Pinsamt när Damberg lovar något S fixade redan 1955

Under måndagen byggdes ett politiskt crescendo upp. Två av Socialdemokraternas toppnamn, Mikael Damberg och Lena Hallengren, skulle göra ett utspel. Kombinationen av deras ämnen, vård och ekonomi, visade på att det skulle bli något tungt.

Sjukvården är krisdrabbad och svenskarna har inte råd med sina mediciner, var budskapet. Lösningen? Subventioner. Som ett exempel lyftes diabetiker som inte har råd med insulin. Det var bara ett litet problem. Insulin har varit helt gratis i Sverige sedan 1955.
Finansieringen var alltså redan löst – för 70 år sedan. Vallöftet bidrog med noll kronor i ny nytta, men bjöd på ett historiskt västgötaklimax.

Man får berömma ambitionen i att sänka priset på något som redan är helt skattebetalt. Politik är som sagt att vilja. Men om man inte bryr sig om att undersöka problemet blir ”på liv och död” bara en fras för att få uppmärksamhet, inte en beskrivning av sjukas situation.

Insulinet är en bit av Socialdemokraternas historia. Den legendariska socialdemokraten Nancy Eriksson var en förkämpe för diabetiker i Sverige och ordförande för svenska diabetesförbundet i 22 år. Hon hade flera segrar för diabetiker utöver gratis insulin. Hennes arv kunde ha lyfts fram som en framgång, i stället fick partitopparna påminnas om att partiet redan har gjort det man nu lovar att göra. Och man har dessutom glömt att man gjorde det.

En valrörelse övergår lätt i en överbudspolitik. I stället för att undersöka och basera sin politik på fakta så försöker partierna få väljarnas uppmärksamhet genom att skrika högst. Det viktiga är inte vad som skriks utan att överrösta de andra. Det hade inte krävts en avhandling utan bara en googling.

Men att vilja överrösta utan budskap kan slå tillbaka. Som när redan genomförda reformer blir vallöften.

Medicinkostnader är för övrigt ett känsligt ämne för Damberg av andra skäl. I budgeten för 2025 skrev Socialdemokraterna under på regeringens förslag om ett indexuppräknat högkostnadsskydd — samma förslag han några månader senare beskrev som förkastligt. Man löste det genom att i vårbudgeten kritisera sitt eget ställningstagande och byta åsikt. Det är, får man säga, ett effektivt sätt att slippa vara oense med sig själv.

Det finns ett ofta överdrivet behov i politiken att försöka äga dagen. Att genom att hela tiden göra nya utspel, ge nya kommentarer och på andra sätt försöka få medierna att handla om en själv. Handlar allt om mitt parti, så får vi stöd är tanken.

Problemet är att politiken tappar sitt djup. Det blir viktigare att höras än att ha något att säga. När viljan att vinna väger tyngre än viljan att åstadkomma förändring blir resultatet ogenomtänkta utspel.

Å andra sidan: det bästa sättet att slippa kritik för tomma löften är förstås att lova sådant som redan är genomfört.

Klas Hjort skriver ledare, gillar frihet och ogillar socialism