New York-konsuln stolt men inte nöjd

Text:

Toppbild: Kristofer Dan-Bergman

Toppbild: Kristofer Dan-Bergman

Leif Pagrotsky, drabbad av diskbråck, går kraftigt framåtböjd, helt skymd av två medarbetare från konsulatet. Tillsammans med forne S-politikern Allan Larsson korsar generalkonsuln den vidsträckta foajen på Metrotech Center i Brooklyn.

De tar hissen upp till 19:e våningen där forskningsinstitutet Urban future labs föreståndare tar emot. En vidsträckt vy över Manhattan öppnar sig från konferensrummet.

Allan Larsson, tidigare finansminister men numera engagerad i olika energi- och stadsbyggnadsfrågor har bett konsuln om hjälp med att arrangera möten.

– Vi känner varandra sedan länge, Leif var ju anställd som chief of staff hos mig på finansen på  90-talet, förklarar Allan Larsson, som också är engagerad i ett energiprojekt mellan olika svenska storbolag där 100 miljoner euro ligger i potten.

Jag såg att konsulatet skulle inrättas på nytt, såg att det gällde kultur och näringsliv – eftersom jag varit minister för både kultur och näringsliv kände jag mig träffad och lämnade in en ansökan. – Leif Pagrotsky

– Vi tittar på de bästa projekten i världen som vi kan konkurrera mot, säger Larsson på mötet.

– Eller samarbeta med, inflikar Pagrotsky leende.

Efteråt, när mötesdeltagarna bryter upp, säger sig Pagrotsky vara nöjd.

– Så här förberedda brukar de inte vara, säger han om Allan Larssons insats.

Utanför, i väntan på konsulatets chaufför, vilar Leif Pagrotsky på en parkbänk i skuggan. Han noterar att föreståndaren knappast brydde sig om Larssons finansiella uppbackning.

– Jag tror inte hon förstod att Allan har projektpengar på en miljard. Eller hon kanske tyckte att det är för lite i de här sammanhangen, säger han.

Business as usual. Allan Larsson har tidigare jobbat med Leif Pagrotsky i S-regeringen. Nu samarbetar ex-ministrarna i New York.

Leif Pagrotsky har varit generalkonsul i New York sedan 2016. Han leder ett dussintal: halvdussinet anställda, tre praktikanter och så ytterligare några lokal-anställda.

Arbetsbeskrivningen är tydlig, att hantera konsulära ärenden och främja svenska intressen länderna emellan. Det förstnämnda är relativt okomplicerat, och kan handla om att ordna nya pass, registrera svenskars nyfödda barn och andra administrativa uppgifter.

Det sistnämnda är dock mycket mer öppet för tolkning. Pagrotsky kom till odukat bord. 2009 valde dåvarande Alliansregeringen att lägga ner konsulatet; finansiella skäl var motivet. Snarare var det ett uttryck för inrikespolitiskt spel: Alliansen hade ärvt den socialdemokratiska budgeten och gjorde en markering.

Dåvarande borgmästaren, Mike Bloomberg, uttryckte sitt missnöje. Lägga ner i världens huvudstad gör man bara inte, särskilt inte efter 175 år. Statsminister Stefan Löfven meddelade 2014 att man skulle öppna på nytt och året därpå utlystes tjänsten.

– Jag såg att konsulatet skulle inrättas på nytt, såg att det gällde kultur och näringsliv – eftersom jag varit minister för både kultur och näringsliv kände jag mig träffad och lämnade in en ansökan, säger Leif Pagrotsky.

I konkurrens med många andra, flera med diplomatisk bakgrund, utnämndes han i slutet på 2015 till ny generalkonsul. Uppdraget har visat sig vara varierat.

– Det finns en vitalitet och intensitet på alla områden träffar vi människor som är väldigt spännande och på hög nivå, och då talar jag inte om hierarki utan om spännande möten inom ett brett fält.

Efter två och ett halvt år i tjänst kan det vara läge att fråga: Vad gör konsuln i New York?

Leif Pagrotsky fick tjänsten och fanns vid näringsminister Mikael Damberg sida när han återinvigde det svenska konsulatet i New York i januari 2016. Foto: Helena Gustavsson/TT

Fyra personer som är aktiva inom stadsplanering och infrastruktur i New York är inbjudna till lunch på generalkonsulns residens på 600 ParkAvenue. En anrik gata med vältrimmad grönska, rejäla byggnader och mindre omfattande kommers. Central Park – i en stad där närhet till den världsberömda parken är ett mått på lyx –ligger bara några kvarter bort.

Ännu har inga lunchgäster anlänt denna tisdag. De sista förberedelserna pågår: Lizette Rosander, ansvarig för driften i huset, har dukat upp och kollar av med sin fästman Andreas Isaksson, som är kock. Vinet är på kylning. Allt tycks vara redo.

Generalkonsuln har sin bostad på tredje våningen. Inget överflöd, tre rum plus ett vardagsrum med kombinerat kök. Skapligt trångt om en konsul skulle haft medföljande barn.

Entréplanet utgörs av representationsutrymmen, två större rum på vardera sida om foajén. Plats för 120 minglande gäster. På våningsplanet ovan finns ett par gästrum.

Leif är superhärlig. Han ger oss också stor frihet att välja vin och mat. – Lizette Rosander

I köket har Andreas Isaksson lagt upp förrätten sparris i skålar. Han konstaterar att han visserligen är lokalt anställd av Pagrotsky (och inte utsänd från Stockholm), men han lagar bara mat till officiella tillställningar. Om konsuln stiger upp för en nattmacka får den alltså bres av konsuln själv.

– Förr i tiden var det inte så, men nu är man väldigt medveten om att man ska hushålla med pengarna, som ändå är skattemedel, säger Isaksson.

Under maj och juni är det högsäsong vad gäller aktiviteter. Det kan vara både lunch och middag. Olika mingel hålls flera gånger i veckan; om det är mestadels svenska gäster laddas det upp med stora mängder vin.

– Leif är superhärlig. Han ger oss också stor frihet att välja vin och mat, säger Lizette Rosander.

– Ibland frågar man ju ändå om han är sugen på något speciellt, säger Andreas Isaksson.

I nationens tjänst. Att vara generalkonsul kräver sin diplomat.

Runt halv ett anländer lunchgästerna i samlad trupp. Konsuln och två andra från konsulatet introducerar sig och så presenteras Allan Larsson. I guldtäckta foajén serveras gästerna vatten, stilla eller med bubblor.

– Nej, inget vin nu, viskar Lizette Rosander och tillägger: Om det vore middag vore läget annorlunda.

Pagrotsky passar på att dra med sig praktikanten Erik Johansson åt sidan, från sitt block ger han konsuln bordsplaceringen. Den lilla lappen med gästernas namn placerar han intill sin sittplats.

Efter en stund förflyttar sig lunchsällskapet till matsalen. Vitt vin serveras till förrätten och ut från köket kommer de små skålarna med vit sparris med svart tryffel. Huvudrätten är regnbågsforell med kål- och broccolivariation. Till kaffet serveras en liten rabarbertarte.

Huset används flitigt. Gästboken erbjuder en tillbakablick på de senaste veckornas aktiviteter: en lunch för ett tiotal av svenska mediers korrespondenter i staden några dagar tidigare; en mottagning som hölls i anslutning till New Yorks bokmässa; en mottagning för nya kokboken »Aska« med kocken bakom krogen med samma namn; en minneshögtid för Richard E Oldenburg, som var chef för Museum of modern art 1972–95; en mottagning i samband med  svensk design på modemässan ICFF; en mottagning i samband med lanseringen av Absolut Art – detta är bara under maj och så fortsätter det.

På Nobeldagen den 10 december håls sedan flera decennier tillbaka en stor middag på residenset i konsulatets regi. Tidigare amerikanska Nobelpristagare bjuds in, liksom andra relevanta personer – 7o gäster som får äta samma maträtter som stod på fjolårets meny i Stadshuset i Stockholm. Ett uppskattat arrangemang, enligt konsuln.

Konsulatets arrangemang tycks ha stor betoning på kultur och design. Leif Pagrotsky var minister med kulturportfölj åren 2004–06, kanske den roll som satt djupast spår under karriären.

När han var handelsminister i slutet av 90-talet röstades han fram som regeringens mest populära minister. Det finns en positiv bild av Pagrotsky. Oförarglig – både bland allmänhet och politiker.

Även om utnämningen till generalkonsul av många tolkades som en bekväm avslutning på karriären. Han fyller 67 i år. Men det är ingen passiv tillvaro och han värnar också om hur han skildras. Inför detta reportage ringer han och förklarar att han egentligen inte vill ha någon journalist i hasorna under flera dagar.

– Och att ha en fotograf som plåtar när man sitter i något baksäte, nä, det är inte min stil, säger han, men går ändå med att låta Fokus  följa honom.

”Jag har ständigt träffat nya människor.”

Denna tisdag är lunchen med stadsbyggnadsprofilerna bara en av punkterna på agendan. Samma kväll ska stadens samtliga konsuler samlas för en bakom kulisserna-rundtur på Metropolitan, ett av världens främsta operahus där Jussi Björling är en av dem som sjungit längst. Men Pagrotsky, drabbad av diskbråck för några veckor sedan, har för ont. Tvingas att ställa in. Berättar senare att smärtorna gjort honom sängliggande.

– De senaste två veckorna har jag knappt kunnat jobba, säger han och frågar sedan om vi kan ägna mindre tid åt intervju och foto.

– Jag måste förbereda talet till i morgon, säger han och syftar på det han ska hålla på Svenska kyrkan i samband med firandet av nationaldagen.

Åh, Leif, han är så energisk, säger Barbro Ehnbom.

Hon är en av de få svenskar – kanske den enda – i New York som haft att göra med tolv olika generalkonsuler sedan 1970, då hon flyttade till staden. Den förste hon träffade, Tore Tallroth, var en mycket formell man. Skiljer sig rejält mot Pagrotsky.

– Leif är så rolig, så entusiastisk. Han hade inte varit i New York sedan han var 17 så han vill ta in allt, berättar hon när hon bjuder på kaffe och bulle i Stockholmsbostaden, några dagar före min avresa.

Hon minns Arne Thorén (1988–92), en gammal radiojournalist. Minns hans spelade manér, talade som man gjorde förr på radion. En detalj som fångar hur rollen som konsul förändrats med tiden, menar hon.

– Det har alltid varit starka personligheter, men förr var det mer formellt, säger Barbro Ehnbom, som länge arbetade på Wall Street och senare drog i gång utbyte mellan life science-företag i Sverige och USA.

[caption id="attachment_476198" align="alignleft" width="150"] Barbro Ehnbom är styrelseledamot i handelskammaren.[/caption]

När New York-konsulatet skulle stängas ner engagerade sig Ehnbom med några vänner, samlade in tusentals signaturer och var villiga att resa kapital.  Ehnboms intryck är att beslutet inte handlade om pengar.

I andra länder där man också lade ner konsulat erbjöd sig företagare att bekosta lokalhyror. Det vore emot gällande principer, ansåg dåvarande utrikesminister Carl Bildt.

Tongångarna var samtidigt höga.

– Det tråkiga för oss i utrikesutskottet är att för varje gång regeringen kommer till oss och redovisar förändringar på utrikesdepartementet så leder det till att än fler ambassader läggs ner, sa Urban Ahlin (S), vice ordförande för riksdagens utrikesutskott.

– Men nu är det roligt att 600 Park Avenue är öppet igen! säger Ehnbom och tillägger:

– Du kan ju höra med Leif, kanske får du sova över i gästvåningen.

Han hade inte varit i New York sedan han var 17 så han vill ta in allt.  – Barbro Ehnbom

En annan svenska med starkt fotfäste i New York är Anna Throne-Holst. Hon flyttade till New York 1976 och har bott i USA sedan dess. 2016 kandiderade hon till amerikanska kongressen. När det inte gick vägen blev hon i fjol vd för Svensk-amerikanska handelskammaren.

På handelskammarens kontor i Midtown denna dag i juni är det mesta nedpackat. Skyddsplast runt tavlor, flyttlådor överallt och i ett trångt rum arbetar ett antal kvinnor. Förutom fem anställda finns ytterligare ett par praktikanter, vars tjänster bekostas av medlemsföretag.

Enligt Anna Throne-Holst arbetar kammaren mot tre olika sfärer: Dels mot medlemmarna som utgörs av närmast alla tänkbara svenska storbolag, totalt 260 stycken. En del har varit med i alla år sedan starten 1906.

Dels mot de amerikanska medlemmarna, vanligen jurister, revisorer, skatteexperter eller personer med andra stödfunktioner. Sedan finns startupdelen med bolag som befinner sig i en tillväxtfas och vill in på den stora marknaden som USA utgör.

Handelskammaren har en lång historia i USA, med flera lokala kontor, ett omfattande kontaktnät och över 50 årliga evenemang – frukostseminarier, luncher, afterworks och rena events. Någon fysisk plats har man dock inte haft.

Nu ska det äntligen bli av. Tillsammans med Epicenter, som driver ett innovationshus i Stockholm och nyligen lanserat ett i Amsterdam, ska handelskammaren i september lanseras en fysisk mötesplats kallad Gateway.

I Stockholm frågar jag Patrick Mesterton på Epicenter om detta verkligen behövs, om ändå inte konsulatet fyller denna funktion. Han svarar med ett enormt leende, kämpar för att inte skratta.

– Nej, säger han, de jobbar inte på samma sätt.

Anna Throne-Holst, en slipad diplomat, tonar ner kommentaren:

– Vi har alla olika roller att spela.

Gateway-satsningen är inte obetydligt. 2000 kvadratmeter på central adress i Midtown, på 29:e våningen med milsvid utsikt över mångmiljonstaden. Det kommer att finnas 100 kontorsplatser, konferensrum och eventutrymme.

Bägge understryker att det inte handlar om kontorshotell, utan en mötesplats där allt från svenska storföretag – som saknat närvaro på Manhattan – till startupbolag som vill in i USA kan mötas. Och där lokala aktörer kan få kontakt med svenska bolag.

– Vi vill även stärka amerikansk kompetens om Sverige, säger Anna Throne-Holst.

Leif Pagrotsky välkomnar initiativet.

– Ju fler som gör saker desto bättre, säger han. Vi gillar det och vi har redan väldigt mycket samarbete med handelskammaren.

Barbro Ehnbom är styrelseledamot i handelskammaren och har under sin tid i staden hjälpt en ansenlig mängd svenskar i staden med allt från bostads- till dejtförmedling.

– Generellt är man otroligt generös i New York, säger hon, när vi möts i Stockholm (hon brukar vara i Sverige på sommaren). Man får en kick av att hjälpa och jag vill hjälpa till.

Trots det politiska läget i landet är det ett gynnsamt klimat i New York, menar hon, men tillägger att hennes granne Henry Kissinger i Sutton Place, ett lyxbostadsområde, har en annan bild.

– Kissinger tycker att Trump är det bästa som vi haft, säger hon.

Själv träffade hon Donald Trump på 1980-talet – de var på blind date.

– Jag var väldigt mycket inne på tuffa killar på den tiden, han var inte en av dem. Trump gillar inte kvinnor med brains till frukost.

Kackerlackor har fattat tycke för generalkonsulns residens. Hushållerskan Lizette Rosander har sett åtminstone två kryp och denna förmiddag ska ohyran bort från 600 Park Avenue.

Leif Pagrotsky är otålig, den bokade firman håller inte överenskommen tid.

– Jag gillar inte att ha främmande som springer runt i mitt badrum och bland mina grejer, säger Pagrotsky om varför han dröjt sig kvar.

Mer än en timme efter utsatt tid ringer dörrklockan och en man står utanför med rullväska.

– I’m the exterminator.

Pagrotsky tar hissen upp till sin våning; trappor undviker han på grund av diskbråcket. Mannen följer efter.

Det har gått väldigt bra. Vad är det man brukar säga: jag är stolt men inte nöjd. – Leif Pagrotsky

Småkryp är inte de enda med djupt intresse för huset. Statens fastighetsverk, som äger fastigheten, gör ofta inspektioner – hela fyra gånger om året besöks New York för att syna huset som även inkluderar cirka 20 lägenheter. De bebos mestadels av svenskar utsända av Stockholm. Cirka 60 svenskar jobbar på FN-delegationen i New York – resten hyr på andra adresser.

I väntan på skadedjursbekämparen berättade Leif Pagrotsky om sin första tid i staden.

Efter att Alliansregeringen 2009 lade ner konsulatet drevs verksamheten av en oavlönad honorärkonsul. När Pagrotsky kom till New York 2016 var fokus på att lämna volontärarbetet och återgå till reguljära rutiner efter det mångåriga uppehållet.

– Det var att ombilda ett välfungerande honorärkonsulat till att skaffa ett kontor för en komplett statlig myndighet.

Upplägget blev sådant att konsul Pagrotsky flyttade in på tredje våningen, i fastigheten som till dess hade använts för representation av svenska FN-delegationen. Sedan skaffades ett större kontor åt konsulatet på 40:e våningen i samma hus som den svenska FN-delegationen sitter.

– Målet var att snabbt komma på banan med den nya organisationen. Det har gått väldigt bra. Vad är det man brukar säga: jag är stolt men inte nöjd. Det tog mera tid än vad jag trodde.

Basen är det konsulära arbetet. Även om det rent konkret genomförs av de anställda. Det är praktiskt, mätbart och direkt nödvändigt för utlandsboende svenskar som behöver förnya pass och registrera nyfödda barn eller närstående som ska få ett samordningsnummer (snarlikt personnummer). Eller svenskar som behöver bistånd i en nödsituation – vilket ofta handlar mest om att prata.

Varje år utfärdas 1 200–1 300 pass.  En gång i veckan skickas passen, som tillverkas i Sverige, med UD:s kurirpost. Fedex står för den faktiska transporten. UD:s så kallade A-kurir, som personligen bär dokument, används inte för dessa leveranser.

– Det är stor sak mot förut, säger Pagrotsky. Vi är fullt utrustade nu. Förr hade vi passdagar någon gång i månaden. Nu är det mer tillgängligt.

Det andra benet i verksamheten är mer svårfångad, mer svårformulerad. Att vara konsul innebär att Leif Pagrotsky är svenska statens högsta representant i staden New York.

Personliga möten är vår huvudsakliga uppgift. Det kan vi organisera här på ett sätt som man inte kan göra på distans. Leif Pagrotsky

Uppgiften handlar delvis om att bygga nätverk med nyckelpersoner i staden, det kan vara företagare och representanter för näringsliv, höga tjänstemän i stadsförvaltningen eller politiker.

Till exempel var han nyligen på en fest i ett sommarhus ute på Long Island, inbjuden av en känd person (Pagrotsky vill inte säga vem, bara att det inte var Donald Trump). Bland festdeltagarna var Jared Kushner, president Donald Trumps svärson.

– Vi är här för att göra saker man inte kan göra i Stockholm. Läsa tidningar och göra analyser kan man göra hemifrån. Man kan skypa och prata på telefon, men det är inte samma sak, säger han, och tillägger att uppgiften också innebär att arrangera möten när statsministern eller andra ministrar besöker staden, tillfällen som då slukar en stor del av konsulatets kapacitet.

– Personliga möten är vår huvudsakliga uppgift. Det kan vi organisera här på ett sätt som man inte kan göra på distans.

Men kontakter med näringslivet innebär inte att man täcker dess helhet.

– Näringsliv och kultur är två områden vi interagerar med. Men vi kan inte täcka hela näringslivet, därför fokuserar vi främst på mindre bolag och inom life science och it, säger Pagrotsky.

Logiken är att de svenska storföretagen har egna organisationer på plats i USA. Dock, om företagen vänder sig till konsulatet med önskemål så försöker man bistå.

– Vi jobbar nästan helt efterfrågestyrt. Det som efterfrågas, där försöker vi hjälpa till. Genom att bygga nätverk och sätta folk i kontakt, säger Pagrotsky.

Nyligen har man inrättat en särskild tjänst som ska jobba med näringslivsfrågor. Sofia Hedström, tidigare mångårig korrespondent i New York för en rad svenska medier, tillträdde den i juni.

Ibland kommer frågan om hjälp från en gammal kollega, som Allan Larsson. Under denna resa får han också inkvartering i konsulatets gästrum.

– Det här är egentligen en privat resa, säger han när jag frågar hur länge vistelsen varar.

New York är också finansvärldens hjärta. Att musikjätten Spotify valde notering på New York-börsen säger något. Leif Pagrotsky är medveten om detta och slår samtidigt fast att finanssektorn inte ägnas någon uppmärksamhet.

– Det skulle kunna sluka våra resurser helt och hållet. Vi har aktivt valt bort den, för vi måste välja borta något, säger han och tillägger att det potentiellt finns massor att göra.

– Informera om svensk ekonomi. Marknadsföra svenska aktier, obligationer och svenska statspapper. Men det finns många andra aktörer som redan gör det.

Han tillägger att detta inte är något utlandsmyndigheten självständigt tagit beslut om.

– Vi har en kontinuerlig dialog med vår uppdragsgivare. När vi yrkar mer resurser så är det utifrån en kontinuerlig process.

Redan nu finns mer uppgifter och större geografi än vad man mäktar med. Konsulatet är ansvarigt för nio amerikanska delstater – från Pennsylvania, New York-området och New England, upp till kanadensiska gränsen. Även i detta fall har prioriteringar gjorts.

– Vi klarar inte av att täcka alla delstater. Men vi försöker växla upp vår närvaro särskilt i Boston och Philadelphia, och även i Pittsburgh.

Ett sätt har varit att utse lokala honorärkonsuler; på 1990-talet fanns ett 40-tal, numera har de minskats till ett 30-tal. Detta är något som beslutats om i Stockholm.

– Strävan är att dra ner antalet, konstaterar Pagrotsky.

Ur dagboken. September 2016: Capsule fashion trade show tillsammans med bland andra kronprinsessan Victoria. Mars 2018: Besök på Astra Zenecas dotterbolag i Maryland med statsminister Stefan Löfven och näringsminister Mikael Damberg. Oktober 2017: Med Drottning Silvia och prinsessan Madeleine vid World childhood foundation gala i New York.

Gatlyktorna hade tänts utanför när generalkonsuln äntligen stod i predikstolen. Svenska kyrkan i Midtown är inredd i ljus björk. Efter sill, öl och potatis, jordgubbstårta och kaffe har kyrksalen fyllts upp till sista plats. 80-talet gäster. Några står vid ingången, de har fyllt på med ytterligare vin för 5 dollar från kyrkkaféet nedanför. »Stans kanske mest prisvärda vin«, lockade en kyrkvolontär nyss.

Leif Pagrotsky tar till orda och håller ett kort, effektivt tal som även livesänds på Facebook.

– Konsulatet är en mötesplats för svenskar och amerikaner. Kyrkan är en mötesplats svenskar emellan, säger han bland annat och slår fast att det är första gången han står i denna predikstol.

Det har varit många första gången under hans två och ett halvt år i staden. Före talet summerade han sitt uppdrag som »kul och lärorikt«.

– Det har varit lärorikt varje dag. Jag har haft nytta av mina gamla erfarenheter. Och jag har ständigt träffat nya människor.

Det svenska konsulatet i New York kostar runt 13 miljoner kronor om året, men då inkluderas inte alla kostnader för tjänstebostäder och viss personal.

– Det är värt pengarna, menar Pagrotsky.

– I det läget finns det en poäng att vara närvarande och synlig i världens viktigaste stad. Sedan får man ständigt ompröva om vi ska ha en hög internationell närvaro. Rent monetärt lönar det sig, men det är också vårt ansvar. Att vi visar upp Sverige och att vi kan tjäna de 30 000 svenskar som bor i New York-området.

Närvaro i New York hänger också ihop med att det är så som alla andra stater arbetar – inklusive de nordiska grannländerna.

Ibland samarbetar man dessutom – men inte alltid.

– På vissa områden är det stor konkurrens mellan de olika nordiska länderna, säger Leif Pagrotsky och exemplifierar med en gammal historia.

– Jag minns när vi föreslog att skogsindustrin gemensamt skulle ställa ut på världsutställningen i Shanghai. De finska aktörerna ville inte ställa upp bredvid de svenska, som var deras konkurrenter.

Enligt Pagrotsky är det dock inget dubbelspel, utan ganska rättframt.

– Från de andra länderna finns det oro för att man ska hamna i skuggan av Sverige. Min danska kollega säger det rätt ut.

Han tillägger att ett par dagar efter midsommarfirandet i Battery Park kommer de nordiska konsulaten att ha en gemensam aktivitet under New Yorks Prideparad.

– Vi kommer att ha en nordisk sektion i Pridetåget, säger han.

Midsommarfirandet är konsulatets överlägset största evenemang på hela året. Mellan 8 000 och 10 000 personer brukar komma. Sannolikt skulle arrangemanget kunna växa ytterligare.

– Men det får inte bli större än vad det är. Parken medger inte det.

Under firandet är det inte bara svenskar utan många andra som samlas. Nytt för i år är att 25 spelmän från Dalarnas spelmansförbund står för musiken.

– Detta är ju en del av stadens identitet, att vara en migrationsport och plats för invandrare. Kalendern är också full av nationella högtidsdagar som firas runt om i staden.

Rent praktiskt hyr konsulatet parken, vilket finansieras med sponsorer. Detta tycks ständigt vara ett mål, att hålla igen på kostnaderna för att kunna göra desto mer för de pengar som finns.

Pagrotskys bestående intryck är att de han träffat i sitt arbete har en positiv känsla av Sverige.

– Var vi än rör oss, så är de nyfikna på oss. De vet inte jättemycket, men de har alla en positiv attityd.

Jag försöker vara helhjärtad i det jag gör just nu. – Leif Pagrotsky

Svenska institutet (SI) genomförde nyligen en attitydundersökning för att undersöka Sverigebilden. 51 procent i USA är positiva inställda till Sverige; på andra sidan skalan, de amerikaner som är negativt inställda utgör bara 7 procent. En tredjedel av de svarande uppgav också att deras bild av landet har förbättrats senaste året, dels genom turism eller kontakt med svenskar.

President Donald Trump pekade ut den negativa utvecklingen i Sverige under ett tal i februari 2017 – »Last night in Sweden«. Då hade han bara varit USA:s president i en månad, vilket fick många att undra vad som egentligen hände i Sverige.

Men Trumps svartmålning av Sverige fick fler att läsa mer om Sverige och har därmed ökat kännedomen om landet.

– Vad vi sett är att den positiva bilden förstärktes. Talet skapade fokus, och de som läste på mer om Sverige blev mer positiva, säger Pagrotsky.

Leif Pagrotsky konstaterar att de områden man jobbar mot, New York-området, är en liberal del av landet.

– Här representerar Sverige en bild av något de själva skulle vilja vara. Det är väldigt tydligt. Gratis universitet är en utopi, samtidigt som det är en jättefråga för föräldrar som sett priserna på utbildning skena, säger han.

[caption id="attachment_476199" align="alignright" width="150"] Leif Pagrotsky lämnar posten som generalkonsul i oktober. Framtiden sedan är oviss.[/caption]

Generellt bland amerikaner finns en god kännedom bland vissa svenska varumärken.

– Det är Volvo och Ikea. Att Ikea är ett svenskt företag går inte att missa. Spotify har säkert fler användare här än Ikea, men det identifieras inte som svenskt lika mycket som Ikea gör. Våra andra stora företag riktar sig mer till andra storföretag.

Senare, i höst, ska Pagrotsky lämna sin post, men att planera för tiden bortom denna tjänst har han inte gjort.

– Jag försöker vara helhjärtad i det jag gör just nu, säger han.

Egentligen går hans förordnade ut den 1 september i år – den tidpunkt som det brukar ske växlingar vid de svenska beskickningarna. Nu kommer han att lämna över i oktober. Efterträdaren, Annika Rembe, som leder Svenska institutet, kommer inte loss innan dess. Vad som händer sedan är öppet.

– Jag ser inte framför mig ett heltidsjobb, säger Leif Pagrotsky. Sedan verkar det inte vara så lätt för folk i min ålder att få nya jobb i Sverige.

Text:

Toppbild: Kristofer Dan-Bergman