Vänsterns överdrivna omsorg om demokratin

I en del kretsar anses demokratin ha mött sin undergång. Hotet anses bestå av Tidö-avtalet. Ärendet här är varken att försvara eller besudla det samarbetet, utan att bara belysa en blind fläck.

Bläcket i Tidö-avtalet hade knappt torkat innan den självutnämnde demokratiexperten Henrik Arnstad, som trots avsaknad av kvalifikationer i ämnet, under en period åtnjöt Stefan Löfvens öra och slog fast att Sverige var på väg mot ett totalitärt styre. Påståendet har upprepats av Tidö-avtalets kritiker, men utan bevisning.

Det innebär inte att den svenska demokratin saknar problem. Men den som verkligen oroar sig för dess tillstånd bör rimligen granska alla demokratiska hot med samma måttstock. Bara de senaste två åren har utrikesministern fått tomater kastade mot sig inne i riksdagen. En annan minister har förföljts, statsministerns möten har avbrutits och riksdagsledamöter, liksom en Europaparlamentariker, har attackerats. Otaliga gånger har odemokratiska grupper hyllats helt öppet på gator och torg, samtidigt som minoriteter vittnar om att de undviker samma platser för att slippa trakasserier. Enstaka partiföreträdare har, efter mycket motstånd förstås, lämnat sina uppdrag efter otvetydigt rasistiska yttringar.

Detta skulle kunna vara en beskrivning av 90-talets högerextremism. Det är det inte. Det handlar om delar av dagens vänster som blivit betydligt mer intolerant, och stundtals mer rasistisk, än den tycks erkänna. Ironin låter sig inte undgås. Den politiska miljö som vill utse sig som demokratins yttersta försvarare har svårast att accepteras dess grundläggande spelregler.

Rörelsens självbild bygger på antirasism, antiimperialism, antiglobalisering (det är mycket anti av olika slag) och solidaritet. Inga andra politiska rörelser bedöms så generöst efter proklamerade avsikter i stället för faktiska handlingar. Det är också en rörelse som säger sig försvara demokratin, men som utan större betänkligheter delar demonstrationer och plattformar med såväl islamister som revolutionära grupper. Människor som vill begränsa yttrandefrihet, religionskritik eller jämställdhet behandlas som rumsrena bara de har rätt etnicitet eller står på ”rätt” sida i internationella konflikter. 

Sympatisörerna tycker sig dessutom ha en gudagiven rätt att, om så med trakasserier och våld, föra fram sitt budskap. Parallellt med det har allt som ogillats beskrivits som odemokratiskt. Strängare straff? Odemokratiskt. Skärpta medborgarskap? Angrepp på demokratin. Visitationszoner? Auktoritär glidning. I den här takten är vi en hårsmån från att trängselskatten ska beskrivas som hot mot rättsstaten. Detta är tyvärr ett lika effektivt som tragiskt sätt att politisera demokratin så att den passar ens egen agenda. Än märkligare blir saken av att de som motsätter sig något av detta betraktas i sig som ett hot mot demokratin och bör då undanröjas.

Nästa val sägs bli ett val mellan två ytterligheter. Jag tror inte att någon av dem står inför att avskaffa demokratin. Och de flesta som röstar på vänstern vill i grunden värna om social jämlikhet, enligt sin uppfattning. Det valet får dock konsekvenser i dag, oavsett avsikter. Det säger något att var femte väljare som överväger oppositionen kan avstå från att rösta på den om Vänsterpartiet ingår i regeringen. Kanske är det inte högern de fruktar mest, utan en rörelse som länge kallat sig progressiv utan att märka hur vanskligt bakåtsträvande den har blivit. Den rörelsen skrämmer många av oss mer än mycket annat i dagens politik. 

Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad