Valet som ingen riktigt vann

Nigel Farage vann fyllnadsvalet i Clacton med bred marginal (63 procent). Ändå är det svårt att hitta någon riktig segrare.

Å ena sidan har Farage återtagit platsen han själv lämnade. Han fick rentav fler röster än 2024, trots lågt valdeltagande på årets varmaste dag. Som tänkt kan han därmed hävda att väljarna förnyat hans mandat trots gåvoaffären. Det gör det politiskt svårare för motståndarna att avlägsna honom när den parlamentariska granskningen återupptas.

Å andra sidan vann han utan normala motståndare. Labour, Tories, Liberaldemokraterna och De gröna vägrade ställa upp. Farage mötte i stället 33 motkandidater, däribland en parodikandidat med en soptunna på huvudet. Så han besegrade egentligen ingen.

Även de stora partiernas icke-förlust smakar beskt. De slapp förnedring i ett av landets mest faragevänliga områden. Framför allt Labour undvek att göra Andy Burnhams smekmånad till ännu ett avsnitt av The Nigel Farage Show. Men genom att kalla valet en cirkus och lämna scenen gav de Farage hela manegen. En nationell mätning gör gällande att 69 procent av britterna ville att övriga skulle ställa upp. Försöken att styra protesten bakom Count Binface slog också slint.

Tvärtemot vad många hävdar är donationssoppan knappast Farages största problem. Väljarna är luttrade inför politiker som tar emot pengar i regelverkets gråzon. Det ogillas men  låter det sällan påverka utslag i alls den utsträckning motståndarna skulle vilja. Farage har överlevt långt värre, hans väsentligt större problem är att hans politiska trollformel inte längre tycks lika effektiv.

Farage är mästerlig på revolt. Han ger röst åt förlöjligade, förbisedda och överkörda. Men motorn är pessimism: etablissemanget förråder er, landet förfaller, bara upproret återstår. Budskapet biter – men utan större nyans och vision räcker det knappast till Downing Street.

Nu pressas Farage både av Restore-högern och av en huvudmotståndare han ännu inte hittat formen för att bemöta: den lika folklige men vänligare Burnham. Han kan betygsätta pubsnacks utan att det ser ut som han behövt gå en PR-kurs i folklighet. Framför allt talar han om hopp, gemenskap och ett Storbritannien som åter kan tro på sig självt. Därmed blottlägger han risken för partier som ägnar primär kraft åt politikens eviga gnälltävling: en varmare röst kan snabbt kasta om spelplanen.

Farage har ägnat sommaren åt att vinna tillbaka något han redan hade. Under tiden har Reforms försprång krympt och kampen mot Labour och Tories jämnats ut.

Förvisso lär Även Burnhams medvind mojna. När parlamentet samlas igen ska värmen och vallöftena konkretiseras. Då väntar fackligt reformmotstånd och ett parti som vill långt mer än de tomma kassakistorna medger.

Det är lätt att hävda att ingen har lyckats förena statsmannamässig värme med äkta respekt för väljarnas reformvilja samt längtan efter en trovärdig modern helhetsberättelse. Därför har heller ingen lyckats koppla greppet om nästa fas.

Där finns förvisso Kemi Badenochs potentiella möjlighet. Nästa medvind kan bli hennes om hon kan ge Tories både den mänskliga värme som väcker framtidstro och den reformkraft som förändrar det som inte fungerar. Vare sig genom naiv optimism eller arg nostalgi, utan genom framåtblickande realism med bett.

Receptet låter provocerande självklart men liksom i Sverige tycks få partiledare ha tagit till sig att värme utan reform slutar med stagnation och reform utan värme slutar som ännu en klagokör. Väljarna tvingas välja det minst dåliga snarare än något de faktiskt tror på. Därför har ingen riktigt tagit kommandot – vare sig där eller här.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare