Invandringen står inte åtalad men döms varje dag

Det finns ett märkligt tillstånd som många invandrare känner igen men som få infödda svenskar egentligen ser. Vi kan ångra vår invandring på morgonen och tacka Gud för den på kvällen, inte för att verkligheten har förändrats under dagen utan därför att människan tolkar sitt liv genom det som gör mest ont just då. Kanske är det därför invandringen har blivit den vanligaste syndabocken i många invandrares liv.

Frågan kommer sällan när livet flyter på.

Den dyker upp när sonens skola ringer, när dottern säger ”Det här är mitt liv, inte ert”, eller när ett barn hamnar i missbruk, kriminalitet eller psykisk ohälsa.

Då kommer den obehagliga tanken: Var det ett misstag att emigrera?

Några dagar senare läser man nyheterna från hemlandet: Krig. Korruption. Arbetslöshet.

En gammal vän skriver ”Du hade tur som kom därifrån”, och plötsligt känns samma beslut som det klokaste man någonsin tagit.

Det märkliga är att båda känslorna är sanna. Och ändå är ingen av dem hela sanningen. Invandringen förändrade platsen där vi lever. Den förändrade inte människans villkor.

Vi blir fortfarande föräldrar. Vi blir fortfarande besvikna. Vi förlorar människor vi älskar. Vi misslyckas ibland. Vi oroar oss för våra barn oavsett om vi bor i Bagdad, Damaskus eller Borlänge. Ändå gör vi ofta invandringen ansvarig för allt.

Hoppar sonen av skolan tänker vi ”Det hade aldrig hänt om vi stannat kvar”. Väljer dottern en partner familjen inte hade tänkt sig tänker vi ”Det här landet tog våra barn”.

Men är det verkligen så enkelt?

Finns det inga skolavhopp i våra hemländer? Finns där inga droger, inga kriminella nätverk, inga familjekonflikter eller generationer som inte förstår varandra?

Naturligtvis gör det det. Skillnaden är att vi jämför vårt verkliga liv med ett liv som aldrig blev av. Fantasin är nästan alltid vänligare än verkligheten. Det finns dessutom något nästan komiskt i vårt sätt att resonera. När barnen lyckas säger vi gärna att det beror på våra uppoffringar och vår envishet, men när de misslyckas är det plötsligt invandringens fel.

Invandringen har blivit familjens mest förhörda misstänkta. Den sitter nästan alltid på de anklagades bänk och den döms nästan alltid  utan rättegång.

Men den största konflikten handlar egentligen inte om geografi. Den handlar om generationer.

Föräldrarna flyttade från ett land. Barnen växte upp i ett annat.

Föräldrarna bär fortfarande med sig doften av barndomens gator, familjens oskrivna regler och en självklar bild av vad en familj borde vara. Barnen bär svenska klassrum, svenska kompisar och ett samhälle där frågor ofta väger tyngre än order.

Föräldrarna säger ”Vi offrade allt för er”, barnen tänker ”Vi bad er aldrig göra det”. Ingen av dem har egentligen fel, de lever bara i två olika världar – ofta under samma tak.

Många invandrarföräldrar sörjer inte därför att barnen har misslyckats. De sörjer därför att barnen inte blev den framtid de en gång föreställde sig. Det är en sorg som sällan får något namn.

Sedan finns en annan belastning som många infödda svenskar sällan behöver bära. Invandraren vaknar inte bara till väderprognosen eller morgonens nyheter. Han vaknar också till frågan om nästa politiska beslut. Blir reglerna strängare? Kommer familjeåterförening att förändras? Blir vägen till permanent uppehållstillstånd längre? Kommer medborgarskapet att få nya villkor?

För de flesta svenskar är detta politiska nyheter men för många invandrare handlar det om deras eget liv.

Under senare år har invandringen dessutom blivit en av de mest omdebatterade frågorna i svensk politik. När kriminalitet, segregation eller integrationsproblem diskuteras hamnar invandringen ofta i centrum. Samtidigt börjar många invandrare själva förklara sina personliga motgångar med samma invandring.

Politiken söker ibland en enda förklaring till samhällets problem. Invandraren söker samma förklaring till sina. Båda riskerar att göra förenkla verkligheten.

Det finns dessutom en tystnad som nästan aldrig syns utåt. Pappan berättar inte att han känner sig maktlös. Han har lärt sig att en man ska bära sina bekymmer i tysthet. Mamman säger sällan hur ensam hon känner sig. Hon arbetar, lagar mat, hjälper barnen, håller ihop familjen – och undrar ibland vem som egentligen håller ihop henne.

Barnen tiger också. De berättar inte alltid att de känner sig som främlingar åt två håll samtidigt. Inte tillräckligt svenska för vissa, men inte heller riktigt hemma i föräldrarnas värld. Och så lever alla under samma tak. De älskar varandra men ingen vågar riktigt tala om det som gör mest ont.

Sedan finns vintern.

Ja, vintern. Den svenske läsaren ler kanske åt det, eftersom vintern bara är en del av livet. Men för den som vuxit upp med solljus större delen av året kan mörkret kännas som en objuden släkting som vägrar åka hem. Ljuset försvinner. Människor stannar inomhus. Relationerna blir färre. För den som redan saknar sitt sociala nätverk kan ensamheten plötsligt bli betydligt större än avståndet till hemlandet. Det handlar inte bara om klimat utan om psykologi. När vi inte talar om vår oro börjar vi ofta leta efter enkla förklaringar.

Och då blir invandringen återigen den misstänkte.

Men kanske ställer vi fel fråga.

Frågan är inte ”Var invandringen ett misstag?”. Frågan borde vara ”Vad är egentligen problemet?”

Om ett barn mår psykiskt dåligt är det inte ett invandringsproblem. Det är psykisk ohälsa. Om en ungdom rekryteras till kriminalitet är det inte geografi som är diagnosen. Det är ett socialt problem som kräver tidiga insatser, närvarande vuxna och fungerande institutioner.

Om familjen inte längre förstår varandra handlar det ofta om generationsskillnader, inte om nationsgränser. Och om någon utsätts för diskriminering ska diskrimineringen bekämpas, inte användas som ett bevis för att hela livet blev ett misstag.

Den kanske viktigaste förändringen sker den dag vi slutar sätta etiketten ”invandring” på allt som gör ont. Först då kan vi börja lösa problemen ett i taget.

Invandringen gav oss inte ett perfekt liv. Men den tog inte heller ifrån oss möjligheten att skapa ett gott liv. Den gav oss bara en ny plats där livet fortsatte med samma mänskliga ingredienser som överallt annars: kärlek och konflikter, framgång och motgång, hopp och sorg.

Vi lyckades inte därför att vi emigrerade. Vi misslyckades inte heller därför att vi emigrerade. Vi fortsatte bara våra liv någon annanstans. Med lite längre vintrar. Lite fler brev från myndigheter. Och – om vi ska vara helt ärliga – ett betydligt bättre kösystem än vi var vana vid.

Kanske är det just där vi hittar balansen. Att få älska landet vi lämnade utan att romantisera det. Att uppskatta landet vi kom till utan att tro att det kan befria oss från allt mänskligt lidande.

För livet ställer samma frågor överallt. Det byter bara språk.

Och kanske är det först när vi förstår det som invandringen slutar vara den ständigt åtalade  och i stället blir det den egentligen alltid har varit: Inte hela vår historia. Bara platsen där nästa kapitel började.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut