Spinnmästaren Tony Blair tar avstånd från sig själv

Tony Blair har återvänt till scenen. Inte riktigt som spöke, mer som kameleont. Han angriper nu sitt eget parti med en hårdhet som saknar motstycke för en tidigare premiärminister. Labour, varnar han, saknar plan, driver åt fel håll och riskerar att permanent förlora sin väljarbas.

Han har helt rätt i att lösningen knappast är ytterligare en vänstersväng, mer statsaktivism och gammal seminariesocialism i ny grafisk profil. I stället efterlyser han en ”radikal mittfältspolitik”. Det kan låta djärvt, men är tämligen slirigt. Inte minst eftersom Blair själv var huvudarkitekten bakom det smygradikala mittfält som dominerat västerländsk politik sedan 1990-talet – en modell som över tid blev teknokratisk, moralistisk och märkligt säker på att historien alltid rör sig i samma riktning som de egna konferenspanelerna.

Blair är fortfarande spinnmästare nog att greppa att ordet ”mitten” numera doftar nedstänkt pubmatta. Genom att döpa om rena bakåtsteg till ”radikalism” hoppas han att ingen ska märka den faktiska reträtten. Det han efterlyser är i praktiken betydligt mindre radikalt än vad han själv en gång erbjöd: stramare migration, teknologisk modernisering, hårda prioriteringar och en stat som fungerar snarare än poserar.

Särskilt intressant blir det när han monterar ner net zero-politikens nuvarande form och konstaterar att klimatpolitik inte överlever väljarnas kontakt med elräkningen. Ännu hårdare är hans geopolitiska örfil mot Keir Starmers hantering av Irankriget. Att Labour förut nekat det amerikanska flygvapnet att använda brittiska baser för anfall mot Teheran döms ut som ett stort misstag. Mittens ängsliga reflex att markera mot Washington i stället för att hålla linjen mot världens despoter kläs därmed av helt (i just detta avseende ligger hans linje ganska väl i linje med Tony Blair 1.0).

Att Blair sågar sitt eget parti beror knappast bara på omsorg om Labour, utan på ren självbevarelsedrift. Om partiet havererar kommer väljarna att skriva om Blair-eran som upptakten till den teknokratiska återvändsgränd där västvärlden nu står och stampar. Tony Blair försöker helt enkelt rädda sitt eget eftermäle.

Samtidigt erbjuder han en hel del av den tough love som Labour faktiskt behöver efter år av studentikos verklighetsflykt. Blairs utspel har slagit ner som en bomb i ett redan förvirrat läge inom Labour.

Trots det eviga ordtrixandet är det svårt att riktigt ogilla svärmorsdrömmen Tony Blair. Han är snabb, slipad och det vore säkert underhållande att dricka öl med honom. Men i politiken, som i livet, är det väldig skillnad på charm och sanningsenlighet.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare