Sex, lögner och videoband”, men nyckelordet är korruption.
I öppningsscenen sveper Michael Fassbenders polokragebärande spionvirtuos George in på en Londonklubb och får veta att hans underrättelsebyrå har en mullvad. Misstanke faller på hans fru Kathryn (Cate Blanchett), som arbetar på samma tjänst men i en annan roll. Sen tar det fart, blinka och du hamnar hopplöst på efterkälken.
De senaste 10-20 åren har mängden undercover-aktivitet på duken och i rutan varit rent överväldigande. Båda könen gillar det, den så kallade CSI-effekten gjorde kriminalteknik till ett kvinnoyrke när tjejer såg coola brudar i labbrockar använda sin vetenskapliga snits för att lösa brott.
2010-talet dominerades på tv-fronten av ”The Americans”, om ryska KGB-agenter som låtsas vara en amerikansk kärnfamilj på 80-talet, och ”Homeland” med sina mordförsök, beräknande politiker och byxdressar. Idag, 2025, finns allt från ”The Night Agent” på Netflix, där en FBI-agent snubblar över Vita husets konspirationer, till MI5:s missanpassade agenter i ”Slow horses”. På bio utmanar ”The Amateur” med en CIA-kodknäckare som jagar hämnd.
Denna eskalerande, filmiska spionboom skulle kunna förklaras av att vi i oroliga tider vill tro att det finns kompetenta agenter därute som skyddar oss. Korrupta spionbyråer och rakryggade hjältar, som i ”Black bag”, utgör perfekta berättelseramar.
Men genren eldas på av något mer illavarslande också - konspirationsteoriers mainstreamifiering. En YouGov-undersökning från 2023 visar att var femte amerikan tror att den amerikanska regeringen låg bakom 11:e september-attackerna. Här hemma tilläts Netflix hänga ut Stig Engström som Palmes mördare, en oskyldig man som inte är i livet och inte kan försvara sig. Övervakningsparanoian kan som bekant drabba oss alla.
Ingen tror såklart att Fassbenders spion i ”Black bag” är verklig. Men det finns anledning att fråga sig i vilken utsträckning filmerna speglar verkligheten och hur ofta det förhåller sig tvärtom? Få förnekar att fakta och fiktion har flätats samman ett bra tag nu.
Det vore dumt att förneka en koppling mellan paranoida spionthrillers rusande popularitet och normaliseringen av konspirationsteorier.
Samuel Mesterton är kulturjournalist och nöjesskribent
Spionthrillern ”Black bag” med svensk premiär ikväll är som ett härligt förspel, snortajt och uppslukande i 94 minuter. Det är Steven Soderberghs kåtaste regi sen ”Sex, lögner och videoband”, men nyckelordet är korruption.
I öppningsscenen sveper Michael Fassbenders polokragebärande spionvirtuos George in på en Londonklubb och får veta att hans underrättelsebyrå har en mullvad. Misstanke faller på hans fru Kathryn (Cate Blanchett), som arbetar på samma tjänst men i en annan roll. Sen tar det fart, blinka och du hamnar hopplöst på efterkälken.
De senaste 10-20 åren har mängden undercover-aktivitet på duken och i rutan varit rent överväldigande. Båda könen gillar det, den så kallade CSI-effekten gjorde kriminalteknik till ett kvinnoyrke när tjejer såg coola brudar i labbrockar använda sin vetenskapliga snits för att lösa brott.
2010-talet dominerades på tv-fronten av ”The Americans”, om ryska KGB-agenter som låtsas vara en amerikansk kärnfamilj på 80-talet, och ”Homeland” med sina mordförsök, beräknande politiker och byxdressar. Idag, 2025, finns allt från ”The Night Agent” på Netflix, där en FBI-agent snubblar över Vita husets konspirationer, till MI5:s missanpassade agenter i ”Slow horses”. På bio utmanar ”The Amateur” med en CIA-kodknäckare som jagar hämnd.
Denna eskalerande, filmiska spionboom skulle kunna förklaras av att vi i oroliga tider vill tro att det finns kompetenta agenter därute som skyddar oss. Korrupta spionbyråer och rakryggade hjältar, som i ”Black bag”, utgör perfekta berättelseramar.
Men genren eldas på av något mer illavarslande också – konspirationsteoriers mainstreamifiering. En YouGov-undersökning från 2023 visar att var femte amerikan tror att den amerikanska regeringen låg bakom 11:e september-attackerna. Här hemma tilläts Netflix hänga ut Stig Engström som Palmes mördare, en oskyldig man som inte är i livet och inte kan försvara sig. Övervakningsparanoian kan som bekant drabba oss alla.
Ingen tror såklart att Fassbenders spion i ”Black bag” är verklig. Men det finns anledning att fråga sig i vilken utsträckning filmerna speglar verkligheten och hur ofta det förhåller sig tvärtom? Få förnekar att fakta och fiktion har flätats samman ett bra tag nu.
Det vore dumt att förneka en koppling mellan paranoida spionthrillers rusande popularitet och normaliseringen av konspirationsteorier.
Samuel Mesterton är kulturjournalist och nöjesskribent