När Annika Hirvonen målade fan på väggen

I torsdags avslutades mandatperioden 2022–2026 med att riksdagen bland annat röstade om borttagna straffrabatter. En nöjd talman slog klubban i bordet. Nästa gång riksdagsledamöterna samlas är det början på en ny era.

Men minns någon vad som hände mandatperiodens första dag?

När valet 2022 var avklarat och ledamöterna samlades skulle riksdagen rösta om vem som skulle bli andre vice talman. Eftersom Sverigedemokraterna blivit riksdagens näst största parti föreslogs Julia Kronlid till den rollen.

I debatten före omröstningen hölls ett tal som lät som om demokratins sista timmar hade slagit. Det var riksdagsledamoten från Miljöpartiet, Annika Hirvonen, som gick upp i talarstolen och höll ett över tio minuter långt tal som slutade med att hon nominerade en motkandidat, en partikamrat till henne.

Talet var en märklig blandning av känsloutspel, anklagelseakt och spåkula. Det handlade om framtiden. Och den såg mörk ut, tydligen.

Annika Hirvonen stod i talarstolen med gråten i halsen, och tonen påminde om en manande och fördömande 1600-talspräst i en predikstol som just pekat ut ett antal kättare. Hon tog till alla knep som går för att beskriva hur fruktansvärt det var att Sveriges nya regeringskoalition vilade på ett ”parti grundat av nynazister”.

Men hur blev det egentligen? Blev det totalt mörker på det sätt som Hirvonen varnade för?

I talet beskrevs Sverigedemokraternas inflytande som början på en historisk katastrof. Annika Hirvonen varnade för rasism i maktens korridorer, urholkad demokrati, attacker mot minoriteter, inskränkta rättigheter och ett samhälle på glid mot samma utveckling som i Polen och Ungern.

Budskapet var tydligt: nu stod Sverige vid randen till avgrunden.

Hirvonen ägnade en stor del av talet åt att varna för att aborträtten i Sverige var hotad i och med nomineringen av Julia Kronlid. Hon jämförde med utvecklingen i Polen och menade att aborträtten var hotad genom att en abortmotståndare fick ett högt politiskt ämbete. Hon menade att stödet för fri abort skulle eroderas genom att konservativa och högernationalistiska krafter angrep aborträtten.

Men hur blev det?

Fyra år senare har inget av det Hirvonen varnade för blivit verklighet. Sveriges abortlag är oförändrad. Ingen regering har försökt begränsa den fria aborten. Tvärtom har riksdagen till och med röstat om att skriva in aborträtten i grundlagen.

Vidare menade Hirvonen att SD:s inflytande riskerade att urholka demokratin och rättsstaten. Men 2026 är Sverige fortfarande en fullt fungerande liberal demokrati, faktiskt en av de starkaste i världen. Val hålls som vanligt. Oppositionen verkar fritt. Medier granskar regeringen varje dag. Domstolarna är fortsatt självständiga. Ingen demokratisk kollaps kom. Den som gillar public service kan se fram emot åtta nya år av den verksamheten.

Hirvonen menade att Sveriges klimatarbete stod inför en total nedmontering. Sverigedemokraterna sades vilja ”rasera” klimatpolitiken. Men Sverige har fortfarande en klimatlag, klimatmål och omfattande gröna investeringar. Jimmie Åkesson har förklarat att han inte vill att Sverige ska lämna Parisavtalet. Vad som har ändrats är synen på hur klimatmålen ska nås, men det bygger på att de nu styrande har en annan politisk uppfattning, inte på att klimatpolitiken ska skrotas.

Annika Hirvonen varnade också för att minoriteter skulle leva under ett växande förtryck i Sverige, men landet har inte utvecklats till det skräcksamhälle hon beskrev. Debatten om migration och integration har blivit skarpare, mer verklighetsanpassad, kanske några tycker. Allt fler partier, även på vänstersidan, vill ha ”stram migration”, och asylinvandringen har minskat. Men de grundläggande fri- och rättigheterna består.

Det mest slående med talet i dag är inte att Hirvonen hade politiska invändningar mot SD. Det är normalt i en demokrati, och hon är ju trots allt en politisk motståndare till SD. Det anmärkningsvärda var i stället de enorma proportionerna och det uppskruvade tonläget. Nästan varje konflikt målades upp som existentiell. Nästan varje politisk förändring beskrevs som början på demokratins sammanbrott.

Den sortens retorik fungerar kanske i stunden. Den skapar möjligen applåder och rubriker och piskar upp en känsla av att det pågår en kamp mellan ont och gott. Men den har ett pris: polarisering.

Hirvonen trodde sannolikt på det hon sa. Men politiskt ledarskap kräver mer än starka känslor. Det kräver proportioner, omdöme och förmåga att skilja mellan politiska motståndares argument och verkliga hot mot demokratin.

Fyra år senare står därför talet kvar som ett tidsdokument över en era då överdrifter och rena lögner kunde presenteras i Sveriges riksdag.

Johan Romin