Elddop väntar i Frankrike

På söndag avgörs första rundan i Frankrikes president­val. Emmanuel Macron toppar mätningarna, men ledningen krymper.

Text: Jacob Arfwedson

Toppbild: FRANCOIS MORI/AP, MICHEL EULER/AP

Toppbild: FRANCOIS MORI/AP, MICHEL EULER/AP

Huvudkonkurrenten Marine Le Pen från högerpopulistiska Nationell Samling (tidigare Nationella Fronten) plockar opinionspoäng inte minst genom sin kritik av Macrons planer på att reformera pensionssystemet.

Le Pen vill behålla pensionsåldern på 62 år och rentav sänka den till 60 för dem som kom in tidigt i yrkeslivet. Macron å sin sida planerar en höjning till 65 för den som ska få ut full pension.

I denna fråga är alltså högerstämpeln på Le Pens parti inte riktigt relevant, det är snarare en välfärdsvänsterposition hon intagit, mot den även i andra frågor till höger om mitten ståendes Macron. På hans marknadsliberala reformagenda står bland annat sänkta skatter och uppluckrad arbetsrätt.

Tillbaka till pensionssystemet. I Frankrike talar man gärna högtidligt om »solidaritet mellan generationerna«. Andra beskriver gällande fördelningssystem som varje generations rätt att plundra nästa. Med en statsskuld som numera är betydligt högre än BNP talar mycket för att den senare bilden är den mest korrekta.

Det råder sedan flera decennier en närmast total avsaknad av intresse och analys för angelägna ekonomiska frågor inom fransk politik. Skattetryck och skuldbörda ses som djupt osmakliga ting som möjligen germaner och anglosaxare sysslar med, och vård/skola/omsorg som alltför trist. Dessutom alltför nära något som luktar ansvarsutkrävande om man inte levererar.

I Frankrike talar vi om högre frågor, compris?

Emmanuel Macron ansågs revolutionera det politiska landskapet när han, tämligen otippad, valdes till president 2017. Han hade aldrig tidigare innehaft något politiskt mandat, inte ens på lokal nivå. Han hade en tämligen ordinär bakgrund som »haut fonctionnaire«, och hade tjänat sina sporrar som investment banker hos Goldman Sachs.

Han inkallades som finansminister under en kort tid, men finansministeriet är ett slutet system som inte har någon som helst demokratisk relevans; det är ett teknokraternas paradis, och Macrons folkliga förankring var noll.

Han var alltså en apparatchik som aldrig tidigare blivit vald, men som i förra valet ändå lyckades framstå som outsider. Efter att ha grundat en ny rörelse, La ­République en Marche, skapade Macron något för Frankrike så ovanligt som ett »gräsrotsparti« där merparten av de nya deputerade var noviser inom politiken.

Detta medförde i praktiken en avveckling av det rådande partiväsendet: socialistpartiet (PS) raderades ut, republikanerna (LR) mår inte särskilt bra efter Sarkozys presidentperiod, och övriga partier gör inte heller de mycket väsen av sig.

Men Macrons »folklighet« var ett övergående tillstånd. Hans kritiker pekar på en besynnerlig blandning av paralys, frasmakeri och effektsökande politik där symboler alltid överträffar sakpolitiska diskussioner. Det är trots allt betydligt enklare och behagligare att riva av anföranden om klimatmålen om 20 år än att diskutera dagens välfärdssystem. Detta skyddar dessutom, som ett slags politikens vaccin, mot anklagelser om populism, alternativt höger- eller vänstervridning.

Macron – seriös reformator eller frasmakare? Enligt Franz-Olivier Giesbert, tidigare chefredaktör för Le Figaro och Le Point, kan man bäst beskriva Macron som att »han är rädd för allting«.

Det finns en ohygglig mängd lagar och förordningar, som tillämpas bara ibland; och kanske inte alls om de kommer från Bryssel.

En av nycklarna till fransk politik hittar vi i ett citat tillskrivet flerfaldige och svårstavade premiärministern Henri Queuille, som var ett slags politisk lärofader för tidigare presidenter som François Mitterrand och Jacques Chirac. »Det finns inget problem som avsaknaden av lösning inte råder bot på till slut«, menade Queuille i ett anfall av frispråkig cynism.

Fransk politik är alltså i grunden impotent. Det finns en ohygglig mängd lagar och förordningar, som tillämpas bara ibland; och kanske inte alls om de kommer från Bryssel. Det finns ett otal fackförbund som inte representerar någon egentligen, men som har makt att paralysera väsentliga samhällsfunktioner när det passar (och som huvudsakligen finansieras av skattebetalarna!). Samt en armé av offentliganställda som alltid känner sig manade att gå ut i strejk.

Ett annat drag i fransk politik: ett förakt för det man kallar »ideologier«. Dessa förknippas med vulgära britter eller amerikaner.

Därför saknas det som kallas »the Thatcher moment«. Det finns ingenting som tyder på att Macron, eller någon annan, på allvar skulle överväga att domptera facket genom att frånta dem offentliga subventioner. Trots att detta är en nödvändighet för att genomföra de reformer som krävs för tillväxt och konkurrenskraft. Och en förutsättning för att bibringa medborgarna en genuin tro på att den styrande klassen kan göra gott för landet.

Ett annat drag i fransk politik: ett förakt för det man kallar »ideologier«. Dessa förknippas med vulgära britter eller amerikaner. Det franska etablissemanget, från politiker till filosofer och journalister, är i stället besatta av »le rayonnement de la France«, Frankrikes internationella aura, samt det svårfångade begreppet »prestige«. Det viktiga är att exportera franska ideal – bland annat genom att muta fattiga länder att stötta Frankrike på den globala arenan, som i FN – och bekämpa import av utländska idéer.

Inom EU ser Frankrike – särskilt just nu som ordförande – sig som tongivande. Som de Gaulle sa en gång: »Europeiska gemenskapen, det är Frankrike och Tyskland, resten är grönsaker.«

Men i dag är situationen förändrad. Det finns ett antal länder, framför allt i Centraleuropa, som inte anammar den fransk-tyska hegemonin och ligger närmare den politik som Storbritannien förfäktade före brexit. De närmaste månaderna kommer att bli ett elddop för Macron – eller dennes besegrare – med tanke på kriget i Ukraina. Historiskt tenderar nämligen Frankrike att se Ryssland som någon form av allierad stormakt.

Hur går då valet? Ja, allt pekar på att Macron och Le Pen möts i »finalen« den 24 april. Och då är utgången ganska given. Macron sitter kvar.

I väntan på de Gaulle lyder titeln på ovan nämnde Giesberts bok inför presidentvalet. Men återhämtning och förnyad »gloire« (ära) kräver just det som de Gaulle avskydde: öppenhet, frihandel, en trimmad stat samt decentralisering och privatiseringar.

Frankrikes politiska klass vägrar fortfarande ett dylikt vägval, helt eller delvis. Att inte välja är också ett val, men det har konsekvenser och framför allt ett pris. Inser väljarna det?

***

Text: Jacob Arfwedson

Toppbild: FRANCOIS MORI/AP, MICHEL EULER/AP