Elbilsdispyten förföljer regeringen in i vårbudgeten

Grälet hos SVT förra veckan började litet. En reporter. En minister. Lite för många frågor om elbilar.

Och plötsligt hade regeringen ett problem som inte gick att räkna hem i en budgettabell.

Raketbränslet är förbrukat. Det har alla vetat i två månader. Finansminister Elisabeth Svantesson hade inget reformutrymme att överraska med, och sedan dess har Trump dessutom gjort kanonmat av den ekonomiska återhämtningen. Så de justeringar Svantesson levererade var sådana som ser bättre ut på presskonferenser än på medborgarnas kontoutdrag.

Som en krona billigare bensin.

Det är en märklig typ av politik. Tillräckligt dyr för staten för att kosta 1,6 miljarder kronor, men så obetydlig för bilisten att den knappt märks på kvittot vid macken. Kanske räcker det till en runda varmkorv på Preem. Kanske inte ens det.

I förra veckan kom Socialdemokraterna ut med beskedet att de ska gå till val som enskilt parti och det såg ut som ett misslyckande. Men när vårbudgeten kom var det en fördel. Utan att behöva koordinera varje ord med Vänsterpartiet och Miljöpartiet kunde S möta regeringen på dess egen planhalva.

Nästan samma bensin- och dieselskattesänkningar. Samma signal till väljarna.

Och därmed var en av regeringens grundberättelser – att de står på bilisternas sida – inte längre deras egen.

Samtidigt fortsatte oppositionen att tala med flera röster. Mikael Damberg (S) plockade ner bensinfrågan från konfliktens piedestal och gjorde den till något tekniskt. Centerpartiet gjorde motsatsen, hänvisade till Norge och Danmark, målade upp en bild där Sverige halkar efter i transportutsläpp. Vänsterpartiet och Miljöpartiet talade i stället om träffsäkerhet, om att hjälpa ”rätt” bilister.

Ingen av dem hade helt fel.

Ironin var dessutom där. Efter alla turer, utspel och miljarder landar bensinpriset ungefär där det låg när regeringen tillträdde 2022. Som om hela debatten har varit en fyra år lång, dyr omväg tillbaka till ruta ett.

Förra valet handlade om plånboken. Allt tyder på att nästa kommer göra det också. Men här finns en asymmetri som få pratar om. Väljarna förväntar sig att regeringen ska hantera ekonomin, men de vet samtidigt att inflationen styrs av Riksbanken och att arbetslösheten formas av faktorer som i hög grad ligger utanför politikernas kontroll, exempelvis arbetskraftens utbildningsnivå och språkkunskaper.

För Tidöregeringen kommer resten av veckan därför vara bättre än måndagen. Då kan de återgå till att prata om sin riktiga vinnarfråga, kriminalpolitiken. Fängelser ska byggas ut, gängmedlemmar ska flyttas från gatan till kåken. Kostnaden? Tiotals miljarder kronor.

Det är viktiga och riktiga investeringar, det skapar jobb, men så mycket yes we can-känsla uppstår inte inför utsikten ”fler fängelseplatser”.

Någon kallade vårbudgeten för ”Elisabeth Svantessons svanesång”. Det är kanske att ta i. Men det fångar känslan av en regering som redan har spelat ut sina bästa kort och nu försöker vinna handen med det som finns kvar.

Och denna budgetmorgon såg det inte ut att vara mycket.

Cecilia Garme