Ingen slump att nya påven heter Leo
Förra påven med det namnet snusade och hyllade fackföreningar.
Det enorma svenska intresset för påvevalet har glatt mig som katolik. Medierna har skickligt förmedlat dramatiken kring favoritkandidaterna och deras stödgrupper inom kyrkan. Men en del har kommit i skymundan, exempelvis hur mycket de röstberättigade kardinalerna har gemensamt.
De är alla kyrkans män, och de har alla haft intresse av att välja en vettig person med förmåga att ena och företräda kyrkan. Det finns politiska dimensioner av ett påveval, visst, men en kyrka är inte ett politiskt parti.
Nu har vi resultatet: den lågprofilerade och relativt unge Robert Prevost, av allt att döma en kompromisskandidat. Det är inte så illa. Den klassiskt katolska hållningen är att glädja sig åt att vi har en ny påve och hoppas att han kommer att låta sig ledas av Gud. Påven ses som Kristi ställföreträdare på jorden. Men det är inte han utan Kristus själv som ska stå i centrum.
Det är fascinerande att valet föll på en kardinal från USA, trots att president Trump gjort vad han kunnat för att väcka motvilja mot sitt land genom att sprida ett porträtt av sig själv som påve. Men det brydde sig kardinalerna inte särskilt mycket om. De hade uppenbarligen andra kriterier än dagspolitiska överväganden.
Det är intressant att den nye påven har valt namnet Leo. Den senaste påven med det namnet, Leo XIII, dog 1903. I slutet av 1800-talet lanserade han ett helt nytt kyrkligt samhällsengagemang med sin rundskrivelse Rerum Novarum, ”Om de nya tingen”.
Han var en arbetarnas vän som avvisade revolutionär socialism men förespråkade fackföreningar och värdiga arbetsförhållanden. Det sägs att han lärde sig snusa av den svenske konvertiten och påvlige markisen Claes Lagergren.
Leo XIII fick flera modiga efterföljare, däribland Johannes Paulus II som bekämpade det kommunistiska förtrycket i Östeuropa och nu senast Franciskus I med sitt starka engagemang för samhällets svaga och för miljön.
Det blir spännande att se hur Leo XIV för vidare stafettpinnen. Han må vara en kompromiss inom katolska kyrkan, men för hänsynslösa makthavare kan han bli en svår nöt att knäcka.
Charlotta Levay är forskare och skribent i den katolska tidskriften Signum. Hon ingår i referensgruppen för Kommissionen för rättvisa och fred, Justitia et Pax, i Stockholms katolska stift.
Det enorma svenska intresset för påvevalet har glatt mig som katolik. Medierna har skickligt förmedlat dramatiken kring favoritkandidaterna och deras stödgrupper inom kyrkan. Men en del har kommit i skymundan, exempelvis hur mycket de röstberättigade kardinalerna har gemensamt.
De är alla kyrkans män, och de har alla haft intresse av att välja en vettig person med förmåga att ena och företräda kyrkan. Det finns politiska dimensioner av ett påveval, visst, men en kyrka är inte ett politiskt parti.
Nu har vi resultatet: den lågprofilerade och relativt unge Robert Prevost, av allt att döma en kompromisskandidat. Det är inte så illa. Den klassiskt katolska hållningen är att glädja sig åt att vi har en ny påve och hoppas att han kommer att låta sig ledas av Gud. Påven ses som Kristi ställföreträdare på jorden. Men det är inte han utan Kristus själv som ska stå i centrum.
Det är fascinerande att valet föll på en kardinal från USA, trots att president Trump gjort vad han kunnat för att väcka motvilja mot sitt land genom att sprida ett porträtt av sig själv som påve. Men det brydde sig kardinalerna inte särskilt mycket om. De hade uppenbarligen andra kriterier än dagspolitiska överväganden.
Det är intressant att den nye påven har valt namnet Leo. Den senaste påven med det namnet, Leo XIII, dog 1903. I slutet av 1800-talet lanserade han ett helt nytt kyrkligt samhällsengagemang med sin rundskrivelse Rerum Novarum, ”Om de nya tingen”.
Han var en arbetarnas vän som avvisade revolutionär socialism men förespråkade fackföreningar och värdiga arbetsförhållanden. Det sägs att han lärde sig snusa av den svenske konvertiten och påvlige markisen Claes Lagergren.
Leo XIII fick flera modiga efterföljare, däribland Johannes Paulus II som bekämpade det kommunistiska förtrycket i Östeuropa och nu senast Franciskus I med sitt starka engagemang för samhällets svaga och för miljön.
Det blir spännande att se hur Leo XIV för vidare stafettpinnen. Han må vara en kompromiss inom katolska kyrkan, men för hänsynslösa makthavare kan han bli en svår nöt att knäcka.
Charlotta Levay är forskare och skribent i den katolska tidskriften Signum. Hon ingår i referensgruppen för Kommissionen för rättvisa och fred, Justitia et Pax, i Stockholms katolska stift.
