Det var inte Ukraina som behövde lära av väst – utan tvärtom

När Keir Starmer nu avsätter fem miljarder pund på drönare och autonoma vapensystem låter det som en brittisk försvarsnyhet. Det är det inte. Det är ett sent europeiskt erkännande av något mer obekvämt: krigets verklighet har distanserat försvarsbyråkratin.

Den viktigaste lärdomen från Ukraina handlar ändå inte bara om drönare. Den handlar om handlingsfrihet.

I årtionden har väst talat militär styrka på sitt vanliga språk: stora plattformar, långa upphandlingar, dyra system och ännu dyrare system för att skydda de dyra systemen. Inget av detta är plötsligt historia men Ukraina har visat att gårdagens tänk måste kompletteras. Billiga drönare kan slå ut dyra mål. Mjukvara ändras snabbare än doktriner. Innovation sker inte bara i laboratorier, utan i skarpa lägen i leran, när fienden skjuter tillbaka samt stör elektroniken.

Det gör Ukraina till något mer än en mottagare av västligt stöd. Landet har utvecklats till Europas viktigaste försvarsskola.

Länge såg relationen enkel ut: väst hade vapnen, Ukraina hade behovet. Men bilden har förändrats. Ukraina är fortfarande beroende av amerikanska underrättelser, europeiska pengar, luftvärn, ammunition och industriell kapacitet. Ändå har kunskapsflödet på drönarområdet delvis vänt riktning. Det land väst beväpnar är också landet framför andra som utbildar väst i hur modern krigföring bedrivs.

Även på ett annat centralt sätt har det minskade beroendet av väst hjälpt Ukraina. I synnerhet USA och Tyskland höll länge Ukraina i kort koppel. Den angripna parten fick hjälp, men också förmaningar om att inte slå tillbaka hårt mot angriparen på angriparens eget territorium. Det hette att försiktighet var nödvändigt för att undvika eskalering. Ett märkligt ordval när Ukraina redan levde med rysk ockupation, robotattacker, massgravar och iranska Shahed-drönare över sina städer.

När kopplet till slut lossnade, främst som en följd av USA:s reducerade assistans, blev effekten tydlig. Ukraina började använda egna drönare och robotar för att slå mot det som håller Rysslands krigsmaskin vid liv: raffinaderier, oljeanläggningar, logistik, militära nav och ockuperade Krim. Att ukrainska drönare når Moskva har inte bara militär betydelse. Det säger också något psykologiskt: huvudstaden är inte immun. När ryska raffinaderier brinner och köerna börjar ringla vid bensinpumparna i oljelandet Ryssland tvingas Kreml ordkrumbukta sig än mer larvigt för att förklara ett krig som aldrig borde ha initierats.

Ukraina har lärt sig hur man överlever, stör, skjuter ned, kopierar, förbättrar och vänder teknik mot angriparen. Det är talande att ukrainska drönartillverkare nu möter intresse från många håll, inklusive från Mellanöstern. Europas mest utsatta land är alltså på väg att bli både exportör och en av framtidskrigets främsta lärare.

För Sverige och svensk försvarsindustri är en av lärdomarna att ett modernt försvar måste koppla samman industriell kvalitet med ukrainsk hastighet: sensorer, mjukvara, elektronik samt testning och produktion i veckor snarare än år.

Här finns Europas fördel. Vi har kapitalet, industrin och tekniken. Ukraina har erfarenheten, tempot och den skoningslösa verklighetskontrollen. Om dessa världar möts kan Europas försvar bli väsentligt starkare än dess egen byråkrati länge tillåtit. Den utvecklingen har dessbättre redan skjutit fart.

Starmer, upptagen med att bygga sitt eftermäle, gör alltså rätt i att köpa sig in i den framtid Ukraina redan lever i – genom större satsningar på drönare.

Europas allra viktigaste lärdom? Att Institutionseuropas föråldrade föreställningar om nedgångsnationen Rysslands styrka aldrig mer får tvinga ett angripet europeiskt land att slåss med bakbundna händer. Putin är desperat. För alla som verkligen vill få slut på detta onödiga krig vore återhållsamhet nu inte ansvar – utan kapitulation inför en bluff.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare