Staten borde sluta förhandla fram läkemedelsbrist

Insulin, infusionsvätskor, östrogenpreparat och cytostatika hör till de läkemedel som återkommande drabbats av restnoteringar. Bristen förklaras normalt med ökad efterfrågan, otillräcklig produktionskapacitet och sköra leveranskedjor – faktorer utom statens kontroll.

Estradot, som varit restnoterat till och från i flera år, utgör inget undantag. Men när
Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) nyligen beslutade att acceptera ett högre pris för läkemedlet lät det annorlunda. Motiveringen var att ett konkurrenskraftigt pris krävs för att Sverige inte ska prioriteras bort till förmån för andra marknader. Beslutet synliggör en inte vidare bemärkt realitet: även statens prisstrategi påverkar läkemedelsförsörjningen.

Nuvarande prisstrategi bygger i hög grad på prispress; i praktiken pressar TLV priserna långt mer än sina europeiska motsvarigheter. Enligt allmänt bekant marknadslogik fördelar läkemedelsföretag begränsade volymer dit avkastningen är högst, varför prisförhandlingar också är förhandlingar om läkemedlets tillgänglighet. När svenska staten betalar mindre än andra är det därför knappast förvånande att Sverige prioriteras ned.

Ett läkemedels värde avgörs inte enbart av inköpskostnaden. Ett i sig dyrt läkemedel kan vara billigt om det ökar funktions- och arbetsförmåga samt minskar vård- och stödbehov. För att inte gå miste om sådan nytta krävs dock att läkemedlet också kan köpas in.

Vid brist belastas därtill en redan ansträngd hälso- och sjukvård ytterligare, inte minst genom arbetet att identifiera alternativa preparat. Till det försämras individers funktionsförmåga – med ökad resursförbrukning som given följd. För Estradot rör det sig om tiotusentals kvinnor som tvingats kontakta vården för extra vårdbesök och nya recept. Sådana kostnadsöverföringar är knappast besparingar, oaktat hur de framstår ur läkemedelsbudgetens snäva perspektiv.

Den justerade prisstrategin för Estradot synliggör att TLV tidigare valt att acceptera en högre risk för brist – och därmed dess potentiella konsekvenser. Följaktligen höll myndigheten också fast vid strategin långt efter att bristen var ett faktum.

TLV:s eget resonemang om prisstrategins betydelse är emellertid inte begränsat till Estradot. Att det inte konsekvent tillämpats på läkemedel som är, eller riskerar att bli, restnoterade framstår som något inkonsekvent. I vissa fall rent av vårdslöst.

Följden av detta syns även på andra områden. Staten betonar vikten av arbetslinjen, men säkerställer inte tillgång till läkemedel som arbetsförmåga kan förutsätta. Staten arbetar för att korta vårdköer och minska belastningen på vården, men för en prisstrategi som ökar den. Att motverka de mål man eftersträvar är ytterst sällan en framgångsrik strategi.

Läkemedelsbristen är den förutsägbara konsekvensen av egna val och kommer bestå så länge läkemedel främst betraktas som kostnadsposter. Ty en vunnen prisförhandling är inget att yvas över när man därigenom förlorar läkemedelsförsörjningen – särskilt inte när det sker på bekostnad av enskilda, sjukvården och samhällsekonomin i stort.

Hanna-Karin Grensman är samhällsanalytiker och skribent med fokus på styrning, institutioner och komplexa samhällssystem