Självklart ska våldtäktsmän uteslutas från den svenska gästfriheten

När har rätten att vistas i Sverige förverkligats? Såväl internationella åtagandet kring FN:s flyktingkonvention som inhemska föreställningar om att invandrares ”etablering” och ”anknytning” ska prioriteras framför brottsoffren har konsekvent medfört att våldsbrottslingar inte har utvisats. Steg för steg har regeringen ändrat regelverken, men trots framstegen fokuseras på oppositionens förlegade invändningar. 

I augusti träder skärpta regler kring utvisning i kraft. ”Kommer man till Sverige och begår grova sexualbrott har man inget här att göra” deklarerar Kristersson och Forssell otvetydigt. Oppositionen har i helhet röstat emot och V, MP och C vill även fortsatt att anknytning till Sverige ska förstås förmildrande, i strid mot folkopinionen som entydigt vill se striktare utvisningar.

Regeringen har varit pådrivande för en förändring av FN:s flyktingkonvention kring rätten att utvisa dem med flyktingstatus. Initiativet kom efter uppmärksammade fall där vålds- och sexualbrott inte medfört utvisning. Särskilt ett fall omskrevs; 2024 överfölls och våldtogs en 16-årig flicka i Skellefteå. Gärningsmannen dömdes till tre års fängelse för våldtäkt men utvisades inte. Hovrätten hänvisade explicit till FN som formellt hinder: våldtäktsmannens flyktingstatus krävde att brottet skulle bedömas som ”synnerligen grovt” för att motivera utvisning.

FN har nu ändrat riktlinjerna varvid våldtäkt inte längre bedömas efter individuella omständigheter utan per definition ska förstås som synnerligen grovt vilket gör det möjligt att upphäva flyktingstatus och utvisa gärningsmännen.

Redan 2022 ändrades utlänningslagen gällande utvisning varvid åklagare ska yrka på utvisning för brott som kan leda till svårare påföljd än böter. Genomslaget har dock varierat och bedömningar tycks alltjämt ske relativt godtyckligt. Sådant som verkställighetshinder, anknytning och etablering har tillåtits påverkat såväl åklagares yrkanden som domstolarnas bedömning.

Förhoppningsvis leder förändringen i FN:s riktlinjer till en vidare förståelse kring allmänt striktare utvisning. Inget berättigar att brottslingar ska erbjudas fristad i Sverige när de våldfört sig på värdlandets medborgare. ”Om man begår allvarliga sexualbrott och inte är svensk medborgare borde man som grundregel anses ha förbrukat rätten att vara kvar i Sverige och därmed lämna landet” skrev Forsell och Kristersson 2024.

1 september träder ytterligare förändringar i kraft. Mindre vikt ska läggas vid brottslingens anknytning i Sverige och fokus flyttas till brottsoffrets rättigheter och samhällets säkerhet. Huvudregeln för utvisning ska omfatta alla brott med påföljd strängare än böter genom slopat skydd mot utvisning av unga och mindre hänsyn till anknytning. Verkställighetshinder ska inte längre påverka utvisningsbeslut och åklagare ska alltid vara skyldiga att yrka på utvisning.

S, V, MP och C röstade emot skärpningarna. V, MP och C reserverade sig även mot betänkande och har uttryckt önskningar om att riva upp beslutet för att fortsatt bemyndiga domstolarna att beakta brottslingarnas anknytning och etablering i Sverige. Detta trots att 77 procent av befolkningen vill se betydligt striktare regler kring utvisning av brottslingar.

Att något så självklart som att de som våldfört sig på andra ska ha förverkat sin rätt att stanna i landet undgår oppositionen, är förbluffande. Deras fokus ligger alltjämt, förlegat, på brottslingarnas rättigheter. Invändningarna mynnar inte enbart ur förlegade tolkningar av FN:s riktlinjer utan naiva föreställningar om människors förmåga till rehabilitering, bot och bättring och att det därtill ska vara svenska samhällets skyldighet att förverkliga det. Asylrätt och individens skyddsbehov tycks dem fortsatt överordnade brottsoffrens och folkets rätt att inte utsättas för brott; enligt dem ska de med flyktingstatus inte utvisas, oaktat brott.

Fall efter fall av icke-svenska medborgare som begår brott i Sverige men som inte utvisas har uppmärksammats i social- och alternativmedia. I veckan berättar Riks att en man som våldtagit flera barn och dömts till åtta års fängelse inte utvisas; domstolen hänvisar till att brotten begicks innan regelskärpningen 2022 varvid utvisning ska yrkas enbart i fall av ”allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet”. Hur en man som under flera år våldtagit barn inte är att förstå som ”allvarlig fara” är obegripligt.

Alltför sällan beskrivs fall som detta i mainstream media. Oppositionens naiva inställning framställs konsekvent som human och regeringens rättspolitik som omänsklig varvid människor utvisas godtyckligt. TV4 påstår till exempel, felaktigt, att åklagare måste hota med utvisning även utan täckning, och att enligt ”Tidöpartiernas förslag” ska ”åklagaren alltid yrka utvisning när straffet kan bli svårare än böter, även i fall där åklagaren är säker på att personen inte kommer att utvisas.” 

När en regering äntligen visar handlingskraft och genomför efterfrågade förändringar är det beklämmande att såväl folkopinion som brottsoffrens perspektiv lyser med sin frånvaro. I stället fokuseras på förlegade föreställningar om förövares/flyktingars rätt att förbli i Sverige. För brottsoffren är brotten otvivelaktigt grova nog för utvisning. En omedelbar automatisk utvisning skyddar därtill framtida offer. Ingen skulle komma på tanken att låta en gäst som misshandlar värdfamiljen bo kvar i gästrummet och göra om det. Varför ska Sverige förväntas göra det?

Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol