Rättsstaten rycker på axlarna i förvaltningsmål
Är motiveringar överflödiga i en svensk förvaltningsdomstol – och om ja, i så fall på vilka rättsliga grunder?
Att få ett myndighetsbeslut eller ett kommunalt fattat beslut prövade av en förvaltningsdomstol är en grundläggande del av den svenska demokratin. Det är åtminstone vad lagstiftaren har ansett när lagar har stiftats. Minst lika grundläggande är rätten, för den beslutet angår, att förstå hur denna förvaltningsdomstol kommit fram till en bedömning och varför.
Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att kammarrätterna i dag inte kan redogöra för varför deras beslut om att inte meddela prövningstillstånd, systematiskt lämnas utan motivering.
Instansordningen och dess funktion
Förvaltningsrätten utgör normalt första rättsprövande instans vid överklaganden av myndighetsbeslut och kommunalt fattade beslut. Kammarrätten är överinstans och har till uppgift att kontrollera att förvaltningsrätten har kommit fram till ett korrekt avgörande.
Prövningsramen – bekvämt och utan insyn
När en enskild part får besked om att prövningstillstånd inte meddelas sker detta genom ett standardiserat beslut utan individuell motivering. Kammarrätten har då gjort en bedömning av målet inom ramen för prövningstillståndsprövningen, men skälen för denna bedömning dokumenteras inte alls. Domstolens resonemang antecknas varken i beslutet eller i någon annan handling.
Resultatet är en total brist på spårbarhet vid kammarrätternas beslut. I dessa mål går det inte att utläsa om avslaget grundas på bevisvärdering, rättstillämpning eller vilka processuella överväganden som har aktualiserats.
Den klagande parten lämnas helt utan möjlighet att förstå vad som har varit avgörande för utgången i målet, något som går tvärt emot lagstiftarens uttryckliga krav.
Beslut utan redovisat lagstöd
Förvaltningsdomstolarnas beslut ska fattas med stöd i lag, vilket även gäller kammarrätterna. Det borde därför vara självklart att kammarrätterna kan ange, med hänvisning till lagrum, varför beslut inte antecknas i beslut – eller på annat sätt heller inte motiveras av domstolen.
Genomgång och granskning av hur kammarrätterna besvarar frågan om varför de inte motiverar beslut, ger dock ett annat intryck. Svaren är ofta vaga och ibland motstridiga. Vissa kammarrätter hänvisar till doktrin, andra till lagrum som inte är tillämpliga. I flera fall uteblir svar helt. Att en domstol inte kan redogöra för de rättsliga grunderna för sina egna beslutsgrunder är i sig ett allvarligt rättssäkerhetsproblem.
Ett avvikande undantag
Lagstiftaren har betonat vikten av att det produceras materiellt riktiga avgöranden i Förvaltningsdomstolarna, samt att det finns ett stort allmänintresse knutet till korrekt rättstillämpning (jfr prop. 1971:30 del 2 s. 526).
I övriga delar av rättssystemet är motiveringskravet en självklarhet. Förvaltningsprocesslagen (1971:291) som reglerar processen i förvaltningsdomstol ställer krav på beslutsmotivering i kammarrätterna, oavsett om prövningstillstånd beviljas eller inte, samt att det inte finns något undantag som anger någon rätt till exkludering av skälen för kammarrätts avgörande, då prövningstillstånd nekas.
Mot denna bakgrund framstår kammarrätternas praxis som ett svårförklarligt och systematiskt undantag.
Konsekvenser för rättssäkerheten och tillsynen
Ett omotiverat beslut är i praktiken svårt att kontrollera. Justitieombudsmannens möjligheter att utöva tillsyn försvåras avsevärt när dokumenterade skäl saknas. För den enskilde innebär det att beslutet inte kan bemötas, förstås eller ifrågasättas på ett meningsfullt sätt.
En ordning av slentrian
Det är bekymmersamt att kammarrätterna själva förefaller osäkra på lagkraven. Men att kammarrätterna förmedlar felaktiga bestämmelser, eller väljer att inte svara för vad som ska anses gälla för uteblivna beslutsmotiveringar är också bekymmersamt.
Att kammarrätterna de facto tillämpar praxis framför lag är kanske det mest bekymmersamma, en praxis som utan tvekan överspelar den enskildes rättssäkerhet och rättsskydd. Det ger intryck av ett system som lever vidare av praxis och interna arbetsrutiner, snarare än av medvetna och demokratiskt förankrade överväganden, alltså systematiska förfarande som svårligen bör kunna accepteras i en demokratisk rättsstat.
Framåtsyftande sett behöver dock lagstiftaren tydliggöra varför kammarrätterna historiskt har fått rätt att vara undantagna motiveringskravet, och även varför kammarrätterna fortsättningsvis ska tillåtas vara undantagna motiveringskravet i lag, i ljuset av 2 kap. 11 andra stycket och 19 §§ regeringsformen (1974:152), jfr artikel 6 europakonventionen samt SOU 2008:125 s. 425-426.
Omfattande behov av fortsatt granskning
Hur det kommer sig att beslutsfattare och lagstiftare har accepterat dessa förfaranden hos kammarrätterna behandlas inte vidare i denna artikel. Även om det är domstolarna uppgift att tolka lag, så får de inte utarbeta en praxis som bryter mot lag, eller tillämpa praxis som innebär att lag inte ska tillämpas.
Dessa förfaranden inom förvaltningsrättskipningen är inte så ringa, vilket det fortsättningsvis också behöver sättas ljus på.
Ett rättskipningssystem som inte kan förklara sina egna beslut riskerar i längden att förlora sin legitimitet, se SOU 2008:106 s. 42, angående rättsstatens sammanbrott.
En stat som vill kalla sig rättsstat, kan inte anses ha råd att rycka på axlarna.
Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent
