Var invandringen ett misstag?
Efter matchen Sverige–Tunisien satte Yasin Ayari ord på vad svenskhet är: man ska göra allt för det lag man representerar.
Debatten om migration i Sverige har under de senaste åren blivit allt hårdare. Varje skjutning, varje rapport om gängkriminalitet och varje misslyckat integrationsprojekt leder till samma fråga: Var invandringen ett misstag?
Det är en legitim fråga. Ett samhälle har rätt att känna oro för sin säkerhet och sin framtid. Problemet uppstår först när berättelsen om några få börjar definiera bilden av miljontals människor.
I helgen besegrade Sverige Tunisien med 5–1. Den svenske spelaren Yasin Ayari, med tunisiska rötter, gjorde två mål mot landet där hans familj har vuxit upp. Efter matchen fick han frågan hur det kändes att göra mål mot sin fars hemland.
Hans svar var enkelt:
”Jag älskar Tunisien. Jag har släktingar och vänner där. Men jag spelar för Sverige, och jag måste göra allt jag kan för laget jag representerar.”
Det är svårt att tänka sig en tydligare beskrivning av vad integration egentligen handlar om. Man kan bära med sig sin historia utan att för den skull vara mindre lojal mot det land där man lever sitt liv.
Samtidigt som den politiska debatten ofta kretsar kring kriminalitet och misslyckanden finns en annan verklighet som sällan hamnar på löpsedlarna. Läkaren med syrisk bakgrund som arbetar natt på akuten. Undersköterskan från Irak som tar hand om äldre. Ingenjören från Iran. Företagaren från Somalia. Barnen till invandrare som i dag representerar Sverige inom forskning, kultur och idrott.
De flesta invandrare syns aldrig i nyhetsflödet – just därför att de lever vanliga liv. Det betyder inte att problemen ska förnekas. Tvärtom. Gängkriminalitet, segregation och religiös extremism är verkliga problem som måste bekämpas med kraft. Att blunda för dem vore att svika det land som gett så många människor en ny chans.
Men det finns en avgörande skillnad mellan att bekämpa problem och att kollektivt döma människor. En kriminell är ansvarig för sina handlingar. Inte hans grannar. Inte hans religion. Inte flera miljoner andra människor med samma ursprung.
Sverige har tidigare genomgått liknande debatter. Finländare, italienare och människor från det forna Jugoslavien möttes också av misstänksamhet när de kom hit. Med tiden blev de en naturlig del av det svenska samhället.
Historien visar att människor i längden inte bedöms efter sina efternamn, utan efter vad de bidrar med. Yasin Ayaris ord påminner oss om något viktigt: Man kan älska sina rötter och samtidigt vara helt lojal mot sitt land. Lojalitet handlar inte om var ens föräldrar föddes. Den byggs genom ansvar, arbete och tacksamhet.
Och kanske är det just där framtidens Sverige avgörs.
Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut
