Islamologins blinda fläck

Att skilja mellan islam och islamism är nödvändigt i ett öppet samhälle. Men när religiösa organisationer och symboler behandlas som analytiskt neutrala riskerar forskningen samtidigt att missa hur politisk islam fungerar organisatoriskt, socialt och idépolitiskt i praktiken.

I sin artikel i Expressen argumenterar Simon Sorgenfrei för att moskéer, halal, ramadan och sjal inte automatiskt är uttryck för islamism. Det är en viktig och nödvändig distinktion.

Ett öppet samhälle måste kunna skilja mellan muslimska individer, religiös tro och islamistisk politisk mobilisering. När islam och islamism blandas ihop misstänkliggörs vanliga muslimer samtidigt som islamisternas egen berättelse stärks – idén att islam och islamism är samma sak.

Samtidigt innebär religionsfrihet inte att religiösa normer och organisationer blir immuna mot kritik. Ett öppet samhälle måste kunna skydda muslimska individer från kollektivt misstänkliggörande och samtidigt granska idéer, organisationer och normsystem med samma kritiska blick som andra maktstrukturer granskas.

Men Sorgenfrei stannar också för tidigt.

Problemet i dagens debatt är nämligen inte bara att vissa röster likställer islam och islamism. Problemet är också att delar av svensk islamologi länge har haft svårt att analysera hur religiösa miljöer samtidigt kan fungera som bärare av social normering, organisatorisk mobilisering och politiska idéer.

Här börjar den verkliga metodfrågan.

Under lång tid har svensk forskning om islam främst fokuserat på identitet, representation och muslimska minoritetserfarenheter. Dessa perspektiv är viktiga. Men frågor om politisk islam, transnationella nätverk och religiösa organisationers samhällsambitioner har ofta behandlats med betydligt större försiktighet.

Resultatet blir att man främst definierar vad islamism inte är – men mer sällan analyserar hur islamism faktiskt fungerar organisatoriskt, socialt och idépolitiskt. Den avgörande frågan är därför inte bara om ett fenomen formellt kan definieras som islamism, utan vilken social och politisk funktion religiösa praktiker, symboler och organisationer får i konkreta sammanhang.

Det innebär inte att varje moské är islamistisk eller att varje kvinna med sjal är bärare av ett politiskt projekt. Men det innebär heller inte att religiösa uttryck och institutioner automatiskt är analytiskt neutrala. Samma symbol kan i ett sammanhang vara uttryck för personlig fromhet och i ett annat fungera som social normering eller gruppmarkör. En moské kan vara en plats för bön och gemenskap, men också en miljö där idéer om könsroller, auktoritet och samhällsordning reproduceras. Därför räcker det inte att fråga om något är ”islamism” eller inte. Vi måste också fråga vilken funktion olika praktiker och organisationer får i praktiken.

Religionsfrihetens praktiska gräns går där religiösa normer används för att begränsa andra människors frihet eller för att kräva att samhället ska underordnas särskilda trosföreställningar. Ett öppet samhälle måste tåla konservativ religiositet, men också kunna ifrågasätta normsystem som kolliderar med demokratiska principer och individens frihet.

Skillnaden mellan konservativ religion och islamism blir därför central. Konservativ religiositet kan uttrycka traditionella normer utan att göra anspråk på politisk makt. Islamism uppstår däremot när religiösa organisationer eller rörelser försöker påverka lagstiftning, etablera särregler eller underordna det demokratiska rättssystemet religiösa normer.

Jag berörde detta redan i min forskning om Muslimska brödraskapets idévärld och nätverk i Sverige. Ett återkommande problem var att religiöst språk ofta analyserades som enbart religiöst språk, trots att samma begrepp samtidigt kunde bära organisatoriska och politiska ambitioner. Denna metodologiska försiktighet återkommer också i delar av svensk islamologi.

Det är talande att svensk forskning efter flera decennier fortfarande är försiktig med att analysera Muslimska brödraskapets organisatoriska närvaro i Sverige, trots att ledande islamiska företrädare själva i olika sammanhang vittnat om kopplingar till rörelsen och att begreppet ikhwan – brödraskapet – länge använts om delar av dessa miljöer.

Sorgenfrei har rätt i att svepande generaliseringar och krav på förbud inte är en konstruktiv väg framåt. Men samtidigt finns ett annat problem: i ivern att normalisera allt som har med islam att göra blir det ofta svårt att identifiera och diskutera antidemokratiska element inom vissa muslimska miljöer och organisationer.

Det handlar inte bara om våldsbejakande extremism. Även lagliga och etablerade miljöer kan reproducera normsystem där individens frihet underordnas grupp, religiös auktoritet eller kollektiv identitet. Därför räcker det inte att enbart fråga om en organisation tar avstånd från våld. Vi måste också kunna diskutera synen på exempelvis avfällighet, könsroller, yttrandefrihet och individens rätt att lämna religiösa miljöer utan social bestraffning.

Att kritisera islamism är inte att angripa muslimer. Men att göra religiösa organisationer och symboler analytiskt immuna riskerar att försvaga både forskningen och det demokratiska samtalet.

Debatten behöver därför mindre etikettering och mer analytisk precision.

Sameh Egyptson är teologie doktor i interreligiösa relationer med forskning om politisk islam