Pahlavis besök avslöjar sanningen: demokrati möter extremism

Den 12–13 april besökte kronprins Reza Pahlavi Stockholm och Sveriges riksdag på inbjudan av Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas riksdagsgrupper. Besöket var historiskt. För första gången stod en central företrädare för den iranska oppositionen i Sveriges riksdag och talade om demokrati, övergång och framtid.

Kronprins Reza Pahlavi är i dag den enskilt starkaste samlande kraften inom den iranska oppositionen. Det är inte en åsikt, det är ett faktum som stöds av flera oberoende undersökningar. 

Pahlavi-kritiska GAMAAN-institutets enkät från september 2025 visar ett stöd på cirka 50 procent bland iranier i Iran. De menar att stödet ökade ytterligare i samband med protesterna januari 2026. Den pro-Pahlavi ERF-institutets undersökning från 2023 placerar stödet betydligt högre, uppemot 80 procent bland de svarande. Mehdi Nassiri, tidigare representant för Ali Khamenei i regimens centrala propagandaorgan Keyhan, bekräftar i en intervju med Euronews att stödet ligger mellan 50 och 70 procent. 

Detta är siffror som få politiska ledare i världen ens kan drömma om. Som jämförelse fick Nelson Mandelas parti cirka 63 procent av rösterna i Sydafrikas första demokratiska val 1994, ett av de mest ikoniska valen i modern historia.

Stödet för kronprinsen är inte bara siffror på papper. I januari 2026 gick miljontals iranier ut på gatorna i protester till stöd för kronprinsen. Den 14 februari samlades exiliranier i massdemonstrationer världen över, med över en miljon deltagare i München, Toronto, Los Angeles och London tillsammans.

Under kronprinsens tal i Sveriges riksdag samlades tusentals iranier i Kungsträdgården för att visa sitt stöd. Ingen annan iranier kommer ens i närheten av den folkliga legitimitet som kronprinsen åtnjuter. 

Kronprinsen är tveklöst en samlande ledare, till skillnad från den bild som SVT:s Samir Abu Eid förmedlar, utan att presentera vare sig underlag eller förklaring. Om ens Nelson Mandela, med ett enormt internationellt stöd, inte kunde samla hundraprocentigt stöd, varför skulle detta då förväntas av kronprins Reza Pahlavi?

Mot kronprinsens massiva stöd i Kungsträdgården stod en motdemonstration på Mynttorget, bestående av ett trettiotal opponenter, vilket ger en tydlig bild av hur stödet faktiskt ser ut. Det är svårt att tänka sig en tydligare kontrast.

Det mest anmärkningsvärda var dock inte bara hur små protesterna mot Pahlavi var under hans besök i Sverige, utan protesternas innehåll. Dockor föreställande kronprinsen, vice statsminister Ebba Busch (KD) och partiledaren Jimmie Åkesson (SD) hängdes från en bro vid Sergels torg i vad som framstod som en iscensatt avrättning genom hängning. Detta är inte politisk kritik. Det är en glorifiering av våld. Det är ett budskap om att politiska meningsmotståndare förtjänar att mördas. Och det säger allt om vilka krafter som motsätter sig kronprins Reza Pahlavi och en demokratisk utveckling i Iran.

Motståndet mot kronprinsen i Sverige består i huvudsak av två grupper: extremvänstern och islamister. De må ha vitt skilda ideologier, men de förenas i sitt hat mot Israel och USA samt i sin acceptans av våld som politiskt verktyg. Flera av de mest högljudda kritikerna, inte minst de som undertecknat debattartikeln mot kronprinsen i Aftonbladet (11 april), förespråkar i stället ökad diplomati med den islamiska regimen, något som i praktiken kommer att förlänga regimens liv och förtryck. Dessutom har flera av dem en bakgrund av stöd till våldsamma grupper.

Masoud Kamali har själv i Dagens Nyheter berättat hur han deltog i väpnad kamp mot den iranska staten under shahens tid, och han har aldrig tagit avstånd från detta. Nyligen har han dessutom påstått att de fredliga demonstranter som massakrerades av regimen i januari 2026 själva använde våld, ett påstående som riskerar att legitimera regimens brutalitet. Ali Esbati har uttryckt sig positivt om den islamiska regimen och har dessutom tidigare stöttat den palestinska terrororganisationen PFLP. Riksdagsledamoten Lorena Delgado (politisk vilde) har deltagit i demonstrationer där den islamiska republiken Irans flagga burits öppet, en flagga som representerar den terrorregim som dessutom försökte mörda mig inför min familjs ögon i början av september förra året.

Det är dessa personer som försökte stoppa dialogen med en av de tydligaste förespråkarna för demokrati i Iran.

Samtidigt svek stora delar av svensk media sitt uppdrag. I stället för att fokusera på regimens massaker på tusentals iranier den 8–9 januari, eller på kronprinsens konkreta program för en demokratisk övergång, valde man att ställa frågor om hans fars styre för över 50 år sedan. Detta är inte bara irrelevant, det är ohederligt.

Även om man hypotetiskt skulle acceptera all kritik mot shahens tid, är det absurt att hålla sonen ansvarig för detta. Tror svensk media på arvsynd? Kronprins Reza Pahlavi har i över fyra decennier konsekvent förespråkat demokrati, sekularism, mänskliga rättigheter och folkets rätt att själva välja statsskick i en folkomröstning.

Pahlavi har stått på minoriteternas sida och tydligt lyft deras rättigheter som fullvärdiga medborgare i Iran. Under sitt besök i Sverige träffade han bland annat företrädare för den religiösa minoritetsgruppen Yarsan från Irans Kurdistan, som öppet uttryckte sitt stöd för kronprinsen. Bara detta visar att det Kurdo Baksi skriver i sin debattartikel i Expressen (13 april), där han utger sig för att tala för alla iranska kurder, saknar förankring.

Pahlavi har tydligt slagit fast att alla medborgare ska vara lika inför lagen och att Iran ska avgöra sin framtid genom fria val. Det är detta som borde stå i centrum.

Dessutom bygger en stor del av kritiken mot shahens tid på desinformation som spridits av samma iranska vänsterkrafter och islamister som drev fram den islamiska revolutionen 1979. Den saknar stöd i nyare forskning som bedrivits vid västerländska universitet. Samtidigt ignoreras den historiska kontexten. Iran på 1970-talet, mitt under kalla kriget, var inte Sverige 2026. Och låt oss inte glömma att även Sverige under samma period hade demokratiska brister, inte minst genom Informationsbyråns (IB) omfattande åsiktsregistrering av medborgare. Ska vi då hålla alla svenska regeringar ansvariga för det som hände för över ett halvt sekel sedan?

Ska man dessutom tro Masoud Kamali har han utsatts för värre saker i Sverige än den ”tortyr” han uppger sig ha blivit utsatt för i Iran under shahens tid, något han själv har sagt till DN. Detta säger en del om kronprinsens motståndare, men också om svensk medias bristande kritiska granskning av påståenden och dem de väljer att ge utrymme.

Arvin Khoshnood är statsvetare och Irankännare, och måltavla för den islamiska regimens terrorism