”Vilse, splittrat och dystert” – Bidens USA efter första året

Joe Bidens första år i Vita huset var ett fiasko. Partierna är uppslukade av inre strider och amerikanska väljare får allt svårare att hitta någon eller något de kan tro på.

Donald Trump? ”Ett ytligt, slött dumhuvud”, ”ett totalt pucko”, ”en lallande idiot” och ”en tölp”. Ganska ordinära omdömen om den förre presidenten, förstås, förutom att den här gången kommer de från en högerpopulist.

Vad står på?

Brian Kemp, republikansk guvernör i Georgia, har två motståndare i valet i höst. Den ena är demokraten Stacey Abrams, som ibland nämns som en möjlig första svart, kvinnlig presidentkandidat. Den andre är den förre presidenten Donald Trump.

I presidentvalet 2020 vann Joe Biden Georgia med en marginal på 0,23 procentenheter. Trump bad guvernören att ogiltigförklara resultatet. Kemp vägrade. Ingen har behövt undra vad Trump tycker om Brian Kemp sedan dess. Ex-presidenten skickade fram republikanen David Perdue för att stjäla guvernörsnomineringen från Kemp. Hittills har det inte gått som planerat.

Medan flera republikaner som satt sig upp mot Donald Trump, nu senast kongressledamöterna Liz Cheney och Adam Kinzinger, brännmärkts av sitt parti, bestämde Georgias republikaner att låta Kemp vara. I den senaste opinionsmätningen inför primärvalet till guvernörsposten, som sker i slutet av maj, leder Kemp med 10 procentenheter före Perdue.

Den gängse uppfattningen inom republikanerna har annars varit att det är omöjligt att vinna ett val utan Trumps välsignelse. Det som sker i Georgia kan visa att detta inte behöver vara sant. Även om det fortfarande är regel att Trumps kandidater vinner nomineringar och inte sällan val, blir undantagen fler. I somras sade närmare 30 procent av republikanska sympatisörer att de definitivt skulle rösta för de kandidater Trump stödde. I en ny mätning har den andelen nästan halverats, till 16 procent.

Det stora provet kommer förstås i november, när hela representanthuset och en tredjedel av senaten ska väljas. Allt tyder på att Demokraterna förlorar den majoritet i båda kamrar som de, till sin egen förvåning, erövrade 2020. Men det är inte oviktigt på vilket sätt förlusten sker. Senatens republikanske minoritetsledare Mitch McConnell arbetar aktivt och inte särskilt diskret för att uppmuntra kandidater som inte sätter Donald Trump före partiet och, möjligen, landet. Vilka som vinner och hur de vinner, kan bli avgörande för Donald Trumps fortsatta makt över Republikanerna.

Polariseringen verkar ödesbunden och förutsägelserna om den amerikanska demokratins undergång är bättre underbyggda än på länge, men allt är inte låst på en given kurs. Det finns rörliga delar – och rörliga personer – i bägge partier.

Högerpopulisten som fällde de hårda omdömena om Donald Trump i inledningen heter Ann Coulter. Hon blev ett varumärke i en värld vi knappt minns längre. Sex år före Facebook. Tio år innan Twitter dök upp. Internet gick fortfarande genom modem som lät som ställverk. TV var alltjämt skurken när det klagades på förflackning och snuttifiering.

Ann Coulter, amerikansk författare, advokat och konservativ politisk kommentator. Foto:
Willy Sanjuan/TT.

Coulters första bok – typiskt nog ett angrepp på den sittande presidenten Bill Clinton och hans oknäppta byxor – nådde plats nummer fem på New York Times bästsäljarlista hösten 1998. Då gav Donald Trump fortfarande mer pengar till Demokraterna än till Republikanerna. Han hade inte ens en egen TV-show.

Och det är antagligen där skon klämmer.

Trump må vara tidigare president, kanske rent av blivande president – mer om det strax – och en ikon som fyller arenor med brölande anhängare, men Coulter var först. Hon var etablerat antietablissemang, när han just började leka med populismen. Hon ville bomma för gränserna, när Trump fortfarande kunde låta som en globalist. Och Coulter visste värdet av att bli viral, redan innan teknikjättarna uppfunnit de mest effektiva smittvägarna.

”In Trump We Trust; E Pluribis Awsome!” hette hennes brandtal för Trumpkampanjen 2016. Där beskrev hon presidentkandidaten som ”en enmans-rivningskula mot vårt dysfunktionella och korrupta etablissemang”. Den boken hamnade också på New York Times bästsäljarlista, men redan innan den tog sig dit hade Ann Coulter gjort klart att hennes vördnad för Trump inte var ovillkorlig. Han antydde sommaren 2016 att han kunde tänka sig amnesti för illegala immigranter. Coulter lade en hånfull medial spärreld framför honom, tills Trump var tillbaka på den rätta, restriktiva vägen.

Ett par år in i Trumps presidentskap var det åter dags. Om Trump inte fick tummen ur och byggde muren mot Mexiko tänkte inte Coulter rösta på honom igen. Presidenten avföljde henne på Twitter. ”Trump kommer med stor sannolikhet inte att slutföra sin mandatperiod och han kommer definitivt inte att väljas till en andra”, svarade Coulter.

Och nu är det dags igen.

”Ingen vill ha Trump. Han bleknar snabbare än Sarah Palin gjorde – och hon var andranamn i en förlorande presidentkampanj”, skrev Coulter nyligen i en analys av vad Republikanerna kan tänkas planera inför presidentvalet 2024. Att han fyller arenor betyder ingenting, menar Coulter. Hans anhängare är som Deadheads – rockbandet Grateful Deads fanatiska publik – som reser kors och tvärs för att vara med på vartenda möte och lyssna på samma låtar, utspökade i löjliga kostymer.

”Det bästa som kunde ha hänt det Republikanska partiet (och landet)”, skrev Coulter nyligen till en journalist som frågade om valet 2016, ”hade varit att han förångades i samma ögonblick som han tillkännagav sin seger”.

Ann Coulter angriper Donald Trump från höger, eller kanske snarare från barrikaderna. Han är inte tillräckligt radikal, inte tillräckligt målmedveten, han låter smygliberaler komma honom nära. Hon vill ha trumpism, men utan Donald Trump. Ändå har hennes angrepp fått den jättelika amalgamering av Trumpavsky, som dominerar etablerad offentlighet, att hoppas.

Kan han äntligen vara på väg att falla?

Men stopp ett tag. Det vore oförskämt att gå förbi USA:s nuvarande president. Visst minns ni honom?

När Joe Biden höll sitt första, av covidskäl något försenade, tal om tillståndet i nationen den 1 mars, kom han inte åkande till Kapitolium i triumfvagn. Han har det lägsta förtroende som någon president haft ett år in i mandatperioden, undantaget Donald Trump.

Det går inte bra för partiet heller. När Biden svors in hade Demokraterna enligt Gallup 9 procentenheters ledning, ett rekordstort övertag. Ett år senare hade istället Republikanerna fem procentenheters ledning. Gallup kopplar den unika kantringen på 14 procentenheter på ett år direkt till presidenten.

Det är främst oberoende och demokrater som har gått från hopp till missnöje. Republikanska väljare hade aldrig några större förväntningar.

En viktig del av förklaringen är Bidens oförmåga att kommunicera. Han tappar bort sig, stakar sig och försvinner hjälplöst ut på sidospår. När han gör något hyfsat väl, som vid Super Bowl-helgen nyligen, består berömmet i att han inte gjort bort sig. Republikanska kampanjmakare lägger samman Bidens framträdanden och hans ålder och antyder mer eller (oftare) mindre subtilt att presidenten börjar förlora sina sinnen.

Det är inte så konstigt. Inte ens orimligt.

Demokrater är snara att ropa ”desinformation” när Bidens virrighet kommer på tal, men en vanlig uppfattning även bland demokrater är ändå att presidenten inte borde ställa upp till omval 2024, när han fyller 82. När CNN lät göra en opinionsundersökning nyligen var resultatet att 45 procent av dem som kallade sig demokrater – eller oberoende med dragning mot Demokraterna – ville att Biden söker en andra mandatperiod, 51 procent föredrar att en annan kandidat kliver fram.

Biden har sina försvarare. Reagan, Bill Clinton och Obama är tre presidenter som var uträknade mitt i sina första mandatperioder, men ändå blev omvalda. Att redan döma ut Biden vore därför oförsiktigt. Det finns en dramaturgi att ta hänsyn till: Timothy Noah på progressiva tidskriften New Republic skrev i början av året att Biden kanske drunknar, men i så fall är det bara i ett hav av journalistiska klichéer. Vissa rubriker om ett presidentskap dyker alltid upp, oavsett hur verkligheten ser ut, skrev Noah. Tre av dem är ”Ny president i motvind”, ”Amatörkväll i Vita Huset” och ”Kaos i regeringen”. De hör helt enkelt till den journalistiska berättelsen.

”Det är visserligen att lägga ribban långt, men Biden gör ändå ofantligt mycket bättre ifrån sig än den förre killen”, konstaterade Noah.

President Biden har drivit igenom covidstöd på nästan 2 000 miljarder dollar. Infrastrukturen har fått ett paket. Han har under sitt första år utnämnt fler domare på nivåerna under Högsta domstolen än någon president sedan John F Kennedy. Han ska snart utse den första svarta kvinnan till Högsta domstolen. Men trots 45 års erfarenhet från Washington DC – Trump hade inte ens en vecka – har det mesta blivit pannkaka.

Det fanns inget sätt att lämna Afghanistan utan konsekvenser, men Biden ledde något som liknade en katastrof. De jättelika stimulanspaketen har fått inflationen att skjuta i höjden. Nästan hela 2021 hann gå innan pandemipolitiken fungerade. Att Biden, knappt men ändå, fick demokratisk majoritet i kongressens båda kamrar var en avsevärd fördel. Ändå har de två storsatsningar som han lovat driva igenom – en ändring av vallagarna och åtgärdspaketet Build Back Better – dött, eftersom presidenten inte kunde komma överens med ett par av sina partifränder.

Två senatorer – förstagångsvalda Kyrsten Sinema från Arizona och arbetartäta West Virginias Joe Manchin – stoppade Bidens storsatsningar, efter misslyckade förhandlingar. Det blev en uppvisning i impotens.

New York Times har börjat sätta samman fokusgrupper, vars samtal återges i tidningen. I slutet av januari ombads 14 oberoende väljare, som åtminstone en gång röstat på såväl Donald Trump som Barack Obama, beskriva president Biden i ett ord, eller en kort fras. ”Lugn”, ”förnuftig”, ”funktionell vuxen” var de positiva omdömena. I övrigt:

”Patetisk”

”Osammanhängande”

”Nickedocka”

”Fullständig katastrof”

”Utan verklighetsförankring”

”Oengagerad”

”Utan en susning”

”Är det någon här som tycker att han överträffat era förväntningar”, frågade samtalsledaren. Ingen räckte upp handen.

De goda nyheterna, då? Demokraten och polisen Eric Adams, nyligen vald till New Yorks borgmästare, måste väl räknas dit. Han fick drygt 67 procent av rösterna efter en kampanj som byggde på en tydlig mittenagenda. Särskild tonvikt låg på att avfärda allt det tal om att dra in finansieringen av polisen, som följde på Black Lives Matter-protesterna och som prövats av demokrater, med avskräckande resultat, på flera ställen. Adams, själv svart, vill återinföra polisens rätt att visitera misstänkta på gatan, något den förre borgmästaren avskaffade, med ökad brottslighet som följd.

Demokraten och polisen Eric Adams, nyligen vald till New Yorks borgmästare. Foto: Seth Wenig/AP.

Och i den ärkerepublikanska delstaten Texas ska det hålls guvernörsval i höst. I de senaste opinionsundersökningarna leder republikanen Greg Abbott som väntat stort. Det som gör valet intressant är att demokraten Beto O’Rourke tagit sig an uppgiften att utmana Abbott och att han gör det med ambitionen att vinna, inte som en formsak. Som demokrat i en gravt republikansk delstat har O’Rourke, som också ställde upp som demokratisk presidentkandidat, en framtoning som ligger nära moderata republikaner. Skulle han vinna vore det inte bara något av en sensation, utan något som skulle kunna ge Demokraterna en skjuts nationellt.

Men nu är det Joe Biden som är president. Och han har börjat tala om ”latinx”. Det är inte en felstavning i telepromtern, eller sludder. Men möjligen är det en ledtråd till varför det inte går så bra.

En rätt vanlig analys när Joe Biden tillträdde var att han hade en ovärderlig fördel: han är inte Donald Trump. Bidens uppgift var att återställa känslan av normalitet. Det var därför han, trots sin höga ålder och sina svaga framträdanden, slog ut ett halvdussin mer radikala demokratiska presidentkandidater.

Det är här nyordet ”latinx”, en ersättning för ”latino”, blir intressant. För er som inte listat ut det än: ”latinx” har skapats av intersektionella ideologer för att undvika könsmarkörerna i ”latino” och ”latina”.

Det här är, på ytan, en struntsak, men under ytan något mycket mer. Genom att anamma ideologiskt nyspråk, framtänkt i radikala universitetskretsar, signalerar Demokraterna och deras president vilka de talar med. Och Joe Biden talar inte med Joe Sixpack, Amerikas Svensson. Han talar inte med de oberoende väljarna i New York Times fokusgrupp.

Det är här Joe Biden fastnat. Han har lett, eller åtminstone följt, sitt parti vänsterut, bort från mittenväljarna, inte bara i språkbruk och tankefigurer.

Republikanen Glenn Youngkins överraskande seger i guvernörsvalet i Virginia i höstas handlade om just detta. Han lyckades samla Trumpanhängare, Trumpskeptiker och oberoende mot vad som uppfattades som en politisering i radikal riktning av skolans undervisning. Kampanjen fick fäste som reaktion på de hyperradikala efterdyningarna av Black Lives Matter, men också därför att covidpandemin gjort att mycket undervisning skedde i hemmen via Zoom. Föräldrar kunde plötsligt höra vad som sades på lektionerna och de gillade det inte. Den demokratiska förlusten i Virginia utlöste en intern kritikstorm. James Carville, Bill Clintons cajunosande strateg, gick särskilt hårt åt den ”dumma wokeighet” som han ansåg är skälet till att Demokraterna inte lyfter nationellt: ”Jag menar, det här ’avfinansiera polisen’-galenskapen, det här ’ta bort Abraham Lincolns namn från skolor’, … folk ser det där”.

Det är här Joe Biden fastnat. Han har lett, eller åtminstone följt, sitt parti vänsterut, bort från mittenväljarna, inte bara i språkbruk och tankefigurer. Hans två havererade storsatsningar kritiseras även internt för att ha bestått av vänsterliberala önskedrömmar, utan stöd i en tudelad senat. Det handlar inte bara om förslagens innehåll, utan om vilka frågor som han gjort till de mest centrala. Den stora valreformen är det tydligaste exemplet.

Det finns en republikansk offensiv för att göra olika delstaters vallagar mindre generösa. Men frågan är inte så enkel att den handlar om Demokraternas försvar för fria val och Republikanernas försök att avskaffa dem. Talet om att rösträtten skulle vara på väg att upphävas i USA är tvärtom obegripligt för många amerikaner. Valet 2020 innebar ett rekorddeltagande och det hade aldrig varit lättare att rösta än det var då. I femton delstater krävs inte ens någon identitetshandling.

Valfrågan mobiliserar främst aktivister. När Biden gjorde den till en skiljelinje mellan gott och ont, mellan rasism och humanism, spelade han på strömningar inom Demokraterna som beskrivits som ”Martin Luther King-avund”: en önskan att politiskt och moraliskt befinna sig i en enkel tid, när skiljelinjerna är glasklara och odiskutabla. Den demokratiska ledamoten av representanthuset Abigail Spanberger uttryckte kritiken utan omsvep, efter att Bidens storsatsningar fallit: ”Ingen valde honom för att vara Franklin D Roosevelt, de valde honom för att vara normal och få slut på kaos.”

I bakgrunden finns också en rent demografisk kalkyl. Allt sedan Obamas kampanjer har Demokraternas politiska konsulter tagit fasta på att etniska minoriteter och unga, vita universitetsutbildade ökar sin andel av de röstande. Samtidigt minskar andelen röstande i den vita, traditionella arbetarklassen. Analysen har nästan blivit till en ödesbunden tro: Framtiden tillhör minoriteter och universitetsutbildade vänsterliberaler. Och det betyder radikalism.

Alla är inte övertygade. ”Ett parti av gamlingar som kuschas av en kader ideologiskt fundamentalistiska tjugoåringar”, väser vissa. ”Varför”, suckar andra, ”ser inte Biden till att liera sig med framgångsrika mittendemokrater som Eric Adams?”

Ja, varför?

Men nu har vi väl ändå lämnat partiernas åsnor och elefanter för bibliska mygg och kameler? Ska vi verkligen sila demokrater och svälja republikaner?

I slutet av januari skrev statsvetarprofessorn Bo Rothstein ett inlägg i Svenska Dagbladet, som antagligen fångade en känsla många bär på. ”Finns någon mental eller faktisk beredskap” för att USA ”kan komma att upphöra vara en demokrati”, var Rothsteins retoriska fråga.

Kring 70 procent av dem som definierar sig som republikaner anser att valet 2020 var riggat, påpekar Rothstein. Partiet är helt i händerna på den förre presidenten och lyssnar på hans fantasier om valfusk. Republikaner runt om i landet försöker undergräva valadministrationens opartiskhet. De republikaner som försvarar demokratin rensas ut. Redan i somras skrev över 120 amerikanska statsvetare under ett upprop, där de varnade för att den amerikanska demokratin är i allvarlig fara. Välrenommerade tidskrifter som The Economist håller med. Den neokonservative skribenten Robert Kagan förutspår att USA efter nästa val kommer att hamna i ett veritabelt kaos, med beväpnade massprotester. Statsvetaren Barbara Walter går ännu längre. Hon kom nyligen ut med en bok som försöker kartlägga hur inbördeskrig uppstår och kommer fram till att risken för att ett sådant bryter ut i USA är stor. Kanadensiska statsvetare har uppmanat sin regering att bereda sig på att grannen i söder blir en auktoritär stat.

Det som skett i USA är verkligen häpnadsväckande. Det finns ingen anledning att försköna det. Donald Trump har varit alldeles tydlig med att han ser demokrati och rättsstat som underordnade sina egna ambitioner. Han fräter sönder den demokratiska infrastrukturen och ingen vet hur illa det kan gå. Men Donald Trump är samtidigt produkten av ett politiskt system som misslyckats. Hade amerikaner i gemen känt tillförsikt och förtroende för sina politiker, hade Donald Trump aldrig blivit mer än en Ross Perot eller Ralph Nader – en utkantsfigur i ett uppstickarparti utan egentliga chanser. Att han istället hamnade i politikens mitt antyder att de etablerade politikerna hade gjort sig själva till utkantsfigurer i många väljares ögon. De övergav förmågan att kanalisera det väljarna faktiskt bekymrade sig över.

Andrew Sullivan, tidigare chefredaktör för The New Republic, sammanfattade för ett par månader sedan sin egen känsla i en pessimistisk nyårskolumn:

”Liksom många amerikaner känner jag mig djupt alienerad av våra två ständigt mer radikaliserade partier, även om jag anser att det är bortom allt tvivel att Trumppartiet är det största inneboende hotet mot systemet som helhet. Och den alienationen – känslan av att det inte finns någon därute som verkar kapabel att leda oss mot en sundare framtid – kanske påverkar mitt omdöme.”

Att försöka reda ut Demokraternas radikalisering och konsekvenserna av den, leder ofelbart till anklagelser om att ägna sig åt ”whataboutism”, eller kålsuperi som det brukade heta på den tiden svenska fortfarande talades i Sverige. Men det är ett faktum att många amerikaner delar Andrew Sullivans uppgivenhet över att sakna ett aptitligt alternativ till Donald Trump. De är inte i första hand stridande i ett klankrig, de är frustrerade över att partierna verkar upptagna av sina egna bekymmer.

En annan av New York Times fokusgrupper, den här gången med väljare som röstar demokratiskt, fick frågan vad de ansåg om stormningen av Kongressen den 6 januari. En kvinna svarade:

”Jag tror att det handlade om det amerikanska folkets frustration. Jag säger inte att det var rätt, men jag tror att det var ännu ett exempel på att det amerikanska folket har fått nog. Folk är utleda på politik, på att få höra lögner, och det ena med det andra. De stormade Kapitolium av olika orsaker. Men det var i huvudsak det amerikanska folkets frustration.”

En man fyllde i:

”Det förvånade mig inte alls. Jag menar, allt har eskalerat och växt. Upplopp på gatorna. Laglöshet. Det har bara växt tills Kapitolium stormades. Nästa gång kommer det att vara Vita huset. Jag menar, upploppen och hela grejen med att ’polis inte kan vara polis’ längre.”

”Jag tycker att de har tagit oss tillbaka till grottmänniskotiden, när man kunde vandra runt med en knölpåk. ’Jag vill ha det du har.’”

De här är demokratiska väljare, men inte partiaktivister. Kvinnan såg ett bredare och allmänt missnöje med ett system som slutat vara representativt. Mannen såg en parallell mellan stormningen av Kapitolium, de omfattande upploppen över hela landet med rötter i Black Lives Matter-rörelsen och kraven på att avlöva polisen. För aktivister på båda sidor – och för pressen – är de två företeelserna motsatser, men inte för de här väljarna.

”Det mest överraskande för oss”, skrev New York Times samtalsledare i en kommentar till den demokratiska fokusgruppen, ”var deras svaga tilltro till det demokratiska partiet självt”. När frågan ställdes om de ville se Biden omvald räckte en av nio upp handen. Tre markerade att de var osäkra.

I fokusgruppen med oberoende väljare fick deltagarna frågan om USA just nu nått botten. En kvinna från New York i övre medelåldern – en latinx, för att tala med Biden – svarade:

”Jag tycker att de har tagit oss tillbaka till grottmänniskotiden, när man kunde vandra runt med en knölpåk. ’Jag vill ha det du har.’”

En 38-årig finansanalytiker från Austin, som fått sin cykel stulen fyra gånger på mindre än ett år, instämde:

”Saker är liksom kaotiska. Jag får känslan av att det egentligen inte finns några regler.”

Joe Manchin, senatorn som stoppade Bidens stora Build Back Better-paket, hudflängdes av sitt eget parti, särskilt dess vänsterflygel, och i stora delar av pressen. Manchin anklagades för att vara köpt av kolindustrin och sakna moral. De oberoende väljarna ser saken annorlunda:

”Jag respekterar verkligen Joe Manchin i det demokratiska partiet, eftersom han har verkat stå fast vid övertygelser som inte är partilinjen”, säger en av panelmedlemmarna. På frågan hur många av dem som skulle rösta på Manchin, om han ställde upp som oberoende presidentkandidat vid sidan av Trump och Biden, räcker sex upp handen. Trump och Biden får fyra röster var.

De här väljarna bestrider inte att trumpisterna hotar demokratin, men vad de verkligen undrar över är varför ingen erbjuder dem ett rimligt alternativ.

Låt oss ta en titt på de amerikanska väljarna. I början av det här året var 85 procent av amerikanerna faktiskt nöjda med sitt privatliv. Det är bara några procentenheter lägre än toppnoteringen 2020. Men ända sedan Gallup började mäta saken 1979 har amerikanerna varit mer nöjda med sitt privatliv än med hur USA utvecklas som land. Tillfredsställelsen med USA som land har också svängt betydligt mer än tillfredsställelsen med privatlivet. Bäst gick USA, enligt amerikanerna, 1999, när Bill Clinton var mitt i sin andra mandatperiod. Då trivdes 71 procent. Sämst gick det finanskrisåret 2008, då bara 10 procent var nöjda med läget.

År 2020 var 41 procent av amerikanerna nöjda med landets utveckling och nittio procent med sitt privatliv. I år säger bara 17 procent att de är tillfreds med hur landet utvecklas. Gapet mellan den privata och den offentliga tillfredsställelsen på 68 procentenheter har bara varit större en gång: förra året, då det var hela 71 procentenheter. Bland republikaner är bara fyra procent nöjda med landets utveckling, som en illustration till polariseringen. Men det betyder inte att icke-republikaner är särskilt entusiastiska. Bland demokrater är 30 procent nöjda och trenden går nedåt. Det gör den också bland oberoende, där 15 procent är nöjda med USA:s utveckling.

Gallups senaste mätningar visar att oberoende väljare ligger närmare republikaner än demokrater: de har blivit mindre positiva under året som gått. Och när New York Times ber sin panel oberoende väljare beskriva läget i USA med ett eller ett par ord blir svaren:

”Splittrat”

”Dystert”

”Besvikelse”

”Obeskrivligt”

”Utbränd”

”Stressigt”

”Vilse”

”Nya normala”

De oberoende väljarna är särskilt intressanta, inte bara för att de kan antas ligga mellan de stora partierna och därför avgöra val, utan också därför att de är den i särklass största väljargruppen.

Nästan oavbrutet sedan millennieskiftet har andelen amerikaner som betraktar sig som oberoende vuxit. För närvarande kallar sig 42 procent oberoende, medan de som räknar sig som demokrater är 29 procent och republikaner 27 procent. Gallup frågar de oberoende om de lutar åt något håll. Många gör det — de oberoende är alltså inte alldeles fria från partilojaliteter — och under 2021 växlade majoriteten i den gruppen från Demokraterna till Republikanerna.

Men det är en alldeles avgörande insikt att normalläget bland amerikanska väljare är att vara oberoende. Det blir än tydligare om man, som Gallup, frågar efter väljarnas ideologiska hemvist.

Sedan åtminstone trettio år domineras den amerikanska väljarkåren av två ungefär lika stora grupper: konservativa och moderata, som båda utgör kring eller strax under 40 procent. Att vara moderat är svårdefinierat, men handlar i grunden om en mittenposition. De som kallar sig liberala – den gängse vänstermarkören i amerikansk politik – har sakta vuxit under samma period, men är fortfarande med god marginal mindre än någon av de andra grupperna var för sig. I den senaste mätningen i januari i år kallar sig 25 procent liberala, varav bara sju procent ”mycket liberala”.

Liberaler blev den största gruppen inom Demokraterna så sent som för drygt tio år sedan. Nu har andelen liberaler inom Demokraterna planat ut på 50 procent, den andra hälften betraktar sig som moderata eller konservativa. Bland republikaner har andelen konservativa vuxit kontinuerligt under 30 år och de utgör nu tre fjärdedelar av sympatisörerna.

Bland de oberoende väljarna, alltså den största enskilda väljargruppen, är knappt hälften moderata och 30 procent konservativa. Bara 20 procent är liberala.

Det råder inget tvivel om att USA lider av politisk polarisering, men det är inte detsamma som att väljarkåren som helhet ingår i varsin kompromisslös klan. De som betraktar sig som ”mycket konservativa” är bara ett par procentenheter fler – nio procent – än de ”mycket liberala”. Nästan sjuttio procent av alla väljare betraktar sig som moderata, eller konservativa. Statistiskt borde förutsättningarna för att bygga en majoritet vara ganska goda.

Om någon bara försökte.

Ann Coulter använder inte bara invektiv för att avfärda Trump, hon gör också en statistisk analys.

Coulter börjar med att citera en opinionsundersökning som ger Donald Trump ett åttioprocentigt stöd bland republikaner. Men sedan bryter hon ner siffrorna och pekar på något intressant: i ingen demografisk undergrupp, utom just ”republikaner”, har Trump ett stöd som ens närmar sig den nivån. Inte bland kvinnor, inte bland män. Inte bland vita, spansktalande eller svarta. Inte bland vita män, eller ens bland undergruppen icke-högskoleutbildade vita män, där Trump ändå är som starkast. Där får han 23 procent plus, mer än 50 procentenheter lägre än det stöd Trump sägs ha bland republikaner.

Coulters slutsats är att det bara finns en förklaring: Väldigt många republikaner kallar sig numera oberoende. Talet om att Republikanerna är ”Trumps parti” har, menar Coulter, blivit en självuppfyllande profetia.

Annan statistik ger både stöd för och invändningar mot Coulters resonemang. Sedan Biden tillträdde har gruppen som anser sig vara republikaner växt, men å andra sidan har stödet för Trump i den gruppen sjunkit. Vid valet 2020 sade en majoritet, 54 procent, av republikaner och oberoende som lutade åt Republikanerna, att de snarare såg sig som Trumpanhängare än anhängare av Republikanerna. I den senaste opinionsundersökningen är styrkeförhållandena omvända: 56 procent anser sig snarare vara anhängare av Republikanerna än av Trump. Den största omsvängningen har skett just bland vita utan högskoleexamen, där andelen som sätter Trump först sjunkit från 62 till 36 procent.

Kanske beror det helt enkelt på att Donald Trump stängts av från sociala medier. Då skulle han snabbt kunna komma tillbaka igen. Frank Luntz, en republikansk opinionskonsult, sade nyligen till New York Times att trumpisterna inom Republikanerna under alla omständigheter är färre än de varit på fem år, men att de samtidigt blivit mer fanatiska och kompromisslösa. Det går att ana något som liknar uppgången och fallet för Jeremy Corbyn i brittiska Labour: En massrörelse som eggar sig till sekterism.

Demokraternas process är annorlunda, men resultatet liknande: i den liberala bubblan bekräftar partivänstern, de etablerade medierna och universitetsfolket varandra. De förlorar ögonkontakten med väljarna. Och nu har amerikanerna ett tvåpartisystem där inget av partierna talar med bredden av befolkningen. Istället jagar de sina egna svansar.

Så vilka två presidentkandidater får amerikanerna välja mellan 2024, på andra sidan årets kongressval?

Anne Coulter är visserligen formidabel på att upptäcka blod i det politiska vattnet, men skulle Donald Trump be om den republikanska nomineringen i dag, skulle han nästan säkert få den. Den förre presidenten antyder ständigt att han tänker ställa upp och hans handgångna avkräver potentiella konkurrenter löften om att inte utmana Trump, om och när han kliver fram. Trump är särskilt irriterad över att Floridas guvernör, Ron DeSantis, inte vill ge sådana löften. Och DeSantis, som är Ann Coulters favorit som trumpistledare utan Trump, gör framsteg i opinionen.

Patrick Ruffini, republikansk opinionsanalytiker, säger att Trump hade 40 procentenheters ledning före DeSantis i höstas. Nu har ledningen krympt till 25 procentenheter. Bland republikaner som känner till båda personerna är Trumps ledning 16 procentenheter och bland dem som gillar båda, leder Trump bara med nio procentenheter. Det finns annat som talar för DeSantis, eller någon annan utmanare. Nyligen kom en opinionsundersökning som gav vid hand att 56 procent av de som röstar i republikanska primärval, tror att det behövs en annan kandidat än Trump för att vinna presidentvalet 2024.

Men det beror förstås på vem Demokraterna utser.

Att en sittande president, undantaget vicepresidenter som tagit över, inte ställer upp till omval efter en mandatperiod har bara skett tre gånger, senast för 150 år sedan. Men den öppenhet med vilken det redan talas om att Joe Biden borde kliva åt sidan, är också ovanlig. Biden själv har sagt att han tänker ställa upp, om hälsan tillåter, men om inte Biden avsevärt stärker sin auktoritet som president är inte beslutet nödvändigtvis hans.

Vem skulle kliva fram istället?

Vicepresident Kamala Harris har, om möjligt, haft ett ännu värre år än Joe Biden. Vid sidan av att vicepresidentrollen i sig är otacksam, fick hon ansvar för migrationspolitiken. Men det som gjort att hon förlorat mycket av det stöd och nästan all den entusiasm som omgav henne under presidentkampanjen, är att hon helt enkelt verkar vara dålig på sitt jobb. På rekordtid har hon nästan helt fallit ur spekulationerna för 2024.

Det är ett märkligt läge: Två självklara kandidater – en sittande president och Donald Trump – som blir allt mindre självklara, ju mer man granskar dem.

Och vad ska partiet då göra? Starta hela den inflammerade nomineringsprocess som de senaste gångerna slitit partiet mellan ytterligheter och först resulterat i Hillary Clinton, som fick Donald Trump vald, och sedan i Joe Biden, så långt den minst uppskattade demokratiske presidenten någonsin?

Det är just under primärvalsskedet som ytterkanterna i partiet kan maximera sin makt. Vänsteryttern Bernie Sanders har för första gången i sin långa karriär fått tillgång till Vita Huset under Joe Biden. Om det är ett tecken på Bidens vänstersväng, eller om Biden använder Sanders för att kontrollera partivänstern, är en fråga om perspektiv. Sanders kommer att vara 83 — ett år äldre än Biden — 2024 och det är osannolikt att han skulle ställa upp, men partivänstern kommer garanterat att föra fram minst ett namn. Elizabeth Warren skulle inte behöva konkurrera med Bernie Sanders om vänsterdemokraterna. Den omskrivna Alexandria Ocasio-Cortez kunde ställa upp, mest för att pressa partiet åt radikalt håll. Mittenkandidater som Amy Klobuchar och Pete Buttigieg dyker alltid upp i spekulationerna. Men allt förutsätter att Biden kliver, eller lyfts, åt sidan och att Kamala Harris kan förbises.

Det är ett märkligt läge: Två självklara kandidater – en sittande president och Donald Trump – som blir allt mindre självklara, ju mer man granskar dem.

Gallups porträtt av det amerikanska folket, fokusgrupper som de som New York Times satt samman och enskilda framgångar, som Eric Adams i New York, pekar alla åt samma håll: det finns en efterfrågan på en kandidat – republikan eller demokrat – som vänder ideologiska vendettor ryggen och tar sig an praktiska problem. Men Republikanerna dras ännu mot kandidater som imiterar Trump: DeSantis är en mer slipad version av sin nyvunna fiende. Och inom Demokraterna har de radikala teoretikerna, under det dubbla trycket av högerpopulism och Black Lives Matter, styrt partiet mot nyspråk, elitism och folkförakt.

Till skillnad från det intryck man ofta får i medierna framstår snarare de amerikanska partierna, än det amerikanska folket, som problemet.

Thomas Friedman, New York Timeskolumnisten som gjort sig till förespråkare för ”radikal centrism”, föreslog nyligen att det amerikanska väljare behöver 2024 är ett hybridalternativ. Istället för att hämta president och vicepresident ur samma parti, borde kandidaterna hämtas i de vettiga delarna av båda partier.

Joe Biden och Liz Cheney. Kamala Harris och Mitt Romney. Amy Klobuchar och Liz Cheney.

Det är den typen av drömmar som uppstår i ett tvåpartisystem där båda partier vänt sig inåt: Hoppet knyts till enskilda personer, när elefanter och åsnor får stå åt sidan för en mytisk skvader.

Text:

Toppbild: Alex Brandon/AP