Rolling Stones är ett longevity-fenomen
I dag släpps Rolling Stones nya album, det 25:e i ordningen. Kommer det att bli bandets allra sista? Gissar man ja gissar man säkert fel.
fredag 10 juli
I dag släpps Rolling Stones nya album, det 25:e i ordningen. Kommer det att bli bandets allra sista? Gissar man ja gissar man säkert fel.
Under årens lopp har jag sett Rolling Stones när bandet firade tjugo år Ullevi 1982 och fyrtio i Globen 2003, däremellan bland annat på Wembley 1990, i Berlin 2006 och Oslo 2014. Senaste gången i Stockholm 2022 hette turnén Sixty. Som så många gånger tidigare trodde man att det var svanesången. Som vanligt var det fel.
I dag, 10 juli, landar en ny platta, Foreign Tonugues, det 25:e studioalbumet vid sidan av oräkneliga live- och samlingsskivor. Efter den senaste Hackney Diamonds (2023) blev det en turné med tjugo spelningar i USA och Kanada 2024. Enligt The Times gjorde bandet ”några av sina bästa konserter under karriären”. Mick Jagger och Keith Richards var då dryga åttio (båda är födda -43).
Jaggers slutade åldras längs vägen. Han har rösten i behåll och ett rörelseschema på scenen som andra kan avundas. Disciplinerad fysisk träning, yoga och sångövningar gör sitt till.
Keith The Human riff Richards har tvingats ändra sitt sätta att spela gitarr på grund av artros, och har överlevt en del annat som rock´n roll-livet i begynnelsen tenderade att föra med sig. Den som vill fördjupa sig i ämnet kan läsa Stones Touring Party om den uppfuckade drog-turnén i USA 1972 när Keith och mångårige saxofonvirtuosen Bobby Keys (avliden 2014) hade med sig en egen häxdoktor – läs langare – och gick all in, för att utrycka det enkelt.
Numera har både Richards och gitarristkompanjonen Ronnie Wood (född -47) lagt spriten på hyllan. Spelglädjen är tillbaka och lyser i ögonen när de på klassiskt manér väver samman sina gitarrer så att det inte går att veta var den ena slutar och den andra tar vid.
Charlie Watts (född -41) gick bort innan USA-turnén 2021, numera sitter Steve Jordan bakom trummorna. Han spelar inte som Charlie, utan hårdare – och då spelar hela bandet hårdare.
På bas efter Billy Wyman (född -36), som lämnade gruppen efter världsturnén 1989-90, finns sedan drygt trettio år tillbaka Darryl Jones, så också på Foreign Tongues. Charlie Watts är med på ett sista, tidigare inspelat spår, den enligt The Telegraph ”osentimentalt punkiga” Hit me in the Head.
Det kan bli en turné till, vem vet. Jagger, kommersiell ut i fingerspetsarna, har hintat om det. Time will tell.
Beatles sista platta, Let it Be, kom 1970. Stones har fortsatt producera under drygt sex decennier, de sista åren med två smash-album. På Foreign Tongues är Paul McCartney (född -42) med på bas på ett spår, precis som på Hackney Diamonds.
Enligt Mick Jagger gick inspelningen som smort – och fort: ”Jag frågade producenten: ’Kommer han att fixa det här? Det är en punklåt (Covered in You) och vi vill ha distad bas. Det ska vara enkelt, inget krångel’. Och Paul gjorde precis det vi behövde på typ tio minuter”.
I Sverige har Stones ibland behandlats nedlåtande och i decennier betraktats som slut. Hackney Diamonds var så pass bra att även pretentiösa och ängsliga recensenter tvingades kapitulera och dela ut bra betyg. SVT:s snobbiga Kulturnyheterna offrade en minut på Stones och var ”positivt överraskade”. I England blev det en Grammy för Best Rock Album.
Brittiska medier har överlag en mer avslappnad attityd till de rullande stenarna, struntar i ålder och fördomar och tar musiken för vad den är: bra eller dålig. Simple as that.
Foreign Tongues jämförs med Stones både under det sena sextiotalet och diskoinfluerande Some Girls (-78). Låtarna beskrivs som poppiga, lediga, excentriska, lekfulla och lika spännande. I Lady Liberty sjunger Jagger – med adress Trump – om att Frihetsgudinnan ”ser sur ut” och ”har en reva i klänningen”.
När Stones kör AI-versioner av sig själva från 70-talet tillsammans med skådisen Odessa A´zion, 26, i videon till In the Stars är det med glimten i ögat – och kul att titta på. Dessutom en hit.
Betygen? En femma av fem möjliga i Times och Telegraph. En fyra i Rolling Stone och Uncut.
Stones är här och nu på sjunde decenniet och vi kommer aldrig att få se dess like. Bandet blev mot alla odds ett föredöme med ett långt och friskt liv, ett longevity-fenomen. Roll on. Rock on.
Jonas Gummesson