
Mordet på Momika illustrerar tätt sammankopplade hot mot Sverige
Det går inte längre att skilja islamism, bombattacker och organiserad brottslighet från yttre hot, skriver Jens Odlander.
Toppbild: Johan Nilsson / TT
Fem personer är på torsdagseftermiddagen gripna och misstänkta för att kallblodigt ha avrättat Salwan Momika i Södertälje på onsdagskvällen. Att det har med hans koranbränningar att göra är ingen vild gissning. Och om det visar sig vara motivet, är det ett nederlag för ett land som vårt som hävdar yttrandefriheten (med vissa begränsningar inskrivna i lag), men som inte förmår skydda yttrandefrihetens mest basala förutsättning - att du inte dödas för att du använder den. Som de ledande internationella konventionerna slår fast i sina inledande paragrafer är detta fundamentet för den demokratiska staten, ja faktiskt för alla stater.
Mordet på koranbrännaren kommer samtidigt som samhället både bokstavligen och bildligt rivs i stycken av den organiserade brottslighetens bombattacker och skjutningar. Den infiltrerar institutionerna, plundrar välfärdsstaten, utpressar näringsidkare. Samtidigt demonstrerar stora skaror på gator och torg under fanor tillhörande terroristgrupper, utan rättslig påföljd.
För några år sedan, närmare bestämt 2015 under den stora migrationsvågen, varnades för att det i strömmarna av människor till Europa gömde sig ISIS-terrorister. Dessa varningar viftades bort.
Och nu befinner vi oss i en akut säkerhetskris. Bristen på konsekvensanalys av den stora invandringen påpekades redan 2017 av Riksrevisionen. Regeringen säger sig ha bevis på att utländsk makt - regeringen har pekat ut Iran – medverkar till att brott begås i Sverige. Hoten utifrån samverkar alltså med hoten inifrån.
Systemhotande kriminalitet – ”inhemsk terrorism” som statsministern kallar den – har samband med jihadism och intifada och pågående krig i Ryssland, det har samband med Kina, Nordkorea och som sagt Iran.
Mordet på Salwan Momika illustrerar denna komplexa sammankoppling av säkerhetshot. Momika, som blev ett namn sommaren 2023 när han upprepade gånger brände koranen. Ett agerande som i sin tur eldade på det islamistiska hotet - som vi alltså vet ofta är besläktat med det kriminella hotet inrikes - som sedan dessutom försatte Sverige i en rävsax av Turkiet under Natoprocessen och blottade oss mot Ryssland.
Freds-och-konfliktforskaren Wilhelm Agrell beskrev för några år sedan det svenska tillståndet på följande sätt: ”Allvarliga samhällshot kan antingen ha formen av plötsliga och uppenbara händelser eller växa fram mer gradvis och smygande. De plötsliga förloppen kan komma överraskande och mer eller mindre ta samhället på sängen men också de gradvis framväxande hoten kan få samma effekt”.
Preventiva åtgärder, främst en strikt reglerad invandring, vidtogs inte i tid.
”För varje tomhylsa som slamrar i gatan …”, skrev Agrell, … skjuts Sverige i sank”. Hoten går ihop. Det måste åtgärderna också göra.
Jens Odlander är diplomat och författare. Han har arbetat som ambassadör och rådgivare till två statsministrar i utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska frågor, migration och terrorism.
Fem personer är på torsdagseftermiddagen gripna och misstänkta för att kallblodigt ha avrättat Salwan Momika i Södertälje på onsdagskvällen. Att det har med hans koranbränningar att göra är ingen vild gissning. Och om det visar sig vara motivet, är det ett nederlag för ett land som vårt som hävdar yttrandefriheten (med vissa begränsningar inskrivna i lag), men som inte förmår skydda yttrandefrihetens mest basala förutsättning – att du inte dödas för att du använder den. Som de ledande internationella konventionerna slår fast i sina inledande paragrafer är detta fundamentet för den demokratiska staten, ja faktiskt för alla stater.
Mordet på koranbrännaren kommer samtidigt som samhället både bokstavligen och bildligt rivs i stycken av den organiserade brottslighetens bombattacker och skjutningar. Den infiltrerar institutionerna, plundrar välfärdsstaten, utpressar näringsidkare. Samtidigt demonstrerar stora skaror på gator och torg under fanor tillhörande terroristgrupper, utan rättslig påföljd.
För några år sedan, närmare bestämt 2015 under den stora migrationsvågen, varnades för att det i strömmarna av människor till Europa gömde sig ISIS-terrorister. Dessa varningar viftades bort.
Och nu befinner vi oss i en akut säkerhetskris. Bristen på konsekvensanalys av den stora invandringen påpekades redan 2017 av Riksrevisionen. Regeringen säger sig ha bevis på att utländsk makt – regeringen har pekat ut Iran – medverkar till att brott begås i Sverige. Hoten utifrån samverkar alltså med hoten inifrån.
Systemhotande kriminalitet – ”inhemsk terrorism” som statsministern kallar den – har samband med jihadism och intifada och pågående krig i Ryssland, det har samband med Kina, Nordkorea och som sagt Iran.
Mordet på Salwan Momika illustrerar denna komplexa sammankoppling av säkerhetshot. Momika, som blev ett namn sommaren 2023 när han upprepade gånger brände koranen. Ett agerande som i sin tur eldade på det islamistiska hotet – som vi alltså vet ofta är besläktat med det kriminella hotet inrikes – som sedan dessutom försatte Sverige i en rävsax av Turkiet under Natoprocessen och blottade oss mot Ryssland.
Freds-och-konfliktforskaren Wilhelm Agrell beskrev för några år sedan det svenska tillståndet på följande sätt: ”Allvarliga samhällshot kan antingen ha formen av plötsliga och uppenbara händelser eller växa fram mer gradvis och smygande. De plötsliga förloppen kan komma överraskande och mer eller mindre ta samhället på sängen men också de gradvis framväxande hoten kan få samma effekt”.
Preventiva åtgärder, främst en strikt reglerad invandring, vidtogs inte i tid.
”För varje tomhylsa som slamrar i gatan …”, skrev Agrell, … skjuts Sverige i sank”. Hoten går ihop. Det måste åtgärderna också göra.
Jens Odlander är diplomat och författare. Han har arbetat som ambassadör och rådgivare till två statsministrar i utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska frågor, migration och terrorism.