Ron DeSantis – valets enda vinnare

Amerikanerna har åter besökt valurnorna, denna gång i de så kallade mellanårsvalen, och den övergripande bilden är tydlig, även om inte riktigt alla röster kommit in. Trots en mycket dålig politisk och ekonomisk situation i landet, och trots Bidens oroväckande låga personliga opinionssiffror, blev det inte alls det stora skifte av balansen i kongressen många förutspått.

Republikanerna hade ju under de sista veckorna åter börjat hoppas på att en "röd våg" skulle föra dem till en säker majoritet i representanthuset och en majoritet med någorlunda god marginal i senaten. Men denna våg förvandlades till ett magplask. Partiet ser förvisso ut att erövra majoriteten i representanthuset (100 procent säkert och färdigräknat är det inte än) – fast i så fall bara med ett litet antal stolar. Och planerna på senatsmajoritet gick om intet, när de sena resultaten kom in från Arizona och Nevada.

Spaningen som Fokus publicerade innan mellanårsvalet har därmed stått sig ganska väl. I normala fall brukar det regerande partiet förlora tämligen stort under mellanårsvalen, men förlusten detta år ligger långt under historiska genomsnitt. Det verkar även som om abortfrågan kom att spela roll i utfallet, politisk aktualiserad genom Högsta Domstolens beslut i somras, att aborträtten inte ska ha federalt juridiskt skydd, utan vara en delstatlig angelägenhet.

Vissa republikaner kampanjade hårt på abortmotstånd, och partirepresentanter har även talat om att införa restriktioner på federal nivå. I alla delstater där väljarna kunde folkomrösta i abortfrågan (nästan ett halvdussin hade olika lagförslag på röstsedeln) besegrades sidan som ville införa restriktioner. I en väljarundersökning som utfördes i mitten av oktober visade det sig att enbart 39% av republikanska väljare ens ansåg abortfrågan som särskilt viktig i detta val, medan hela 75% av Demokraternas väljare tvärtom tyckte att frågan var viktig.

Mycket av skulden har redan lagts på Donald Trump, även om skälen därtill inte nödvändigtvis är helt ärligt redovisade från Trumpkritiska republikaners sida. Vissa av de kandidater Trump gav sin välsignelse, som senatskandidaten Mehmet Oz i Pennsylvania, står mycket långt från Trumps mer populistiska plattform. I praktiken har erhållandet av stöd från Trump varit nödvändigt för många republikaner som velat vinna sina primärval, vilket gör att Trumps namn stått bakom både nattens stora förlorare och vinnare (med ett fåtal undantag).

Republikanerna stora segrare är utan tvekan Ron DeSantis, som övertygande försvarade sin guvernörspost i Florida. Detta är dock bara hälften av berättelsen. Florida är nu en delstat som i princip är totalt kontrollerad av republikaner; inte en enda demokrat i delstaten lyckades vinna ett val ovanför lokalnivå, vilket gör 2022 till det första året sedan reconstruction (dvs perioden direkt efter inbördeskriget) som Florida har noll demokrater på delstatens olika förtroendevalda poster. Från att ha varit en så kallad "lila" delstat – tänkbar att vinna för både blåa och röda laget – för mindre än tio år sedan, framstår Florida idag som det republikanska partiets kronjuvel.

Det är framför allt dynamiken kring DeSantis som är värd att hålla ögonen på under 2023. Donald Trump har många fiender inom sitt eget parti, vilka avskyr honom av en rad olika och ofta motstridiga anledningar. Precis som Boris Johnson i Storbritannien betraktas Trump av många fortfarande som en "inkräktare" i maktens korridorer, speciellt då han egentligen bara kunde ställa upp i primärvalen 2016 eftersom ingen trodde att han kunde vinna. Nu efter det relativa valfiaskot är sannolikheten hög att många tar chansen att hugga diverse knivar i ryggen på ledaren för det egna partiet, särskilt eftersom DeSantis utgör en trovärdig utmanare och relationen mellan de två inte är särskilt god. 

En palatskupp mot Donald Trump riskerar dock att få en helt annan dynamik än kuppen mot Boris Johnson. I Johnsons fall ledde den till tillsättandet av Liz Truss, en katastrofal kandidat som allvarligt skadade det egna partiet, och gjorde splittringarna mellan dess olika falanger akuta. I Trumps fall är ”problemet” fortfarande att han är väldigt populär hos de egna väljarna - och många av dem identifierar sig inte med det republikanska partiet alls numera. Det är helt enkelt Trump mot resten av etablissemanget. 

Blir Trump således bortkuppad av den egna sidan är det närapå omöjligt att veta vad som kan inträffa: allt från en valförlust 2024 på grund av att folk stannar hemma, till våldsamma demonstrationer över till politiskt våld, är möjliga scenarier.

Sammanfattningsvis blev mellanårsvalet ett val som nästan ingen är särskilt nöjd över. Ja, Demokraterna gick förvisso tillbaka mindre än de fruktade, vilket i sig borde vara en seger. Priset man betalade var dock ett förråande av politiken, där man aktivt valde (speciellt den sista veckan) att kampanja på hur ondskefull och farlig den andra sidan var, snarare än att visa att man själv hade några lösningar på exempelvis brottsligheten och den skenande inflationen. Republikanerna betalade tillbaka med samma mynt, vilket ledde till goda resultat i ett fåtal delstater, men besvikelse i de flesta andra. Inget av partierna ens låtsades att man skulle använda en majoritet i kongressen för någon sorts lagstiftande agenda.

Den politiska polariseringens tickande bomb fortsätter således att ticka. En poäng som folk lätt glömmer är att USA på 1800-talet faktiskt var en fullt fungerande demokrati ända fram till att landet hamnade i ett blodigt inbördeskrig. Folk gick då som nu till valurnorna i mellanårsval och presidentval, och de politiska institutionerna som existerade på den tiden har i grunden ändrats mycket lite fram till idag.  Men medan själva valprocessen fortfarande fungerade på 1850-talet, decenniet före kriget, slutade politiken sakta men säkert att leverera kompromisser och lösningar. Politiska debatter ersattes av hån och anklagelser, och till och med av rena slagsmål mellan olika representanter. Till slut fanns det inget kvar att säga; röstandet på endera parti blev blott ett sätt att välja sida i den stora konflikten som tornade upp sig vid horisonten. 

När nästan alla politiker spär på indelningen av den egna befolkningen i vänner och fiender blir nog valresultat som 2022 nästan oundvikliga: ett långsamt hårdnande av väljarkåren in i två nästan jämnstora block, som i allt större mån ser det andra blocket som orsaken till landets alla problem.

Läs även: 500 dagar med president Biden

Läs även: I oroliga tider räcker inte Demokraternas altruism