Amnestys rasistiska syn på vandel

För många år sedan, ung och idealistisk, gick jag på ett Amnestymöte. Jag möttes av den svenska samstämmighetskolossen: ”så här är det, vi vet bäst”. Det var inte fråga om en lättsam institutionell fångst, utan en solitt igenmurad åsiktskorridor. Ingen diskussion, ingen debatt. Enda sättet att vara Amnesty behjälplig – inte samvetsfångarna, märk väl – var att skriva vykort till världens despoter efter en given mall. Att såväl engelskan som formuleringarna var grammatiskt och innehållsmässigt obegripliga, intresserade dem föga. 

I måndags röstade riksdagen genom kravet på ”god vandel” för att beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Röstas förslaget igenom får vi raslagar i Sverige, har Amnesty indignerat varnat i ett debattinlägg.

Renons på självinsikt skrev Anna Johansson, generalsekreterare för Amnesty International Sverige: ”Historien visar vad som kan hända när stater, med hänvisning till ordning och säkerhet, börjar kategorisera människor utifrån hudfärg och etnicitet”. I en handvändning fick Amnesty även detta att handla om etnicitet och hudfärg, fastän propositionen inte handlar om, eller nämner, etnicitet och hudfärg. Hur de kom in i bilden är således svårförståeligt, annat än om Amnesty menar att de som söker uppehållstillstånd i Sverige och missköter sig har en viss etnicitet eller hudfärg. Det låter lite fördomsfullt.

I propositionen om ”god vandel” föreslås att vandel – levnadssätt – ska kunna beaktas vid prövningen av beviljande och återkallelse av uppehållstillstånd. Det uttryckliga syftet är skärpta regler för beviljande av uppehållstillstånd och möjligheten att avlägsna icke-laglydiga, icke-svenska medborgare. Sverige lägger ner stora resurser på att motverka kriminalitetens utbredning; att då välkomna de som redan visat att de gärna pysslar med det innan de beviljats rätt att vistas i Sverige tycks smått korkat.

För Amnesty är det inte så enkelt. Vandelsförslaget är del av en politisk inriktning som, fastslår Andersson, hotar den svenska yttrandefriheten, demokratin, skrämmer människor från att uttrycka sina åsikter och kväver det öppna samtalet; stegvis kommer de mänskliga rättigheterna urholkas via lagstiftningen och genom att ”rasistiska uttalanden normaliseras”. 

Tur att Anna Johansson inte tenderar åt det hyperboliska.

Andersson beskriver en ”rasifierad” dystopi där människorättsperspektiv saknas i lagstiftningen som slår mot flyktingar, migranter och papperslösa; till slut kommer rättigheterna att slås undan för oss alla, varnar hon! Sverige brakar nu rakt ner i det rasifierade helvetet! Allt på grund av en lag som söker stävja den ökade grova kriminaliteten och utanförskapet i Sverige. 

Andersson avslutar med plattityder som tagna ur en gymnasieuppsats: ”rasism är inte acceptabelt”, ”ett jämlikt samhälle där mänskliga rättigheter gäller alla byggs inte genom att misstänkliggöra vissa grupper utan genom rättvisa, inkludering och likabehandling för alla”, Sverige måste stå fast ”vid allas lika rättigheter”. Finfina ord, men i sammanhanget irrelevanta.

Andersson letar rasism där ingen finns och tycks tro att alla som brister i sin vandel har en viss etnicitet eller hudfärg. Lagen bygger på ”rasifierade” föreställningar om ”svenskhet” och ”svenska värderingar”, våndas Johansson, men inte misstänkliggör väl Johansson subalterna? Inte tillgriper hon på allvar en förlegad orientalistisk syn på ”de andra” som väsensskilda och oförmögna att dela rättssamhällens värderingar kring lag och ordning?

I själva verket har emellertid Amnesty ägnat sig åt just sådant etniskt misstänkliggörande länge men att misstänkliggöra israeler och judar är kanske inte så farligt, de anses ju inte längre rasifierade ”på riktigt”, enligt de ramverk som Amnesty tycks ha faiblesse för. Frågan är var rasismen Andersson tycks så orolig för egentligen gror? Måhända hos dem som ser etnicitet och ras i sammanhang där de saknar relevans, hos dem som inte självmant förmådde fördöma Hamas terrorattack och som konsekvent pushar för ett ensidigt, gravt vinklat, narrativ kring offer och förövare?

Amnesty tycks numera marinerat i grunda ideologiska övertygelser, sprungna ur förenklade kritiska teorier om social rättvisa med binära slagord och mantraliknande upprepningar av modeord som rasifiering, apartheid, kolonialism, väst, vithet, cis. Amnestys ursprungliga uppdrag, att vara de förtrycktas röst – var än de finns, vilka de än är – tycks fjärran. Det viktiga är att sprida uttjatade innehållslösa postkoloniala och postrationella slagord.

Om Andersson och Amnesty vore seriösa i sin oro torde de framföra synpunkter kring exempelvis tydligheten i lagen, dess eventuella juridiska tillkortakommanden eller omfattningen av vandelsbegreppet. I stället riktar de åter in sig på brottsbekämpningen, som om de som utsätts för brotten inte är de faktiskt utsatta, och som om viljan att Sverige åter blir ett tryggt land för alla vore av ondo.

När Amnesty endast förmår bidra med en samling floskler vittnar det om konstruerad selektiv indignation framför vilja till praktiska lösningsförslag och reell insikt i den utmaning Sverige står inför. Amnesty har reducerat sig själv till ytterligare en ideologiskt driven part utan moralisk och kunskapsmässig tyngd. 

Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol