Religiösa ritualer som utmanar demokratin
Den religiösa Ashura-marschen genom Berlin upprörde många åskådare. Barns plats är inte i politiska eller ideologiska iscensättningar.
Bilderna från Ashura-marschen i centrala Berlin väckte under de senaste dagarna en intensiv debatt. Diskussionen handlade inte främst om religionsfrihet eller rätten att genomföra religiösa processioner, utan om gränsen mellan religionsutövning och användningen av barn i symboliska och politiska budskap.
Enligt Berlinpolisen deltog omkring 600 personer i marschen. Under processionen upptäckte polisen en scenisk framställning där flera barn var sammanbundna med rep för att gestalta den historiska bortförandet av kvinnor och barn efter slaget vid Karbala. Polisen stoppade omedelbart inslaget efter samtal med arrangörerna, och barnen lämnade processionen kort därefter, bland annat på grund av den extrema värmen som närmade sig 40 grader.
Det är viktigt att skilja mellan tre olika frågor.
Den första handlar om religionsfriheten. I en demokratisk rättsstat har människor rätt att utöva sin religion och att samlas fredligt. Den rätten är grundläggande och får inte ifrågasättas enbart därför att majoritetssamhället inte delar de religiösa uttrycken.
Den andra frågan gäller barnets rättigheter.
Barn kan inte betraktas som neutrala symboler i vuxnas konflikter eller historiska berättelser. Oavsett om syftet är religiöst, kulturellt eller politiskt måste barnets bästa alltid väga tyngre än arrangörernas intentioner. Därför är det inte förvånande att Berlins inrikesförvaltning beskrev händelsen som en möjlig fråga om barnets välfärd (Kindeswohl) snarare än en fråga om yttrandefrihet.
Den tredje frågan handlar om politiseringen av religiösa manifestationer.
När religiösa processioner kompletteras med symboler, porträtt eller slagord kopplade till aktuella geopolitiska konflikter förändras också hur de uppfattas i det offentliga rummet. Det gäller oavsett vilken ideologi eller religion som står bakom. Staten har då ett legitimt intresse av att säkerställa att offentliga sammankomster inte används för att normalisera extremism eller exploatera barn.
Det mest intressanta i denna händelse är inte själva repet som barnen bundits med. Det avgörande är den demokratiska princip som prövas: Får barn användas som bärare av vuxnas historiska, religiösa eller politiska budskap? I Europas moderna demokratier blir svaret allt tydligare: Nej. Barn ska skyddas från att bli verktyg i ideologiska konflikter. Den principen måste gälla konsekvent, oavsett om det handlar om religiös extremism, högerextremism, vänsterextremism eller någon annan politisk rörelse.
En demokrati visar inte sin styrka genom att förbjuda religiösa manifestationer utan genom att skydda den mest sårbara individen i varje manifestation. Och i detta fall var det barnen.
Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut
