Centermanifest med hopp om makten

Den som lyssnar på en modern centerledare känner sig lite som en scout som har tappat kompassen. Träden susar likadant som när Maud Olofsson rattade caterpillarn, men sossemotståndet har förflyktigats som älvorna över ett kärr en junimorgon. Inte för att centerpartister älskar socialdemokrater utan för att de misstänker att S inte kan tänka ut bra politik själva och därför behöver ett content med stort C, som de dessutom kommer att tacka för. 

Helt fel är det inte, om man lyssnar på Magdalena Anderssons signaler. Det är bara sex år sedan hon krisförhandlade med Centerpartiets forna påläggskalv Emil Källström, till bådas förtjusning. Kemin mellan dessa två partier gränsar till det mystiska. När Centerpartiet på tisdagen lade fram ett valmanifest som vägde nästan ett halvt kilo – 418 gram faktiskt – med 328 (!) förslag, var det som om C tänkte besätta alla 22 statsrådsposterna själva. 

Och det kanske de ska, om bara Socialdemokraterna blir centerpartister invärtes. Bollen över till Magdalena Andersson.

Hon är alltså inte problemet. Problemet är Miljöpartiet, den sannolika samarbetspartner som ska försöka leva med Centerpartiets skattesänkningar utan att utveckla stressymptom. I höstens budgetmotioner skilde det 80 miljarder kronor i statsutgifter mellan de två gröna partierna. Är det mycket? Ja och nej. Det motsvarar mer än hälften av Sveriges försvarsutgifter, men bara omkring en femtedel av vad Pensionsmyndigheten betalar ut varje år. Även enorma summor kan göras relativa när regeringsmakten står på spel.

Ändå accepterar C och MP varandra. Som i varje gryta går det att mildra vissa smakskillnader med tillräckligt mycket grädde, och Socialdemokraternas egentliga uppgift i ett regeringsbygge kan mycket väl bli att fungera som just denna försonande mejeriprodukt, och hantera miljarderna som gör en regeringskompromiss möjlig mellan de tre. Basen finns redan där: en gemensam grönsaksbuljong som sammanlagt 12,7 procent av väljarna, enligt SCB partisympatiundersökning, åtminstone verkar tolerera.

Januariavtalet har av statsvetare beskrivits som det stora genombrottet för svensk förhandlingsparlamentarism – tanken att partier kan samarbeta via kontrakt även när de egentligen inte tycker särskilt mycket om varandra. Och i tre år fungerade det faktiskt, delvis för att även C och MP binds ihop av en mystisk kemi. När Januariavtalet kraschade var det i stället för att C och V i grunden inte tål varandra, med eller utan papper.

Socialdemokraterna har aldrig riktigt velat välja mellan de två partier de egentligen består av, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Därför blir det i slutändan väljarna som får avgöra vilken av Socialdemokraternas två personligheter som får flytta in i regeringskansliet efter valet.

418 gram har just lagts på vågen. 

Cecilia Garme är politisk reporter