Kommer Påfågelstronen att flyga igen?

Den 4 juni 1967 var jag i Väst-Berlin, utanför Deutche Oper, med något tusental andra. Shahen av Iran, Kejsaren av Påfågelstronen, var på statsbesök i Västtyskland, och i Berlin skulle han tillsammans med sin Farah Diba bjudas på lunch i Berlins operahus.

En del av oss var starkt för shahen, eller kanske snarare hans modeikon till fru med sin speciella frisyr, eller så var vi starkt emot. Demonstranter blandade med vanliga borgare, flera av dem var gamla tanter med rullatorer som viftade med små iranska och tyska pappersflaggor.

Jag tillhörde gruppen demonstranter. Och vi ropade i talkörer den tidigare, av Reza Pahlavi – backad av USA och Storbritannien – störtade premiärministerns namn, Mossadegh.

Polisen blev nervös och gjorde chock. Batonger och vattenkanoner. Även de med rullatorer sprang för livet. En av alla som sprang för livet – en ung student, Benno Ohnesorg – fick en poliskula i huvudet.

Det som hände var i och för sig inte shahens fel. Han skulle ju bara äta lite gott tillsammans med berlinska honoratiores. Men när hans son med samma namn, Reza Pahlavi, nu i Sverige som på gator i Teheran, lanseras som demokratiskt alternativ till mullaväldet, ja nästan som en frälsare, kan jag inte låta bli att undra, hur ska det gå?

Om, eller när mulla-regimen faller, är ju inte problemet med iranska shiitiska islamister ur världen. För även om toppmullorna lyckas fly till Moskva eller Paris eller någon annanstans – Irak? – finns den sannolikt fortfarande breda folkliga basen för dem kvar i Iran, i revolutionsgardet, i militären, i moralpolisen och bakom svarta heltäckande slöjor i moskéer och byar runt om i landet.

Kommer alla dessa att frivilligt låta sig avväpnas? Kommer dessa att frivilligt ställas till svars för de gångna 47 årens religiösa tyranni? Kommer de frivilligt att avstå sin religiösa överhöghet? När det iranska parlamentet skanderar: ”Martyrskapet är en ära”! Menar de det inte? De som på gatorna och torgen förhoppningsvis välter mullaväldet över ända har blott sina liv att sätta emot. Men de kommer att beväpna sig, de kommer att tvingas beväpna sig, och de kommer att skjuta tillbaka.

Så även om Reza Pahlavi har en fin plan för en övergång till fred, frihet och demokrati i Iran, kan vägen dit bli lång och svår. Även om Reza Pahlavi skulle få efterträda sin far på Påfågelstronen – tillfälligt eller permanent – finns anledning till oro för det iranska folket framtid.

Muhammad Mossadegh igen – premiärministern som genomförde en del välfärdsreformer och markägandereformer. 1953 störtades han av Reza Phalavis far, också en Reza Pahlavi – med hjälp av USA:s CIA och Storbritanniens MI6 – för att Mossadeghs regering fått parlamentet att besluta om nationalisering av landets oljetillgångar. Blod flöt även då på Teherans gator. Hundratals människor fick sätta livet till. Fängelsehålor fylldes.
Ständigt denna olja.

Det skulle därför inte förvåna om den iranska vänstern, när den väl har formerat sig, har vissa dubier vad gäller namnet Reza Pahlavi, och den kommer inte att sova sig igenom övergången till ett demokratiskt statsskick av europeisk typ enligt den fina kungliga planen.

Krav kommer att ställas på vilka som ska ingå i kommande regeringar och krav kommer att ställas på ekonomisk demokrati.
Krav kommer även att ställas om gruvlig hämnd på dem som mer eller mindre aktivt har stöttat mullaregimen.
Och om vänstern får ett reellt inflytande på iransk politik, kommer sannolikt så småningom åter krav på oljetillgångarna.
Vilket inflytande kommer den mer islamistiska delen av befolkningen att tillåtas?
Mossadeghs namn kommer kanske än en gång att flyga i talkörer.

Gunnar Hägg är pensionär och tidigare journalist