Det utelämnade är det mest intressanta i Anderssons podd
Cecilia Garme lyssnar på Magdalena Anderssons podd och slås av hennes slagtåliga psyke, starka nerver och ovanliga arbetskapacitet.
Det är väl en liten present så här i starten av valspurten: en poddad kortversion, 24 minuter lång, av den ledarskapsföreläsning som Magdalena Andersson har hållit på svenska lärosäten från toppen av landets tyngsta politiska chefsjobb.
Frågan är om väljarna gillar doktrinen så mycket att de vill göra henne till statsminister igen.
Efter två genomlyssningar vet man ganska mycket om de värdeord S-ledaren vill sälja in. Men förvånansvärt lite om vad som gjorde Magdalena Andersson till det främsta statsministermaterialet i hennes socialdemokratiska generation.
Det intressanta är alltså inte vad hon säger. Det är allt hon utelämnar.
”Det viktigaste är att förstå vad som är ens uppgift i livet”, börjar hon.
”Allt blir mycket lättare då.”
Låter tilltalande. Men också som en efterhandskonstruktion.
Även Magdalena Andersson inser rimligen att ”planeringschef på Finansdepartementet och partiledare” inte är ett yrke som dyker upp i varje femårings fantasi mellan astronaut och veterinär. I föreläsningen beskrivs karriären nästan som en kallelse. Först klargör man sina värderingar. Sedan uppenbarar sig uppgiften.
Redan här uppstår ett problem.
De värderingar som räknas upp är så allmängiltiga att de knappast kan producera en livsgärning. Gemenskap, respekt, rättvisa och jämlikhet är utmärkta ledord för en statsminister. Men också för dörrvakten på en populär nattklubb eller läraren som försöker överleva ännu ett föräldramöte i Vasastan.
När ledarskapskurser börjar med värderingar vaknar min inre Charles Darwin.
För det som faktiskt avgör vilka människor som når toppen är nästan alltid mer prosaiskt. Den verkliga ledtråden kommer i förbifarten. Magdalena Andersson var tävlingssimmare. Det nämns som en biografisk detalj. I själva verket är det förmodligen den viktigaste pusselbiten.
Tävlingssimmare tillbringar tusentals timmar med att stirra ned i en kaklad bassängbotten medan de gör samma rörelse om och om igen. Där stärks egenskaper som är betydligt viktigare än värderingar.
Tävlingsinstinkt, disciplin, uthållighet och nerver.
Utan sådana egenskaper blir man kanske en uppskattad lärare eller en utmärkt dörrvakt. Men man blir sällan statsminister.
Hon talar också om vikten av förberedelser. Att läsa på ordentligt eftersom omvärlden är utrustad med ”en effektiv bullshit-detektor”.
Det är en bättre observation.
Goda nerver kan man ha till mycket. Men att förstå anslagsutvecklingen hos Naturvårdsverket -Anderssons eget exempel – kräver något annat. Det kräver sittfläsk. Och sittfläsk är, precis som nerver, inte en värdering utan en egenskap.
Föreläsningens bästa råd handlar faktiskt om just detta. Man ska träna sin beslutsfattarmuskel tidigt, säger hon, helst i någon förening eller organisation.
De flesta av oss kommer aldrig längre än till bostadsrättsföreningens valberedning. Men svårigheten är sällan att besluta huruvida det är fru Persson eller herr Larsson som ska sitta i styrelsen. Den verkliga prövningen är att få någon av dem att över huvud taget ställa upp.
Det ligger nära politikens kärna. Kräver också viss aggressivitet, en annan viktig ledaregenskap som Magdalena Andersson inte nämner.
Andra råd känns mer anpassade för en socialdemokratisk partiledare i ett parlamentariskt flerpartisystem. Det är livsfarligt att omge sig med ja-sägare och likasinnade, säger Andersson.
Om både Vänsterpartiet och Centerpartiet ingår i regeringsunderlaget borde alltså livsfaran vara begränsad.
Det framstår snarare som en historisk gåta att så många socialdemokratiska statsministrar överlevde sina enpartiregeringar.
Det yttersta provet på ledarskap sägs slutligen vara att kunna ändra sig. Natofrågan lyfts fram som Magdalena Anderssons stora eldprov som ledare och det svåraste beslut hon fattat.
Det är kanske sant – för henne.
Men man frestas ändå att undra om inte Finland spelade en viss roll. Eller att de borgerliga partierna hade argumenterat för medlemskap i åratal. Eller att Försvarsmakten redan i praktiken satt ihop med Nato.
När de 24 minuterna är över tänker man att Magdalena Anderssons ledarskapsfilosofi har ganska lite att göra med hennes framgångar.
Hon har däremot ett slagtåligt psyke, nerver som en infanterist i Första världskriget och en ovanlig arbetskapacitet. Det är inte småsaker.
Om hon dessutom har förmågan att sälja in ett regeringsunderlag av nejsägare och olikasinnade som en livsnödvändighet, då är det nog bara för Ulf Kristersson att packa väskorna.
Cecilia Garme
