När Hormuz blev en flaskhals höll Emiraten oljan i rörelse
I en energikris är den avgörande frågan inte hur mycket olja som finns under marken, utan något betydligt mer konkret: går det att få ut den?
När oron kring Hormuzsundet återigen skakade energimarknaden blev tankfartygens rörelser nästan lika viktiga som själva oljeproduktionen. Leveranser försenades, försäkringskostnader steg och fartygsägare tvingades väga kommersiella vinster mot risken att skicka miljardvärden genom ett av världens mest känsliga farvatten.
Hormuz är inte vilken sjöväg som helst. Omkring en femtedel av världens konsumtion av petroleumprodukter passerar genom sundet. Det gör denna smala passage mellan Iran och Oman till en av världsekonomins mest strategiska flaskhalsar.
Men den senaste krisen har också visat att Gulfstaterna är olika sårbara.
Förenade Arabemiraten har under flera år byggt upp en oljeinfrastruktur som ger Abu Dhabi större handlingsutrymme än många av grannländerna när sjöfarten störs. Det handlar inte bara om hur många fat landet kan producera utan om hur många fat som faktiskt kan nå marknaden.
När osäkerheten kring Hormuz ökade valde det statliga oljebolaget Adnoc inte att dra sig tillbaka från marknaden. Tvärtom. Sedan början av juni har bolaget genomfört sju stora försäljningsrundor. Under juni och juli sålde Adnoc omkring 130 miljoner fat råolja, enligt uppgifter från Bloomberg – en anmärkningsvärd volym under en period då trafiken genom Hormuz präglades av betydande säkerhetsrisker och stor osäkerhet.
En stor del av oljan gick till asiatiska köpare, bland annat raffinaderier och handelshus i Kina, Indien, Japan och Sydkorea. Det intressanta är därför inte bara volymen, utan snarare att handeln fortsatte samtidigt som transporten av olja hade blivit en del av själva krisen.
Adnoc erbjöd köparna flera logistiska möjligheter: lastning vid terminaler inne i Persiska viken, vid Fujairah utanför Hormuz eller genom omlastning mellan fartyg. Bolaget använde också en egen så kallad shuttle-flotta för att transportera olja ut ur Gulfområdet och föra över lasten till andra tankfartyg.
Det visar hur logistiken i en geopolitisk kris kan bli nästan lika betydelsefull som själva produktionskapaciteten.
Emiratens kanske viktigaste strategiska tillgång ligger samtidigt på land. Från Abu Dhabis oljefält går en drygt 400 kilometer lång pipeline till Fujairah vid Omanbukten – alltså på andra sidan Hormuzsundet. Ledningen har kapacitet att transportera omkring 1,8 miljoner fat råolja per dag och gör det möjligt att föra en betydande del av produktionen direkt till en exportterminal utan att passera genom Hormuz.
Det är svårt att överskatta betydelsen av en sådan investering när sjöfarten blir osäker. Under normala tider kan en pipeline betraktas som logistik och ekonomi: ett sätt att minska transportkostnader och effektivisera exporten. Under en regional konflikt förändras dess funktion. Då blir den säkerhetspolitik.
Fujairahs hamn, lagerkapaciteten, pipelinesystemen, Adnocs fartygsflotta och möjligheten att flytta råolja mellan olika terminaler bildar tillsammans ett logistiskt system som gör det svårare för en enda konfliktpunkt att lamslå hela exportkedjan. När andra producenter tvingades minska produktionen eller fick stora mängder olja instängda bakom Hormuz kunde Emiraten därför återhämta sig snabbare. Landets oljeproduktion steg kraftigt i juni och nådde enligt Internationella energiorganet, IEA, omkring 4,1 miljoner fat per dag – den högsta nivån som registrerats för landet.
Här finns en större lärdom.
Under lång tid har diskussionen om Gulfens betydelse för världsekonomin nästan alltid handlat om reserver och produktion: vem har mest olja och vem kan pumpa mest? Hormuzkrisen visar att den frågan inte längre räcker. I en mer instabil värld kommer konkurrensen mellan energiproducenter också att handla om vem som har bäst hamnar, störst lagringskapacitet, egna fartyg och alternativa pipelines.
Med andra ord: vem kan leverera när andra inte kan?
För en importör i Tokyo, Shanghai eller New Delhi är den mest attraktiva leverantören inte nödvändigtvis den som har störst reserver under marken. Det kan lika gärna vara den som kan garantera att lasten faktiskt lämnar hamnen när nästa kris kommer.
Och där ligger kanske den viktigaste slutsatsen från Emiratens agerande under Hormuzkrisen. Abu Dhabi har inte gjort sig oberoende av sundet. Ingen producent i regionen kan helt bortse från en vattenväg av Hormuz betydelse. Men landet har under åratal investerat i något som blivit alltmer värdefullt i en osäker värld: Förmågan att ha en väg till när den första vägen stängs.
Det är inte bara oljeinfrastruktur. Det är strategisk makt.
Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut
