Det nästan likadana landet

Vad fan ska jag kalla rummet? tänkte statsministern, klev in i hissen, lät kroppen långsamt sjunka ner från sjunde våningen. I huvudet summerade han veckan. Misslyckad. Det var faktiskt det enda adjektiv han kunde ge den.

Redan middagen på Harpsund i måndags hade blivit förstörd. Visserligen hade han aldrig gillat godset, det doftade för mycket Göran Persson om väggarna, men ett stillsamt ettårsfirande av valsegern tillsammans med det gamla gänget från moderatkansliet hade i alla fall borgat för en trevlig kväll.

I stället fick han en inrikespolitisk kris på halsen. En av morgontidningarna hade i krigsrubriker avslöjat att Muf, det moderata ungdomsförbundet, systematiskt fuskat till sig bidrag genom att ange för höga medlemssiffror under slutet av 90-talet. Det var inte så farligt. Statsministern hade med jämnmod gått ut och försvarat.

Men koalitionspartierna höll sig inte på mattan. Redan på måndagsmorgonen hade folkpartiledaren och utrikesministern Lars Leijonborg ringt DN Debatt och dagen efter var huvudnyheten att folkpartiledaren skulle »fundera över formerna för regeringssamverkan« om moderaterna inte utredde fusket.

I regeringskansliets korridorer visste alla att det egentligen handlade om folkpartiets ovilja att i de pågående budgetförhandlingarna sänka ersättningsnivån i sjukpenningen. Men det spelade ingen roll. Småpartierna hade känt sig så pressade och i behov av tv-tid att de hakat på.
Kristdemokratiska ungdomsförbundet gick partiets ärende och skrev ett pressmeddelande med rubriken »Omoralen bland ungmoderaterna«. Centerledaren och näringsministern Maud Olofsson hade i kryptiska ordalag ifrågasatt möjligheten för sitt parti att fortsätta tala budget med ett fuskarparti. Det trodde hon var ett bra sätt att pressa på för att få igenom sina höjningar av reseavdragen.

Men under veckan hade MUF-skandalen eskalerat. På onsdagen var det sexuella trakasserier, på torsdagen spritfest med minderåriga. Tidigare distriktsordföranden erkände bidragsfusk, men skyllde på en gammal kultur. Och denna fredag löd morgontidningens löpsedel: »Statsministern godkände bidragsfusk som Muf-ordförande«.

Nu var läget låst. Nu var det inte frågan om att få utrymme för sitt partis vallöften. Nu var det frågan om man över huvud taget kunde fortsätta budgetarbetet.

– Vi bordlägger. Nu får ni partiledare ta över, hade en håglös röst från finansdepartement sagt på telefon till statsministern, som svurit över att de bara enats om första årets ekonomiska politik i Bankeryd.

Och så på allt detta det bekymmer han hela året skjutit framför sig. Sammanträdesrummet på sjunde våningen. Nuderska rummet hette det, efter förre finansministern. Han var bara tvungen att döpa om det. Men inte ens Schlingmann, kommunikationschefen och pr-geniet, hade kunnat komma på något vettigt namn.

– Det är ett helvete att regera, viskade statsministern för sig själv, och klev ut ur hissen på Rosenbads bottenvåning med Säpo-killarna i hasorna.

Genom glasdörrarna och fönstren ut mot Tegelbacken såg han ett trött septemberregn. Åttonde delen av Erik Fichtelius dokumentär om Göran Persson gick på tv denna kväll, men det brydde sig den nya statsministern inte om. Storkyrkan slog nio. Det ringde på mobiltelefonen.

– Pappa, när kommer du hem? frågade sjuåriga Ebba.

– Snart, älskling, snart, sa Fredrik Reinfeldt och satte sig i den framkörda statsrådsbilen.

Nu hade ändå statsministern en del att glädja sig över där i baksätet. För ett år sedan hade han gjort ett moderat succéval. Han ledde en koalitionsregering som sluppit junilistan eller feministiskt initiativ som vågmästare i riksdagen. Han hade genomfört de snabba reformerna.
I gymnasieskolan, till exempel, skrevs skolk in i betygen nu för tiden. Studiebidraget drogs in om eleven var borta för mycket, betyg kunde ges i fler steg och till och med barn i grundskolan kunde stängas av från undervisningen.

– Disciplinen har ökat och prestationerna blivit högre, brukade skolminister Jan Björklund trosvisst säga i tv.

Från nästa läsår skulle gymnasisterna kunna gå på lärlingsskola igen, och kravet att läsa en massa teoretiska ämnen hade tagits bort. De studiemotiverade drillades för att bli toppstudenter på landets elituniversitet. Något sådant fanns visserligen inte ännu och fördjupningen på högskolorna var fortfarande svag, trots att de fått mer betalt för det. Men skolministern hade prenumeration på DN Debatt där förbättringsförslag presenterades varannan vecka.

Socialminister Göran Hägglund och vård- och äldreminister Maria Larsson hade i en rasande fart lagt om vårdköerna. Stopplagen mot privata sjukhus var borta och man fick själv välja läkare och behandlingstid. Vårdgarantin, »värd namnet« som man sagt före valet, fanns fortfarande bara på papper, och förstärkningen av psykvården gjorde varken till eller från.
Men med fler privata sjukhus hade köerna minskat.

Och när statsministern i förmiddags varit tvungen att köpa Alvedon för de odrägliga journalisternas skull hade han gått till Ica. Apoteksmonopolet var avskaffat och mataffärerna hade välsorterade medicinhyllor.

Där i kassakön, drog han sig till minnes nu i statsrådsbilen, hade en näsvis tjej med klarrött läppstift ryckt honom i kavajen och frågat:

– Är det så mycket bättre nu då, med er vid makten?

– Ja, vi har ju avskaffat friåret och Göran Persson är bara riksdagsledamot nu för tiden, hade statsministern sagt, koncentrerad på huvudvärken.

Nu när han tänkte på det: Hade det blivit bättre? Eller ens annorlunda?

I våras hade Lars Leijonborg trampat i klaveret två gånger på samma vecka. Först hade han uttalat sig positivt om medlemskap i Nato på ett EU-möte. Sedan hade han, utan en tanke på att han satt i regering med centerpartiet, uttryckt »en ambition« att folkomrösta om EMU inom två år. Det var inte så olikt Laila Freivalds.

Strax före sommaruppehållet i riksdagen hade Skattebetalarna lämnat in långa protestlistor mot att fastighetsskatten bara avskaffats till hälften. »Nästa gång blir det demonstrationer som på sossarnas tid«, hade de hotat. Det lät ju ungefär som det brukade.

Biståndet hade sänkts förstås, till folkpartisternas och kristdemokraternas förtret. Sverige var första landet i Västeuropa som minskade hjälpen till tredje världen, klagade FN-folket. Men det märktes ju inte så mycket här hemma.

På det hela taget hade landet rullat på. Folk dog fortfarande välfärdsdöden, för att använda hans egna ord från ordförandetiden i Muf.

Förresten, tänkte statsministern bakom privatchauffören, det var väl det jag gick till val på. Vi var det nya arbetarpartiet. Det var jag som skapade det trovärdiga borgerliga alternativet.

Det Sverige som susade förbi utanför bilrutorna var fortfarande småstädernas och egnahemsvillornas förlovade land. Blonda barn med pingisrack. »På spåret« som norm för bra lördagsunderhållning. Usel integration och tusen mil av snötung skog. Man gick ännu till Systembolaget för att skapa skvaller och till frisören för att skvallra. Och LO ordnade, alltjämt, demonstrationer.

För tre veckor sedan hade de marscherat mot otryggheten, flera tusen, från Norra Bantorget till Mynttorget utanför riksdagen. »Försök klara dig själv på 7 000 kronor, Reinfeldt«, hade det stått på de arbetslösas och på de socialdemokratiska partiarbetarnas plakat.

Det var kanske var det enda som hade satt spår på riktigt. Bankerydsuppgörelsen.

Skatterna för låg- och medelinkomsttagare hade sänkts med 37 miljarder. Företagen hade sluppit arbetsgivaravgifter om de anställde långtidsarbetslösa, nystartsjobb kallades det. Och så hade man sänkt ersättningsnivån i a-kassan till 70 procent och infört en bunt krav på bidragstagarna.

Resultaten var tydliga. Konjunkturen pekade uppåt och sysselsättningen ökade. Runt 200 000 människor hade gått från bidragsberoende till arbete. Den öppna arbetslösheten hade visserligen inte minskat, eftersom många som tidigare varit sjukskrivna nu räknades som arbetssökande. Men målet att 80 procent av folket hade ett jobb att gå till var uppnått.
Problemet var att Bankerydsuppgörelsen skapade konflikter mellan regeringspartierna och internt mot medlemmarna.

Det hade varit ett skämt i flera dagar bland moderaterna. En gammal centerpartist i Ånge hade skrivit brev till regeringskansliet. Han var förbannad på att han nu var tvungen att flytta, annars skulle a-kassan ryka. »Var det inte nog med att tvingas leva på kattmat och rester? Skulle halva landet avbefolkas också? Det här var inte vad jag röstade på!«, hade han skrivit.

– Så rivstartar vi Sverige som Maud Olofsson brukar säga, hade moderaterna skrattat.

Nu var det inte lika roligt längre. Även om regeringssamarbetet hittills fungerat bra – tack vare att snart sagt varenda tjänsteman i de fyra partierna läst den gamle folkpartisten Hans Bergströms doktorsavhandling om hur man går från opposition till regering hade man till och med undvikit de värsta nybörjartabbarna – så rådde nu söndring i regeringen.

Problemet var att det gick för bra i ekonomin. I Bankeryd hade alla kompromissat. Man hade kommit överens, men bara om vad man skulle göra det första regeringsåret. De krav som varje parti hade tvingats tumma på hade i stället slängts upp på bordet inför den här höstens budgetförhandlingar. Och när högkonjunkturen nu pumpade in pengar i statskassan krävde alla gehör för sina hjärtefrågor.

– Nu är det vårt folk som sitter i Rosenbad. Då måste vi ju få ett ordentligt försvar igen, som en moderat kommunpolitiker uttryckt det i ett radioinslag.

Några knäckfrågor hade gått att lösa med utredningar. Förre centerledaren Lennart Daléus, till exempel, hade lett kärnkraftssamtal mellan regeringen och kraftindustrin i hundra dagar nu utan någon lösning i sikte. Men i övrigt hade splittringen varit total under de senaste veckornas budgetförhandlingar.

Kristdemokraterna skulle driva igenom vårdnadsbidrag så att mammorna kunde stanna hemma längre, vad än jämställdhetsminister Ulf Kristersson sa. Moderaterna krävde absolut en ytterligare karensdag, stick i stäv med socialförsäkringsminister Karin Pilsäter.

Centerpartisterna ville hårdnackat ha högre reseavdrag så att folk på landsbygden kunde fortsätta köra bil.

Värst av allt: folkpartisterna hade satt sig på tvären igen och ville inte gå med på sänkningen av sjukpenningen, från 80 till 65 procent. Sänkningen hade Fredrik Reinfeldt fått ge upp i Bankeryd, men nu tänkte han inte vika sig. Den besparingen krävdes för allt valfläsk de fyra partierna kastat ur sig månaden före valet.

Men Lars Leijonborg vägrade. Det var för att sätta press på statsministern som han gått ut så hårt efter MUF-skandalen. Att det skulle spåra ur så här hade väl ingen
kunnat tro. Men att medierna snart skulle få nys på att budgetförhandlingarna strandat var ett som var säkert, tänkte statsministern.

– Vilket var värst? Muf-fusk eller budgetfusk?, frågade han sig i statsrådsbilens baksäte.
Hur som helst var han tvungen att hitta en utväg, och det fort. Nästa vecka skulle han på statsbesök i USA mitt under Bushs kongressvalkampanj. Det tänkte han inte missa bara för att folkpartiet inte kunde förstå sig på budgetarbete.

Vad fanns det för möjligheter han inte tänkt på? Vad kunde han erbjuda folkpartisterna?
Statsministern såg Stockholms norra förorter svischa förbi utanför bilrutan när han plötsligt kom på lösningen. Snabbt fick han fram mobiltelefonen. Slog de tio siffrorna till kommunikationschefen, som svarade:

– Ja, Schlingmann.

– Fredrik här. Jag tror jag har kommit på det.

– Låt höra.

– Nuders rum. Bråkstakarna kan få det.

– Leijonborgska lyan?

– Varför inte?

– Det är bra. Bra allitteration, sa Schlingmann och la på luren.

Artikelns prognos bygger på alliansens gemensamma förslag, de fyra partiernas riksdagsmotioner och stämmobeslut samt ett 20-tal intervjuer med borgerliga företrädare på riks- och lokalnivå.