Brottsoffer och brottsoffer 

Som SvD:s juristkommentator Mårten Schultz skrev är det märkligt att SVT-dokumentären om Lundsberg bagatelliserar ett domslut. Ord står mot ord, sägs det, fast paret von Platens son – framställd som offer – är prövad i rätten, dömd och kunde ha fått 14 månaders fängelse om han varit myndig. Dokumentären är en partsinlaga, anser Schulz, som efterlyser brottsofferperspektivet. Var finns omsorgen om de yngre barn som misshandlades och filmades på Lundsberg?

Samtidigt, i Dagens Nyheter, intervjuas Anna Lindhs son David. Han var 13 år 2003 när hans mamma mördades och David och lillebrodern stod kvar med sin alkoholiserade far. Den yngste fick så småningom flytta till sin moster, David själv flyttade ihop med sin tjej när han var 16.

Men konventionella mått mätt har Anna Lindhs son klarat sig väl i livet. Högutbildad, mångsidigt begåvad. Tveksam inför att engagera sig politiskt förstås, bland annat för att mamma Anna avrådde honom innan hon dog.

Men intervjun, fint skriven av DN:s Malena Rydell, lyfter brottsofferperspektivet på ett mer nyanserat vis än vi är vana vid. Kanske därför så hjärtskärande. Anna Lindhs son förlorade den person han kunde prata om allt med.

”Med henne kunde jag aldrig göra fel. Inget jag sa kunde vara fult eller fel.”

De pratade om pinsamma pubertetssaker, tjejer, sex, politik. Om pappans drickande.

David kommer ihåg varenda sekund av sitt liv under mammans allra sista dag. Till och med hur han själv bromsade med cykeln framför en bil i en nerförsbacke.

Av en underlig slump kom jag själv att tänka på Anna Lindhs barn så sent som i går. Jag erinrade mig från någon av alla artiklarna efter mordet 2003 att en präst, vän till familjen, hade förklarat för barnen att de skulle få träffa sin mamma igen. Men det skulle dröja, först skulle de själva få barn och barnbarn. Jag har ofta undrat om de bar med sig den trösten. Om de senare avfärdade tanken. Avsikten var säkert att ge David och hans bror själsligt utrymme att leva.

Men intervjun med David Lindh visar att alla strategier för att hantera sorgen i åratal krympte tiden för andra tankar. Den rättsliga upprättelsen när en gärningsman döms är temporär. Men brottsoffrets förlust är utan slut, lite som att ha lämnat sitt mentala kreditkort i baren på Hotel California – man kan alltid checka ut, men aldrig komma därifrån.

David Lindh vill inte att man tycker synd honom. Men ens hjärta rusar honom till mötes i medkänsla, vilket är en annan sak.

Inför det dömda ”offret” på Lundsberg, däremot, står jag kall.

Cecilia Garme