Varför Sverige valde att inte veta

Att förklara varför Sverige inte mätte, kräver att man förstår mer än statistiksystem och myndighetsinstruktioner. Det kräver att man ser det politiska klimat där institutioner verkar och den normmiljö som växer fram när en hel offentlighet under lång tid betraktar vissa frågor som känsliga. 

Reinfeldt-åren präglas av en migrationsoptimism där Sverige skulle vara ett öppet, generöst land och där kritik av integrationspolitik lätt kunde uppfattas som en moralisk brist. I en sådan miljö blir detaljerad statistik om ursprungsland, självförsörjning eller kriminalitet något som riskerar att störa berättelsen. Den efterfrågas därför inte. Myndigheter som inte får tydliga beställningar drivs sällan att av egen kraft producera statistik som uppfattas som politiskt riskabel. 

Löfven-åren präglades av motsatsen – en tid då migrationspolitiken blivit så känslig att all information som kunde uppfattas som negativ riskerade att förvärra samhällsdebatten. Också då blev incitamenten låga för att följa utvecklingen i detalj. När en fråga är laddad tenderar politiken att föredra generalitet framför precision, just för att detaljerna riskerar att bli inflammatoriska.

Men den djupaste förklaringen ligger i förvaltningens kultur. Statsvetare som Peter Esaiasson och Bo Rothstein har påpekat att delar av den svenska förvaltningen under 2000-talet utvecklade en normativ hållning där vissa typer av resultat ansågs problematiska. Det är inte en fråga om aktivism i partipolitisk mening, utan om att en idé växer fram om att statistik bär ett moraliskt ansvar. När en sådan idé slår rot börjar myndigheter formulera sina uppdrag så att de undviker områden som riskerar att generera svårtolkade eller ”känsliga” siffror.

Ett institutionellt mönster – och vittnesmål från insidan
Detta mönster blir tydligt i flera vittnesmål från personer som arbetat inom myndigheten. Ett exempel rör en rapport om utvisningar där det ingick en lista över de tio vanligaste länderna som människor utvisas till. Listan togs bort av dåvarande generaldirektören med motiveringen: ”Det finns en verklighet, och så finns det en politisk verklighet”. 

Citatet är avslöjande. Det fångar just den normförskjutning som Esaiasson och Rothstein beskriver – en förvaltning där statistik inte bara är ett kunskapsinstrument utan också betraktas som en politisk markör. I ett sådant klimat blir det naturligt att undvika det som kan uppfattas som politiskt riskabelt, även om det är analytiskt nödvändigt. 

Ett annat exempel rör arbetet med den första trygghetsundersökningen riktad till politiker. När flera SD-politiker rapporterade utsatthet för brott möttes resultaten med skepsis, inte på grund av datans kvalitet utan på grund av antagandet att rapporteringen måste vara strategiskt motiverad. Det belyser en annan mekanism i den institutionella kulturen: att trovärdigheten hos data inte bedömdes utifrån metod, utan utifrån vilken grupp som levererat uppgifterna.

Sådana vittnesmål är viktiga, inte för att de bevisar en konspiration utan för att de visar hur vardagliga mekanismer fungerar i en myndighet som internaliserat en politiserad norm. De visar också hur förväntningar, försiktighet och institutionell magkänsla gradvis får större betydelse än saklighet. Det är så en kultur formas – inte genom direkta order, utan genom outtalade signaler om vad som är önskvärt, riskabelt eller taktiskt olämpligt.

Den tysta styrningen
Lägg därtill Sveriges konsensuspräglade politiska kultur, där avvikande perspektiv snabbt kan uppfattas som ideologiskt färgade. Det skapar en situation där tjänstemän börjar anpassa sig efter en tänkt förväntan – inte efter sitt sakliga uppdrag. Förväntningar är mer kraftfulla än instruktioner. När ett område ses som laddat behövs ingen explicit begränsning. Det räcker att ingen driver frågan. 

I en sådan miljö blir statistik inte längre ett neutralt verktyg utan en potentiell källa till konflikt. Det gör att även ärliga och välmenande tjänstemän avstår från att gå djupare i vissa frågor, eftersom de instinktivt förstår att resultaten kan bli politiskt svårhanterliga. Och när både regeringar och myndigheter genom olika mekanismer undviker att samla in kunskap, blir resultatet en förvaltning som saknar både underlagen och vanan att arbeta med dem.

Det är alltså inte så att Sverige inte kunde mäta. Sverige ville inte veta. Det fanns en politisk föreställning om att viss statistik riskerade att göra mer skada än nytta, och denna föreställning internaliserades i myndigheterna.

Och som alltid, när ett samhälle undviker insikt, blir priset högt. De problem som hade kunnat hanteras gradvis och strategiskt växte i stället till en omfattning som gjorde dem betydligt svårare att bemästra. När statistik beläggs med kulturell nervositet är det inte statistiken som försvinner — det är förmågan att styra. 

Den kanske viktigaste lärdomen är att denna sorts blindhet inte bara uppstår när politiken vill undvika sanningar. Den uppstår även när en hel institutionell miljö börjar se kunskap som ett hot. Och det är först när vi förstår den mekanismen som vi kan börja bygga ett samhälle som styrs av insikt snarare än förväntningar.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är den tredje i en serie om fem. Nästa del kommer torsdag 4 december.