Simona Mohamsson vann debatten – resten kändes som en söndertuggad köttbit

Skrev just till min son: ”Fy fan, vilken tröttsam debatt. Hur ska man klara av den här valrörelsen?”

Den här debatten var som att sitta på en fin middag och få en extremt seg köttbit i munnen. Man tuggar och tuggar, men inser att man inte kan svälja den. Man måste göra sig av med den, men hur? Det här skulle ju vara en så fin köttbit, men den höll inte måttet alls. Man tuggar och tuggar. Sedan kommer lösningen: När ingen ser spottar man ut den i en servett och låtsas som att det regnar.

Så känns argumenten.

Andersson upprepar för femtioelfte gången att nio av tio svenskar tjänar på hennes politik och att regeringen sänkt skatten åt sig själv. Kristersson tycker att Anderssons make är dum som skatteplanerat, i och för sig helt lagligt, men det är ju ändå dubbelmoral – om man är sosse. Varför Kristersson skulle bry sig om en sosses dubbelmoral är lite svårt att förstå. Än mindre förstår nog Anderssons väljare det, eftersom de troligen inte begriper ett dyft av vad Kristersson talar om.

Nooshi Dadgostar sätter i system att prata om vårdköer och pensionärsmediciner så fort frågan om terrorhyllande brev och vänsterantisemitismen kommer upp. Amanda Lind ser mest arg ut hela tiden, oklart varför. Ebba Busch drar några vänsterklyschor om det fantastiska med höjda barnbidrag, även det oklart varför. Thand Ringqvist låter som en alliansmoderat-skiva från 2008 som hakat upp sig, och Jimmie Åkesson upprepar det som stod i hans egen debattartikel om muslimer från 2009.

Den enda som agerar lite nytt, annorlunda och oväntat – och som faktiskt fungerar bra i den här debatten – är liberalernas Simona Mohamsson. Hon har tagit på sig en davidsstjärna för att visa att även personer med hennes egen mellanösternbakgrund, som hon säger, bör visa solidaritet med landets judar och med de många judiska barn som går till skolstarten med en klump i stället för fjärilar i magen. Det är starkt och ärligt. Hon får medhåll av Amanda Lind, som därmed också går ur sin bubbla. Synd om Mohamsson tvingas lämna rikspolitiken vid valet, men kanske är det ju därför som hon såg rätt avslappnad ut och var rapp och vass, hon har ingenting att förlora än att gå all in i matchen.

En positiv sak är att knasbollar som Gudrun Schyman inte längre finns närvarande i svensk politik. Schyman som menar att man ska samtala och diskutera med Putin och även ge en present till den ryske diktatorn i form av ett nedmonterat svenskt försvar. Inte ens Vänsterpartiet driver den typen av linjer längre. Om Nato sa Dadgostar: ”Nu är vi med, och då ska vi vara medlemmar”.

Men denna kortvariga borgfred och samförståndsanda kring Nato var över lika snabbt som den började. För givetvis var debatten tvungen att sluta med ännu en klassisk, söndertuggad anderssonlögn: att SD:s Björn Söder skulle ha sagt att man inte kan ha en svensk och en judisk identitet samtidigt. Något Åkesson tillbakavisade med kraft.

Snark, hörrni partiledare.

Johan Romin