Vänstern sörjer billigare kollektivtrafik
När högern genomför en reform som vänstern länge krävt verkar det viktigaste inte vara resultatet, utan vem som får äran.
måndag 1 juni
När högern genomför en reform som vänstern länge krävt verkar det viktigaste inte vara resultatet, utan vem som får äran.
Tisdagen den 26 maj blev ännu ett styrkebesked från Tidöpartierna. Beskedet om halverade priser i kollektivtrafiken borde vara svårt för vem som helst att ogilla. Det innebär konkret lättnad för hushållens plånböcker och fler incitament att välja bort bilen. Ändå kom oppositionens reaktion omedelbart. Reformen kallades ”populistiskt valfläsk”, desperat taktik och cyniskt spel.
Frågan är varför ett beslut som gynnar både ekonomin och miljön måste mötas med sådan reflexmässig pessimism?
Samma dag fattades även beslut om bidragstak och minskat försörjningsstöd. Där är konfliktlinjerna mellan höger och vänster tydliga och väntade. Men kollektivtrafiken borde rimligtvis vara annorlunda. För en vanlig löntagare innebär ett halverat SL-kort flera hundralappar extra kvar i plånboken varje månad. Det gör skillnad för studenter, pensionärer och barnfamiljer som redan pressas av höga levnadskostnader.
Men i stället för att välkomna reformen verkar oppositionen mest provocerad över att det är ”fel” regering som genomför den. Ironin är svår att missa.
När vänstern föreslår billigare kollektivtrafik kallas det solidaritet. När Tidöpartierna gör exakt samma sak kallas det plötsligt ”valfläsk”.
Detta beteende bekräftar en allt tydligare tendens inom svensk politik. Det spelar nästan ingen roll vad högern åstadkommer, eftersom oppositionens första instinkt ändå verkar vara att misstänkliggöra motivet bakom varje reform. Även när regeringen presenterar förslag som ligger nära vänsterns egen politik väger behovet att markera ideologiskt revir tyngre än viljan att erkänna ett faktiskt resultat.
Magdalena Andersson har länge varnat för att högern vill förvandla Sverige till ett polariserat amerikanskt tvåpartisystem. Men samma opposition bidrar själva till den utvecklingen genom att reflexmässigt beskriva högerförslag som hot mot demokratin, välfärden eller anständigheten.
Den politiska debatten har blivit alltmer cynisk. Motståndaren ska inte bara kritiseras. Motståndaren ska misstänkliggöras och moraliskt diskvalificeras. Att erkänna att högern ibland har rätt verkar i dag närmast förbjudet. Politiken reduceras därför allt oftare till symboliska konflikter där motståndaren aldrig får tillåtas vinna, inte ens när resultatet ligger nära den egna politiken.
Detta blir särskilt absurt när man ser till Tidöpartiernas faktiska facit under mandatperioden. Sverige har gått med i NATO. Asylinvandringen har pressats ned till historiskt låga nivåer. Visitationszoner och möjlighet till anonyma vittnen har införts. Kärnkraften har åter blivit central i energidebatten. Regeringen har sänkt reduktionsplikten, sänkt skatten på arbete och drivit en ekonomisk politik som bidragit till att inflationen har fallit från krisnivåerna.
Man kan ogilla reformerna, men det går inte längre att hävda att regeringen varit passiv. Ändå är oppositionens främsta reflex fortfarande att ropa ”valfläsk” så fort något positivt landar på svenskarnas bord.
Nu vill samma regering dessutom halvera priset på kollektivtrafiken. Trots det handlar vänsterns första reaktion inte om lättnad för hushållen eller möjligheten att få fler att resa kollektivt. Fokus ligger återigen på att misstänkliggöra motivet bakom beslutet.
När Tidöpartierna presenterade satsningen på 6,5 miljarder kronor för att halvera priset på månadskorten under årets andra hälft avfärdade Socialdemokraternas Mikael Damberg snabbt förslaget som ”desperat”. Statsminister Ulf Kristerssons svar klädde dock effektivt av kritiken. Åtgärden är, enligt regeringen, ett direkt svar på den ekonomiska oron som följt av kriget i Iran och störningarna kring Hormuzsundet.
Som Kristersson mycket riktigt påpekade: Tror Socialdemokraterna på allvar att konflikten i Mellanöstern anpassats efter det svenska valåret?
Ännu mer paradoxal blir reaktionen från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Å ena sidan klagar de högljutt över att satsningen är tillfällig och otillräcklig. Å andra sidan försöker de samtidigt ta åt sig äran för reformen. Vänsterpartiets Ida Gabrielsson kallade det ”en stor politisk seger för Vänsterpartiet”, medan Miljöpartiets Daniel Helldén menade att regeringen ”för en gångs skull gör något vettigt”.
Samtidigt kan de inte låta reformen stå på egna ben. Beskedet måste omedelbart dränkas i nya krav på permanenta ”Sverigekort”, pristak och ytterligare miljardutgifter. När Amanda Lind och Daniel Helldén dessutom går ut på sociala medier och påminner om att de själva är ”originalet” reduceras politiken till ett spel där vem som får äran verkar viktigare än själva resultatet.
Det är svårt att inte fråga sig varför glädjen över billigare resor alltid måste följas av ett behov att markera politiska gränser?
Priset för den mest obegripliga pessimismen går dock till Miljöpartiets trafikregionråd i Stockholm, Jakop Dalunde. När regeringen ger regionerna möjlighet att göra kollektivtrafiken billigare väljer Dalunde att varna för trängsel.
Det är en nästan komisk paradox. När visionen om billigare kollektivtrafik väl blir verklighet oroar sig delar av miljörörelsen för att människor faktiskt ska börja åka buss och tunnelbana i större utsträckning.
Kontrasten mot allmänheten kunde knappast vara större. Ute på gatorna möts beslutet av en betydligt mer pragmatisk inställning. Många konstaterar visserligen att det är valtider, men välkomnar samtidigt att det faktiskt blir billigare att resa och enklare att ställa bilen.
För vanliga väljare handlar detta om lindring i en ekonomiskt pressad vardag. För oppositionen verkar det framför allt handla om politiskt spel. Och där ligger kanske den verkliga kärnan i problemet.
Politik borde handla om resultat i människors vardag, inte om vem som får ideologiska prestigepoäng. När till och med billigare kollektivtrafik blir en anledning till bitterhet, säger det något sorgligt om dagens politiska klimat.
Problemet är att delar av oppositionen alltför ofta verkar förväxla ideologi med politik. Ideologi är i grunden en teoretisk världsbild. Politik måste ytterst vara förankrad i verkligheten och människors konkreta vardag. Ibland krävs det faktiskt enkla lösningar på enkla problem.
Att halvera priset på kollektivtrafiken under en ekonomisk kris är ett sådant exempel. Vänstern sörjer egentligen inte beslutet i sig. De sörjer att det var Tidöpartierna som levererade det.
Michel Issa är lärarstudent