Kan Jomshof upprepa upplysningen?

När Richard Jomshof i SVT våren 2021 sade att islam är en avskyvärd ideologi och religion utbröt den förväntade reaktionen. Anklagelser om att kränka världens muslimer, om att strida mot religionsfriheten och om att dra alla över en kam följde omedelbart.

Debatten fortsatte i media och sociala medier, och i podd med Navid Modiri blev det tydligt hur svårt det är att föra ett samtal där islams källor och historiska praktik får granskas utan att samtalet avbryts av moraliska invändningar. Jomshof svarar nu med en bok som inte ber om ursäkt. Han tar i stället det steg som debatten undvek. Han anlägger upplysningens verktyg på islam.

Upplysningen var aldrig en renodlad attack på religion. Den var en metod. Newton visade att universum lyder matematiska lagar. Locke hävdade att makten ytterst utgår från folket och att människan har okränkbara rättigheter. Voltaire försvarade religionsfriheten samtidigt som han skarpt kritiserade kyrkans makt och dess dogmer. Luther hade tvåhundra år tidigare redan separerat det andliga från det världsliga och ställt Bibeln över påvedömets traditioner.

Dessa tänkare delade en grundläggande tilltro till att förnuftet kan pröva anspråk, även religiösa. Kristendomen kunde absorbera kritiken eftersom den redan innehöll en distinktion mellan Guds rike och kejsarens. Jesus ställde sig utanför politiken. Muhammed gjorde det motsatta. Han byggde en politisk ordning, förde krig, dömde, erövrade och lagstiftade. Jomshof låter källorna tala. Koranen, haditherna och den tidiga historien visar en religion som från början vägrar skilja tro från makt.

Här måste emellertid upplysningen själv problematiseras. Dess förnuft var inte neutralt. Det bar på en egen tro på oavbrutet framsteg och på att alla traditioner i grunden kunde underkastas samma måttstock. Redan Descartes valde att acceptera sedvänjan så länga han inte hade ett rationellt argument mot den. Locke förespråkade tolerans men uteslöt i praktiken både ateister och vissa religiösa grupper från den fulla medborgarrätten. Voltaire hånade kyrkan och skrev bitande om Muhammed, men hans egen kritik vilade ofta på en deistisk övertygelse som han sällan granskade lika hårt.

Den franska revolutionen, upplysningens mest dramatiska politiska uttryck, visade hur förnuftets kult snabbt kunde förvandlas till ny ortodoxi och terror. Darwin utmanade skapelseberättelsen med empiriska argument, men den materialistiska världsbild som följde öppnade också för sociala läror som reducerade människan till biologi och makt. Upplysningen befriade den västerländska kulturen från vissa auktoriteter, men den ersatte dem ibland med andra.

Vissa har menat att upplysningen förutsatte en moralisk och institutionell grund som den själv samtidigt underminerade. När densamma metod nu riktas mot islam börjar debatten om. Kan upplysningen köras på repeat?

Det är uppenbart svårt för västerländska politiker och akademiker att tillämpa samma krav på islam som de gjorde på kristendomen. Postkoloniala narrativ har gjort kritiken till en fortsättning på den vite mannens börda. Bernard Lewis påpekade redan för länge sedan hur myten om den muslimska världens rasliga oskuld skapades i Europa för att tukta väst.

Samma mekanism lever kvar. Att granska sharia, jihadbegreppet, det muslimska slaveriet eller Muhammeds politiska praktik stämplas som islamofobi. Akademin som en gång prövade Galilei och Darwin har i detta fall valt att skydda den andre. Resultatet blir en selektiv upplysning. Förnuftet får granska allt utom det som skulle kunna störa den mångkulturella ordningen.

Håller då verktygen? De håller som metod men inte som frälsning. Historisk källkritik, jämförelse mellan texter och praktiker, kravet på konsekvens är fortfarande giltiga. De kräver bara att man accepterar deras resultat även när de är obekväma och att man samtidigt inser att metoden själv kan bli dogmatisk. Jomshofs poäng är att islam inte har genomgått den inre differentiering som gjorde den västerländska demokratin möjlig. Där kristendomen kunde bli privatsak kunde islam aldrig bli det utan att upphöra att vara sig själv enligt sina egna källor. Detta är inte en åsikt om enskilda muslimer. Det är en observation om en religions struktur.

Dagens nya höger rör sig i ett spänningsfält. Den är konservativ i sitt värnande av nation, sammanhållning och det historiskt framvuxna. Den är samtidigt upplysningsliberal i sitt försvar av yttrandefrihet, individens okränkbarhet och rätten att kritisera dogmer. Sverigedemokraternas socialkonservatism som Jomshof själv ansluter sig till försöker just kombinera dessa arv. Den avvisar den progressiva mångkulturalismens relativism men håller fast vid de liberala friheter som upplysningen och reformationen gjorde möjliga.

Om kritiken av islam enbart förs i nationens namn riskerar den att bli identitär. Om den enbart förs i förnuftets namn riskerar den att bli abstrakt och glömma att förnuftet självt behöver institutioner och traditioner att vila på. Jomshof försöker hålla båda trådarna. Han vill att det svenska samhället ska försvara de värden som gjorde det möjligt att över huvud taget föra den debatt han själv inledde, samtidigt som han låter upplysningens ljus falla även över sina egna verktyg.

Debatten lät inte sluta med Jomshofs inlägg. Den har bara börjat.

Carl Eos är Senior Fellow vid Tankesmedjan Oikos