Ut med antisemiterna!

Jaha, nu var vi där igen. Det misstänker jag att många vänsterpartister tänkte när Expressens granskning briserade som en bomb i förra veckan. I skrivande stund har 22 personer strukits från olika listor runt om i landet för att de har hyllat någon terrororganisation. 22 personer av ungefär 4000 kandidater på olika listor till kommun och regionval. Nu frågar sig alla, hur har vi kunnat missa detta?

Själv har jag sedan den 7 oktober 2023 arbetat intensivt med att synas och delta i olika sammanhang och förklarat att Vänsterpartiet inte är antisemiter. Det arbetet känns ganska bortkastat just nu, kan jag säga. Jag och alla andra kloka kamrater i partiet som tar avstånd från alla totalitära regimer och terrororganisationer får väl arbeta ännu hårdare nu.

Det finns snart inte ett judiskt evenemang i Stockholm som jag inte har deltagit i de senaste tre åren. Visserligen gick jag på judiska tillställningar även innan, men det har varit mer frekvent på senare tid. För två helger sedan var jag på den judiska bokfestivalen, en stjärnspäckad tillställning med internationella gäster, där allt från karaktären Shylock i Köpmannen i Venedig, till förintelseöverlevandes berättelser, och även en högst ironisk bok om djupt religiösa judar stod på schemat.

Efter den senaste veckans avslöjanden vet jag inte om jag hade vågat gå dit just nu. Eller jo, det hade jag – men jag hade skämts. Skämts över att vi i Vänsterpartiet, som är ett parti med en stolt historik som kämpar och kämpat mot alla sorters förtryck vare sig det gäller antisemitism, antiziganism, förtryck av samer, afrofobi, islamofobi och som står bakom hela HBTQIA-rörelsen, ändå lyckas ha 22 personer på våra listor som hyllar terrororganisationer. Eller mer specifikt, hyllar Hamas attack den 7 oktober 2023.

Jag misstänker att det finns två orsaker till att det har blivit så här. Helt säker kan jag ju aldrig vara, men om jag känner mitt parti rätt – där jag har varit medlem i 20 år, och dessförinnan några år i Ung Vänster också– så handlar det här om missriktad välvilja och historielöshet. Eller i alla fall inte samma historia.

Den första orsaken – tror jag – är att partiföreningar ute i landet, som vetat om att några av partiets medlemmar har hyllat attacken den 7 oktober på sociala medier, har valt att se mellan fingrarna för att personerna aldrig visat eller sagt något antisemitiskt på medlemsmötena. Personerna har i övrigt varit goda och engagerade kamrater. Vem är väl vi att döma?

Den andra orsaken tror jag beror på att européer och utomeuropéer inte delar samma historia. Det är helt enkelt omöjligt som europé att inte veta vad som är en elak nidbild av en jude. Att inte känna igen ett rasistiskt formspråk från 30-talet och att inte tycka att judarna borde få leva i fred i ett eget land – efter allt som Europa utsatte dem för.

Jag, som har varit vänsterpartist sedan jag fick börja rösta, har letat i minnet: har jag under dessa trettio år någonsin hört att Israel inte borde få finnas? Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har hört det. Däremot – och det är ingen hemlighet – har Vänsterpartiet varit starka motståndare till den bosättningspolitik som Israel fört och vi fördömer övergreppen mot civila. Man kan faktiskt vara emot ett lands förda politik utan att för den sakens skull hamna i fällan med antisemitism.

Men varför hamnar vi då där gång på gång? Vänsterpartiets centrala ledning har gjort vad de har kunnat med utbildningar om antisemitism, och att när de fick kännedom om vad dessa kandidater lagt ut på sociala medier så ströks personerna direkt. Mycket ha gjorts och mer behöver uppenbarligen göras, men det måste vara slut med att se mellan fingrarna ute i landets partiföreningar. Och vi borde ha ännu fler interna utbildningar i europeisk historia. Ingenting kan jämföras med det lidande judarna fick utstå under Förintelsen. Ingenting. Om ni inte tror mig så är det dags att läsa på.

Sara Stenudd är vänsterpartistisk ledamot i kommunfullmäktige i Stockholms stad