Åklagarens motiveringsskyldighet i otakt

När en åklagare beslutar att lägga ned en förundersökning innebär det i praktiken att staten avstår från att gå vidare med ett misstänkt brott. För målsäganden är beslutet ofta slutpunkten för upprättelse. Trots ett nedläggningsbesluts väsentliga betydelse är åklagarens skyldighet att motivera sitt beslut mycket begränsad. Dagens lagregler för åklagares motiveringsskydlighet är en rättssäkerhetsbrist som kräver reform.

Enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (1942:740) (RB) ska en förundersökning läggas ned om det inte längre finns anledning att fullfölja den. Beslutet får fattas av en åklagare i egenskap av förundersökningsledare. När åklagarens beslut kommuniceras till målsäganden anges ofta endast kortfattat att ”brott inte kan styrkas” eller att ”det saknas tillräckliga skäl att fullfölja förundersökningen”.

Av 20 § förundersökningskungörelsen (1947:948) framgår att beslut om inledande av förundersökning ska dokumenteras, men det finns ingen uttrycklig bestämmelse som kräver att beslutet också motiveras på ett individualiserat och substantiellt sätt, med ändamålet att målsägande kan förstå varför en förundersökning inte gått vidare till åtal. Det betyder i praktiken att staten kan fatta beslut av avgörande betydelse för en målsägande utan att tillräckligt tydligt redovisa varför.

Det finns exempel i Sverige, där en förundersökning har lagts ner, men där målsäganden, trots det, inte får ta del av åklagarens eller polismyndighetens underlag för att kunna väcka enskilt åtal, utan blir på så vis rättslösa, vilket bör anses vara oproportionerligt och orättvist.

Rätten att förstå myndighetsbeslut är en självklar del av rättssäkerheten och ska vara självklara i en rättsstat. En väl utvecklad motivering tjänar flera syften: den främjar transparens, tvingar beslutsfattaren att analysera sina överväganden och möjliggör både intern och extern kontroll.

Motiveringsskyldigheten är etablerad i andra delar av rättssystemet. Domstolar är skyldiga att ange skälen för sina avgöranden. Likaså finns generella krav för myndigheter att motivera sina beslut. Att en åklagare, som utövar offentlig makt, inte omfattas av ett motsvarade motiveringskrav blir därför en principiell rättsstatlig inkonsekvens. Med i åtanke finns att nedläggningsbeslut fattade av åklagare inte kan överklagas till domstol.

I dag är det ofta omöjligt för en målsägande att förstå vilka bedömningar som gjorts och på vilka grunder en åklagare har avstått från fortsatt utredning som inte har gått vidare till åtal. Detta också sammanvägt att en åklagare har krav på absolut åtalsplikt, enligt 20 kap. 6 § RB.

Ett vanligt motargument är att ett utökat motiveringskrav skulle vara resurskrävande och riskera att försämra effektiviteten i förundersökningarna. Men det handlar inte om att införa domstolsliknande formkrav på motiveringar, utan om att säkerställa att beslutet förklaras på ett begriplig, och tillräckligt, sätt.

Ett motiveringskrav kan vara proportionerligt. En tillräcklig motivering kan vara kort men ändå omfångsrik. Många händelser har ett särskilt samhällsintresse och följs av media, som förmedlar utfall av åklagares beslut, med ett omfattande allmänintresse.

Även i ett vidare internationellt rättsligt sammanhang finns stöd för en utvidgad motiveringsskyldighet för svenska åklagare. Europakonventionen (artikel 6 och 13) och EU:s rättighetsstadga (artikel 47) betonar rätten till ett effektivt rättsmedel och till att kunna förstå skälen för myndighetsbeslut. Likaså ska begreppet, rättvis rättegång, heller inte uteslutas i dessa sammanhang.

FN:s riktlinjer för åklagare (Guidelines on the Role of Prosecutors) betonar dessutom att åklagare ska kunna redogöra för sina beslut på ett sätt som gör besluten möjliga att förstå och granska. Det handlar ytterst om de grundläggande rättsstatliga normer om att maktutövning ska kunna förklaras och kontrolleras.

En rättsstat måste kunna förklara sina beslut. Det finns starka skäl att överväga lagändringar som tydliggör och stärker åklagarens motiveringsskyldighet. En sådan reform skulle stärka rättssäkerheten, förbättra kvaliteten i beslutsfattandet och öka allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

En mycket kort motiveringsbestämmelse från slutet av 1950-talet, i egenskap av en ändringsbestämmelse i rättegångsbalken, bör inte anses som tillräcklig i dag.

Att förklara varför en förundersökning läggs ned är inte en fråga om service eller kommunikation. Det är en fråga om rättsstatlig legitimitet. Den som utsatts för brott har rätt att veta varför staten inte väljer att gå vidare med ett ärende, och rättssystemet, allmänhet och media har allt att vinna på att sådana beslut kan granskas och förstås.

Deniz Eryılmaz är juridik- och rättsskribent.