Partierna tomma tunnor att fylla med godtyckligt innehåll

På finansmarknaden finns ett fenomen som kallas SPAC – Special Purpose Acquisition Company. Det är ett börsnoterat skalbolag utan egentlig verksamhet eller affärsidé. Det består av en juridisk struktur, en företagsledning och anskaffat kapital. Själva innehållet, affärsverksamheten, kommer senare. Först noteras bolaget. Därefter börjar sökandet efter ett företag att köpa upp och en funktion som kan motivera fortsatt existens.

Svenska politiska partier börjar allt mer att likna SPAC:s, med omvänd kausalitet. När de ursprungliga ideologiska hållningarna och politiska positionerna inte längre tilltalar väljarna, byter man affärsidé.

Det finns en organisation och det ges offentligt finansiellt stöd. Det finns anställda tjänstemän, förtroendevalda som uppbär arvode och riksdagsledamöter som uppbär lön. Då kan man inte bara gå ut och säga att eftersom väljarna inte tilltalas av vår politik, tar vi vår Mats ur skolan och förklarar att vi är på obestånd. Skalet måste leva vidare, och då får man fylla det med ett nytt innehåll.

Nyligen såg vi hur Liberalerna gjorde just detta. Sverigedemokraterna i regering var anatema, en röd linje som inte kunde korsas. Partiet föll under två procent i opinionsundersökningarna och kunde se fram emot en utomparlamentarisk tillvaro.

För det nuvarande regeringssamarbetet, vilket Liberalerna säger sig omhulda, hade det mest rationella varit att upplösa partiet och uppmana de få väljare som var kvar att rösta på något av de andra högerpartierna som man samarbetar med. Därmed skulle inga röster gå till spillo för högerlaget, när Liberalerna hamnade under riksdagsspärren.

Men i partilogiken hade en sådan handling varit irrationell. Den skulle bära emot organisationens överlevnadsinstinkt. Ty var skulle då de sannolikt några tusen personer som har sin födkrok av Liberalerna ta vägen? Alltså blev det omvändelse under galgen: 180-grader runt, godkännande av SD som regeringsfähigt och pusskalas med Åkesson. SPAC-partiet Liberalerna.

I ett mer tidsutsträckt perspektiv har samma sak inträffat med Kristdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Och givetvis Nya Moderaterna, Sveriges arbetarparti, som det kallade sig under Reinfeldt.

Så har delar av svensk politik förvandlats till något som påminner om politiska SPAC-bolag: organisationer som söker en livskraftig berättelse att fylla det redan existerande skalet med, för att fortsatt vara relevanta för väljarkåren och motivera sin plats på den politiska börsen.

Förr skapades partier av övertygelser för att rädda landet. Nu väljer partier övertygelser för att rädda sig själva.

Thomas Gür