Låga krav för medborgarskap är fel väg att gå

Sverige har länge präglats av en syn på medborgarskap där fokus legat på tillträde snarare än på vad som krävs för att bli en del av gemenskapen. Krav på språkkunskaper eller egen försörjning har då betraktats som negativt och setts med misstänksamhet.

Utgångspunkten har varit att Sverige visar generositet genom att kräva så lite som möjligt. Ju färre och mindre krav för medborgarskap, desto mer generöst, ja rentav humant, anses såväl landet som samhället vara. Exakt varför det antagandet skulle vara sant har dock inte förklarats. Och tänk om det är tvärtom?

I debatten framställs de svenska kraven som något närmast radikalt. Men, i ett internationellt perspektiv är de bara försiktiga rörelser mot vad som länge varit normalt i andra länder, även i demokratier. Bland andra Danmark, Tyskland, Nederländerna, Storbritannien och USA ställer krav på språk, samhällskunskap och i flera fall självförsörjning. Ingen skulle hävda att dessa länder därmed är odemokratiska eller att de övergett principen om alla människors lika värde. Tvärtom utgår kraven från att medborgarskapet är så betydelsefullt att det också bör innebära ett visst mått av delaktighet och ansvar. 

Blickar man vidare, så kräver Singapore att dess blivande medborgare har en stabil och god inkomst samt uppvisar god vandel utan kriminellt förflutet. Kraven i Japan är snäppet hårdare. I Saudiarabien, liksom i andra Gulfländer, är medborgarskap genom naturalisation möjligt, men relativt ovanligt. Landet lagom har således blivit bara just lite lagom vanligt i sammanhanget.

En vanlig invändning är att människor har olika förutsättningar att uppfylla dylika krav. Det är naturligtvis sant. Men, samma argument kan riktas mot nästan varje kvalifikation som finns i samhället, från körkort till högskoleutbildningar och yrken med krav på legitimation.

Många av dagens kritiker tycks se medborgarskap som en juridisk gåva som staten delar ut efter en viss tid i landet. De är dessutom av åsikten att alla krav skapar orättvisor av bibliska mått med ett demokratiskt harmagadon skymtandes vid horisonten. Det förblir dock höjt i dunkel varför det skulle vara kontroversiellt eller inhumant att ställa krav på språk och samhällskunskap. Eller att den sökande inte ska ha ett tungt kriminellt förflutet.

Språkkunskaper är en förutsättning för självständighet, delaktighet och frihet. Utan dem blir det svårt att förstå sina rättigheter eller delta fullt ut i samhällslivet. Detsamma gäller kunskap om det samhälle man vill bli en del av.

Den verkliga skiljelinjen handlar således inte om huruvida Sverige även framgent står för öppenhet eller inte, utan om medborgarskapet tillåts att förena rättigheter med förpliktelser. Det skiftet medför inte på något sätt en nedmontering av demokratin. Himlen faller inte ner för att någon förväntas lära sig svenska.

Ett land som inte ställer några krav signalerar till slut att medlemskapet inte betyder särskilt mycket. Men människor söker sig inte till Sverige för att bli del av något betydelselöst. De söker sig hit därför att det finns något värt att tillhöra. Och det som är värt att tillhöra är också värt att anstränga sig för.

Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad