Påve Leo slår mot alla

I varje enskild människa, och därmed i mänskligheten som helhet, finns en kamp mellan viljan till makt och viljan att tjäna. Den förra kärnfullt beskriven av filosofen Nietzsche, den senare konkretiserad i det judiskt-kristna trosarvet. I en demokrati svarar ledarna inför dem som ska bli ledda, varför maktutövningen lättare kan utvärderas utifrån hur den har tjänat.

Men det demokratiska systemets processer förmår inte att av sig självt tygla den råa viljan till makt och underordna den viljan till tjänst. Demokratin förutsätter en grundläggande moral som både ser den som ett projekt för att möjliggöra det gemensamma goda och utgör garant för värden som transparens och ansvarsutkrävande.

Denna insikt framstår tydligt när man läser påve Leo XIV:s första encyklika (vilket är en påvlig rundskrivelse som undervisar om Katolska kyrkans lära applicerad på aktuella frågor i samhället) Magnifica humanitas, ”storartad mänsklighet”, med underrubriken om skyddet för mänsklig värdighet i den artificiella intelligensens tidevarv. Huvudtemat är AI och dess möjligheter och, inte minst, utmaningar.

Påvens grundanslag är inte att mänskligheten är storartad av och i sig själv utan för att den är skapad av Gud till Guds avbild. Bara det ger mänskligheten, och varje mänsklig person, en unik värdighet, status som varelse, som i nästa led ger mänskliga rättigheter; en värdighet som behöver skyddas och vårdas av såväl vårt enskilda handlande som av lagar.

Encyklikan inleds med två bibliska bilder som illustrerar hur kampen mellan viljan till makt respektive tjänst utfaller: Å ena sidan ”Babels torn” där människan strävar efter att ta Guds plats som alltings måttstock genom sina egna tekniska konstruktioner, i syfte att härska och dominera och där resultatet blir splittring, främlingskap och konflikt; och å andra sidan uppbyggandet av den heliga staden Jerusalem efter judarnas babyloniska fångenskap, buret av ett gemensamt åtagande till tjänst av gemenskapen, och därmed alla ingående delar, genom att allt ordnas efter tillbedjan av Gud, och Gud ensam.

Vårt val i dag, menar påven, gäller inte om vi ska vara för eller emot den nya och snabbt utvecklande teknologin. Valet handlar i stället om vad vi gör och inte gör av den, utifrån ett medvetet beslut om vad vi vill: utöva makt eller tjäna den av Gud givna mänskliga värdigheten. Med detta raster behöver vi sedan pragmatiskt betrakta beslut på alla nivåer i samhället: från vad vi i vår vardag vill hålla för sant och lära våra barn, via prioriteringar i forskning och näringsliv till lagstiftningens regleringar.

Påven har inom loppet av bara några dagar mött kritik från alla håll: från tekniklibertarianer som ser honom som teknikpessimistisk, från marknadsliberaler som menar att han förordar överreglering, den enda dödssynden enligt deras världsbild, från neokonservativa för att hans kritik mot AI-driven kapprustning och teknologiska krigsinsatser för ”säkerhet” skulle vara naiv, från vänster för att han inte lägger ansvaret för vad som kan gå fel med AI på kapitalistiska ”strukturer”, från socialliberaler för att han moraliserar, deras enda dödssynd, och från populistiska nationalister för att kyrkan blandar sig i politik, utifrån en världsbild där ändamålet alltid får helga medlen – och där ingen borde få påpeka det.

Men den Katolska kyrkan är ingen politisk aktör. I stället ser hon sig som bärare av en sanning som inte beror på vem som för tillfället har makt, och av en kärlek som inte betyder sympati med varje känsla eller viljeyttring, oaktat om den syftar till kontroll, låtsad autonomi eller profit, utan som står i tjänst för den mänskliga värdighet som alltid måste begränsa och rikta allt vi gör, på alla nivåer i samhället. Genom att ”alla” känner sig träffade har påven med sin grundläggande fråga både placerat kyrkan rätt och visat vad vårt offentliga samtal borde handla om: Ska vår teknologi hjälpa oss att dominera och leka Gud, eller att tjäna, genom att värna det genuint mänskliga som först gjorde det möjligt för oss att utveckla teknologin?

Thomas Idergard är katolsk präst