Riktigt att JO stoppar Pride på förskolor

I förra veckan kom ett beslut från Justitieombudsmannen, JO, som verkar ha gått under den mediala radarn. En kommunal förskola i Kalmar hade JO-anmälts av en pappa för att ha arrangerat ett Pride-tåg under en ”temavecka”. Pappan invände mot att det från förskolans ledning bara hade förutsatts att alla föräldrar skulle vara bekväma med att barnen deltog i en sådan manifestation.

JO hänvisar till Regeringsformen där det står att ingen av det allmänna får ”tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring”. JO menar, också helt riktigt, att förskolebarn är för små för att ha någon personlig åsikt om Pride-rörelsens ideologi och att barnen därför ”får anses ha tvingats att delta”.

Beslutet är viktigt och står i en mycket välkommen kontrast mot vad jag själv har varnat för som en trend i flera nordiska länder mot utvecklingen av en statsideologi på sexualmoralens område. En ideologi som alla förväntas instämma i, och om de inte gör det, förväntas hålla tyst med sant, normkritiskt ifrågasättande av.

I ett samhälle med religions- och åsiktsfrihet, som ger en mångfald som emellanåt, i alla fall, hyllas av våra politiska, kulturella och ekonomiska eliter, är det viktigt att offentliga institutioner signalerar det som är genuint gemensamt. Flaggning på offentliga byggnader ska därför bara ske med nations- och EU-flaggor. Poliser och militärer får inte klä sig i uniform när de, som privatpersoner, deltar i politiska manifestationer som till exempel prideparader och första maj-tåg. Och offentliga förskolor och skolor kan inte organisera elever för demonstrationer. Som katolsk präst får jag acceptera att det också gäller för eventuella Corpus Christi- och helgonprocessioner, hur många i världen omkring skolan som nu än skulle stödja något sådant. Att JO så tydligt slår vakt om denna princip upprätthåller faktiskt villkoren för fredlig samexistens mellan helt olika religiösa, moraliska och politiska uppfattningar.

JO:s beslut är också ett grundskott mot föreställningen att Pride skulle stå för något allmängiltigt. Det är förmodligen beslutets viktigaste implikation. Pride manifesterar förstås en bestämd antropologisk, moralisk och politisk uppfattning. Ungefär som exempelvis scientologerna. Och precis som alla andra med sådana, distinkta uppfattningar är Pride-rörelsen fri att fredligt och öppet verka för den. Skolorna ska i sin undervisning berätta om olika dominerande ideologiska, filosofiska och religiösa synsätt som präglar offentligheten. Det inkluderar också att berätta om hur dessa synsätt uppfattar sig själva som allmängiltiga, liksom eventuell kritik mot det. Låt vara att sådant som har med sexualitet att göra förstås ska reserveras för högstadium och gymnasium.

Om Pride-ideologins företrädare särskilt vill organisera elever i skolan, finns efter JO-beslutet en möjlighet: att starta egna, konfessionella friskolor. Uppfattningen att sexualiteten bestämmer en människas identitet är ju en trosföreställning precis som synen att människans identitet kommer av att hon är skapad till Guds avbild. Då RFSL sannolikt skulle protestera högt, och få många politiker och opinionsbildare med sig, när Skolinspektionen slog ner på om en sådan friskola under skoltid låtit eleverna planera och genomföra ett Pride-tåg, det vill säga uttrycka skolans bestämda tro, kunde det underlätta för kristna, konfessionella friskolor att hävda sin rätt till en liten, frivillig bordsbön vid skollunchen. Det vore en så kallad win-win-situation.

Thomas Idergard är katolsk präst