När rädslan blir politik

När TV4 nyligen publicerade uppgifter ur Säkerhetspolisens förundersökning om de upphängda dockorna föreställande Ebba Busch, Jimmie Åkesson och Reza Pahlavi blev det tydligt att Sverige står inför ett problem som är betydligt större än en enskild brottsutredning.

En docka med en snara runt halsen är inte en politisk karikatyr. Den är en symbol för avrättning.

När en folkvald partiledare vittnar om dödsångest, oro för sina barns säkerhet och överväger att lämna politiken har gränsen mellan politisk aktivism och psykologisk terror passerats. Den viktigaste frågan är därför inte vad de åtalade avsåg, utan hur långt demokratin tänker tolerera att hot används som politiskt verktyg.

Det som gör händelsen ännu mer allvarlig är att den inte kan förstås isolerat. Den måste ses mot bakgrund av den politiska kultur som under decennier utvecklats inom den iranska regimen och dess ideologiska maktstruktur, Velayat-e Faqih, läran om den högste religiöse ledarens absoluta politiska auktoritet. I denna världsbild betraktas politiken inte som en demokratisk konkurrens mellan idéer utan som en existentiell kamp mellan fiender och allierade. I ett sådant system blir hot, skrämsel och eliminering inte en avvikelse från politiken. De blir en del av den.

Historien erbjuder många exempel. Iranska dissidenter har under lång tid utsatts för mordförsök och attentat i Europa. Journalister, akademiker och oppositionspolitiker lever under återkommande hot, och flera europeiska säkerhetstjänster har varnat för iranska underrättelse- och påverkansoperationer på europeisk mark.

Amerikanska myndigheter har dessutom offentliggjort uppgifter om iranska planer riktade mot USA:s president Donald Trump och andra högt uppsatta amerikanska företrädare. Om dessa uppgifter bekräftas illustrerar de samma grundläggande logik: när politiska motståndare inte längre betraktas som legitima meningsmotståndare utan som fiender som måste elimineras, har politiken förvandlats till ett verktyg för skräck och terror.

Det finns ytterligare ett återkommande drag i den iranska regimens politiska kommunikation. Ansvar uttrycks sällan direkt. Budskap förmedlas genom ombud, allierade organisationer eller indirekta formuleringar som skapar utrymme för förnekelse. Det blir möjligt att signalera ett hot utan att formellt uttala det.

Samma logik återkommer ofta i diplomatins värld. Direkta förhandlingar ersätts av långa kedjor av medlare. Ansvaret blir diffust och varje misslyckande kan skyllas på en tredje part. Det handlar inte bara om diplomati men om en politisk kultur där strategisk tvetydighet blir ett maktmedel och där avståndet mellan avsändaren och handlingen medvetet hålls otydligt.

Just därför blir det naivt att tro att symboliska hot saknar betydelse. När en docka hängs upp på Sergels torg handlar det inte bara om tre personer. Budskapet riktas till varje journalist, politiker eller samhällsdebattör som vågar utmana auktoritära idéer. Det är så psykologisk påverkan fungerar. Man behöver inte döda många. Det räcker att få många att bli rädda.

Det mest bekymmersamma är samtidigt att denna typ av handling ibland försvaras som opinionsbildning eller legitim politisk protest.

Men demokrati bygger på fri debatt. Inte på symboliska avrättningar. Inte på dödshot. Inte på att politiska motståndare framställs som legitima måltavlor.

Här har det svenska samhället ett ansvar som sträcker sig långt bortom den aktuella rättegången. Yttrandefriheten är en av demokratins starkaste grundpelare, men ingen demokrati är skyldig att acceptera metoder vars syfte är att skrämma människor till tystnad.

När rädsla blir ett politiskt verktyg förändras spelreglerna. Då handlar frågan inte längre om åsikter. Den handlar om demokratins självförsvar.

Och kanske är det just där Sverige nu befinner sig. Inte inför frågan om vem som har rätt i en politisk konflikt, utan inför en betydligt större fråga: Vem skyddar demokratin när hotet blir en del av politiken?

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut