Varför skjuter inte danskarna varandra?

Snälla Sverige har blivit farligare. Gängbrottsligheten väcker internationell förundran, och förändringen har varit snabb.

   Pojkar i högstadieåldern förmås av äldre kriminella att begå grova brott. Nu i sommar har flera ungdomar under 18 år dömts för våldsdåd som beställts av någon annan, bland annat en 15-åring som sköt mot en slumpmässigt utvald person i Enskededalen i Stockholm. Två minderåriga pojkar rekryterades för att skjuta genom en lägenhetsdörr i Fruängen. I polisförhör säger en 14-årig pojke att han skulle ”gå på bio och käka” för pengarna han erbjöds för att mörda.

I fjol sköts 63 personer ihjäl i Sverige, motsvarande 0,63 per hundratusen invånare. Danmark hade under samma tid fyra dödsskjutningar, eller 0,07 per hundratusen. (Norge hade också fyra och i Finland två.)

– I Danmark har vi inte samma situation med väldigt unga kriminella.

Det säger Torben Svarrer, biträdande chef vid den danska polisens Nationella enhet mot särskild kriminalitet. En förklaring kan enligt honom vara att man lagt stor vikt vid förebyggande polisiära insatser.

– Våra lokalpoliser har i många år arbetat mycket nära kommunernas socialarbetare, som har bra koll på de unga. Vi jobbar tillsammans med skolorna och har ett hum om var de rör sig och vad de gör. Om vi blir oroliga tar vi med oss bekymret och pratar med pappa och mamma. De behöver inte ha begått något brott, men vi säger till föräldrarna att vi tycker att er son rör sig i fel miljö, och det bör ni prata om.

För tio eller tjugo år sedan talade svenska politiker och samhällsdebattörer om danskarna som främlingsfientliga och rasistiska; de var pølsefascister. Sedan anammade de danska Socialdemokraterna i stora drag den beskrivning av migrationens konsekvenser som Dansk folkeparti hade fört fram, och numera framställs Danmark av många i Sverige som ett föredöme när det gäller restriktiv invandringspolitik och ansvarsutkrävande kriminalpolitik.

För att bekämpa gängen och den organiserade brottsligheten har lagstiftningen skärpts i tre omgångar genom särskilda gänglagar, så kallade bandepakker. Ett fjärde paket är på gång. Straffskärpningarna gäller bland annat vapenbrott och utpressning och i särskilt utpekade stadsdelar får kriminella inte vistas. Brott begångna i sådana områden kan ge fördubblat straff. Statsminister Mette Frederiksen har sagt att om brottslingars bilar beslagtas hoppas hon att det ska regna ordentligt när bovarna måste gå hem. Minimistraffen för våldsbrott och olaga vapeninnehav har höjts kraftigt. Det fjärde gängpaketet innehåller bland annat kriminalisering av rekrytering till brottslighet, vistelseförbud nattetid och utvidgad telefonavlyssning.

Samtidigt med de här förändringarna har flera danska regeringar ställt sig bakom en omvandling av de förortsområden som i Danmark kallas ghetton. Rivningar av fastigheter, omflyttningar av boende, ombyggnation och sociala insatser samsas i den så kallade ghettopakken.

– Arbetslöshetskulturen i problemområdena måste ersättas med ett normalt liv där människor arbetar och sköter sig, sa den dåvarande socialdemokratiske bostadsministern Kaare Dybvad Bek – numera invandrings- och integrationsminister – när jag intervjuade honom för två år sedan.

Enligt Dybvad Bek kan ett välfärdssamhälle inte fungera med enklaver för olika folkgrupper.

– Jag tror att det finns behov av att stå emot den uppdelning som vi nu upplever. Det kan kallas social ingenjörskonst eller stadsplanering, men om man inte gör någonting är det också ett val.

Vi som bodde med Köpenhamn vid horisonten i väster, en färja, en flygbåt eller ett Öresundståg bort, noterade med viss förfäran hur danska mc-gäng, Hells Angels och Bandidos och andra, under 1990-talet omvandlades till brottssyndikat och sköt ihjäl varandras medlemmar på Nørrebro eller tog över den tunga droghandeln i Christiania. Det var som om ett reportage av Hunter S Thompson eller Charles Bowden hade antagit fast form i landet vi brukade förknippa med hygge.

De nya gängbrottslingar som sedan började dyka upp i olika delar av Köpenhamnsområdet var unga män med invandrarbakgrund. Det fanns mycket vapen i omlopp, en 19-åring sköts 2008 ihjäl från en förbipasserande bil och konflikterna eskalerade. De nya gängen kallade sig sådant som Brothas och Loyal to Familia. 2009 upprättade polisen en särskild enhet för att bekämpa de organiserade gängen.

Jesper Blådal-Hansen, chef för Köpenhamns förebyggande verksamheter bland barn och ungdomar, uppskattade för fem år sedan den hårda kärnan inom gängbrottsligheten i staden till mellan 300 och 500 individer. Uppemot 1 500 rörde sig i cirklarna närmast dem. Blådal-Hansen beskrev när vi då träffades hur varningsklockorna ringt så länge att larmet förvandlats till en summerton. I områden som Mjølnerparken och Tingbjerg växte ungdomarna upp med kriminella, missbrukare och skolor, där många föräldrar inte förstod nödvändigheten av att deras barn kom till lektionerna.

Han talade om frånvaron av ”grundläggande tillvarokompetens” hos de pojkar som drogs till gängen.

– Den oro vi känner gälla andra och tredje generationen invandrare. Jag har stor respekt för svenskarna för det stora antal ni har tagit emot, men det skapar också problem. Det måste investeras nu om ni inte ska stå med ännu större bekymmer om fem-tio år.

Nu är vi alltså här fem år senare, och i Danmark har man valt att både skärpa insatserna mot kriminaliteten och att börja bygga om ghettona, såväl fysiskt som socialt.

När jag frågar Torben Svarrer vid Nationella enheten mot särskild kriminalitet om situationen i Danmark svarar han att det just nu är lugnt när det gäller skjutningar i gängmiljön.

– Dödsskjutningarna har minskat de senaste två åren i alla fall. Vi har jobbat med det här i många år. Vi var ganska tidigt ute så vi har ett bra underrättelseläge. Finns det tendenser till att en konflikt är på gång har vi möjlighet att gå in med förebyggande åtgärder.

Vad betyder förebyggande åtgärder?

– Vi är väldigt synliga i det område där det pågår. Vi går in och pratar med dem när vi vet att någonting är på gång. Vi håller ögonen på det som händer. Och vi slår ner hårt på brottsligheten.

I Sverige framhålls Danmark numera som ett föredöme i arbetet mot gängkriminaliteten. Vad är det som varit framgångsrikt?

– Vi har tillgång till flera bandepakker, som ger oss en stor verktygslåda. Dessutom har vi använt oss av visitationszoner sedan 2004. Vi har hyfsad koll på strukturerna, vilka som ingår i gängen, hur många de är, vem som står i motsättning till vem. Vi lägger mycket resurser på vårt underrättelseväsen.

Vilken roll spelar straff vid brottsbekämpning? Nu vill nästan alla svenska politiker ha hårdare straff och så pekar de på Danmark och säger att det hjälper.

– Jag kan säga så här: vi vet att gäng gärna vill undvika att komma i konflikt med andra gäng eftersom vi har begreppet dubbelstraff. Om man utför vissa handlingar i en konflikt, eller bidrar till att starta en konflikt, kan man få dubbelt straff. Det har betydelse att gängmedlemmar som sitter i fängelse inte kan få permission om de befinner sig i en konflikt. Det finns sanktioner som vi vet att gängen gärna vill undvika.

Vilken är den viktigaste erfarenheten från Danmark när det gäller att bekämpa gängkriminaliteten?

– Det handlar om att prioritera de här insatserna och avsätta resurser. Om vi till exempel har en gängkonflikt i huvudstaden går Köpenhamnspolisen in för att lösa konflikten mycket snabbt. Man sätter in operativa resurser, utredningsresurser och förebyggande resurser. Med öppna ögon får man välja bort annat under en tid. Vi vill inte ha skjutningar på gatorna, vi vill inte ha våld och överfall för det går ut över allmänhetens säkerhet.

David Sausdal, född och bosatt i Danmark, är lektor i sociologi vid Lunds universitet med inriktning på kriminalpolitik. Han menar att Sverige och Danmark inte riktigt går att jämföra.

– Danmark har 1 500 gängmedlemmar. I Sverige finns enligt justitieministern kanske 30 000.

Erfarenheterna från mc-gängens härjningar runt Köpenhamn med början på 1990-talet gör enligt Sausdal att danska myndigheter har varit mer proaktiva när nya gatugäng dykt upp.

– Nu har vi barn i Sverige som är en del av gängkriminaliteten. Det är hemskt, och det är ovanligt att så unga finns med i frontlinjen. De är inte bara springpojkar, de är krigare. I Danmark har man inte sett den trenden.

En klassisk förklaring är att man lär sig att bli kriminell. Växer man upp med äldre bröder som begår brott ökar risken för att man gör likadant. Samma sak gäller en uppväxt i ett område där många lever ett kriminellt liv.

Poängen med den teorin, säger David Sausdal, är att man inte ärver kriminalitet utan måste lära sig den. Det handlar om inskolning.

– Hela gängmiljön har blivit så pass stor i vissa områden i Sverige att man hör unga människor prata om att det är omöjligt att komma undan gängen. När de har nått en viss storlek finns ett tryck som gör att nya ungdomar lättare dras med. Att man blir kriminell är naturligtvis ett uttryck för hur och var man växer upp.

Sausdal hävdar att skillnaden mellan rika och fattiga är mycket större i Sverige.

– Utsattheten i utsatta områden i Sverige är större än i Danmark. Dansk välfärdspolitik har varit bättre.

Men det finns också andra orsaker till att gängbrottsligheten är mer begränsad i Danmark, säger han.

– Den danska polisen är duktig och har stenkoll på stadsdelarna där gängen finns. Man har tagit det här på allvar i 30 år. Man har också haft politiker som fokuserat på de här frågorna. Gängproblematiken har kopplats till det som verkligen har dominerat dansk politik, invandringsfrågan. Från forskningen vet man att gängkriminalitet måste man ta hand om från första början, när det drar i gång. Och det har man inte gjort i Sverige.

David Sausdal menar att gängkriminaliteten är en katastrof för hela samhället.

– Det är en politisk skandal. Man har sett den här utvecklingen komma. Vid Stefan Löfvens första val som partiledare 2014 visste man detta, men det ledde ändå inte till någon debatt i Sverige. Det var en marginell fråga även i valrörelsen 2018. Det blir för lätt om man bara pekar på invandringen, men det blir också lite konstigt om man inte erkänner att det finns en etnisk komponent här.

Samhällsforskare samlar som regel ihop sitt material i efterhand och analyser och slutsatser blir därför mindre dagsaktuella än ett tidningsreportage. Rapporten ”Dödligt våld i Sverige 1990-2017” från Brå (Brottsförebyggande rådet) pekar ändå på två tendenser som senare förstärkts: det dödliga våldet ökade under perioden 2014–2017 och andelen uppklarade brott minskade.

Klara Hradilova-Selin, utredare på Brå och en av rapportförfattarna, har fortsatt att följa gängbrottsligheten i olika länder och tycker att det är för tidigt att påstå att den inte har ökat i Danmark.

– Än så länge kan man inte se något önskat resultat. Det blir inte heller lätt att visa vilka insatser som har orsakat vad. Det är ju inte naturvetenskap vi pysslar med. Det är väldigt många olika saker som spelar in.

I Sverige ser det mörkt ut, säger hon. Inget talar enligt henne för att uppklaringen skulle bli bättre. Mord i kriminella miljöer är ofta planerade och uttänkta och spåren är färre än vid andra fall av dödligt våld, exempelvis i hemmet. Dessutom vill människor inte vittna.

– Det är inte så att polisen inte gör sitt jobb, det är väldigt svåra fall att klara upp.

Vad beror det ökade antalet skjutningar och sprängningar på?

– Vi vet inte exakt varför det sker. Vi kan inte se att det finns något annat land i Europa med en liknande trend. Ibland kan det klinga av utan att man vet varför, på samma sätt som man inte vet varför det startade. Vi vet dock en hel del om hur våldet sprider sig, smittoeffekterna är ganska väl beskrivna i litteraturen, en skjutning utlöser en annan.

Men man vet väl också vilka som står för våldet?

– Det är ofta kopplingar till drogmarknader, utsatta områden, gängproblematik. Men hur det börjar och varför det händer just i Sverige och inte i andra liknande länder – det vet vi inte. Det är ett mysterium.

Klara Hradilova-Selin säger att man på Brå lägger pussel för att hitta förklaringar, men att det är naivt att tro att man en dag ska kunna peka ut någon definitiv orsak. Hon tycker inte heller om att Danmark har blivit föredöme i den svenska kriminalpolitiska debatten.

– Har man sett att hårda tag skulle ge resultat? Det är lite svårt för mig att förstå varför man vänder sig dit, förutom att man generellt är väldigt förtjust i tanken på långa straff. Man upplever att det saknas hos oss, vilket jag inte heller kan förstå. Man har ju skärpt lagstiftningen i omgångar. Ganska många nyckelpersoner har burats in, och vad har det lett till? Ännu mer våld. När bara 25–30 procent av de här brotten klaras upp, vad spelar det för roll hur långa straffen är?

Står vi inför en hopplös uppgift?

– Det tror jag inte, men den är väldigt svår. Vi får bara fortsätta att forska på det här och ta efter det som kanske har fungerat i andra länder tidigare. Man får söka inspiration där den finns.

I Danmark har politikerna tagit ett större grepp, som också involverar social- och bostadspolitiken. Kan det inspirera?

– Det behövs både repression och sociala åtgärder för att bryta nyrekryteringen. Men statistiken visar att det inte är lika illa där som här. Vad förväntar man sig då att åstadkomma? Varför är man så tuff i Danmark trots att det dödliga våldet inte går upp? Sådant kan man undra över.

Klara Hradilova-Selin talar om ett tillstånd av vilsenhet inför gängkriminaliteten.

– Vi vet inte den exakta orsaken till att just Sverige är annorlunda än så många andra länder. Jag tror inte att vi någonsin kommer att veta varför. 

Vilken roll har invandringen spelat?

– Det finns ingen automatik i att hög invandring skulle ge hög kriminalitet. Det är klart att en större andel invandrare ställer krav på att integrationen fungerar. Mycket är fantastiskt i Sverige, men att inkludera människor från andra länder är vi kanske inte så superbra på.

Brottsförebyggande rådet har funnits i snart 50 år. Då borde väl snart alla brott vara förebyggda och utplånade?

– Det är klart att det inte är så, men det innebär inte att vi inte försöker.

Christian Marcussen är kommunikationschef och sitter i den danska regeringens nationella integrationsråd. Han är flitig debattör när det gäller segregation och integration och tror att det är en god idé att brottslingar sitter inne även om, som han säger, majoriteten bland kriminologerna hävdar att hårda straff inte har någon effekt.

På frågan hur han vill beskriva skillnaderna mellan Danmark och Sverige när det gäller gängbrottslighet tar han genast upp invandringen.

– En sak som kan ha betydelse är att många av de riktigt hårda brottslingarna kommer från invandrarfamiljer, och Sverige har fler invandrare. Ni har helt enkelt fler områden av den sort som vi kallar ghetton och det har nu gått över styr.

De värderingar som ibland tar över i miljonprogramsområdena ingår i en lojalitetskultur, säger Christian Marcussen.

– Det är släkten, klanen, subkulturen mot den svenska majoritetskulturen. De ser sig själva som i opposition. De har en kulturell och religiös identitet som binder dem samman. Där finns en annan inställning när det gäller föräldraskapet. I de nordiska länderna är vi hands off, vi har en mild uppfostran där vi försöker resonera med barnen. Uppfostran i en del av invandrarkulturerna är mer hands on, bokstavligen. Det är tvång, man slår barnen, tuffhet är det som räknas. Den som är hårdast bestämmer.

En sak som skrämmer kriminella mer än något annat är risken att bli utvisad ur landet, slår Marcussen fast.

– Att hamna i fängelse är en sak, att hamna i Irak är något helt annat. Vi behöver titta på hur vi ska kunna utvisa fler brottslingar utan svenskt eller danskt pass. Det innebär också att man måste vara väldigt noga med vem man ger medborgarskap till.

Integration ska enligt Christian Marcussen vara en enkelriktad historia.

– Det här är västvärlden, detta är Danmark och Sverige, och om du bor här integrerar du dig i vårt sätt att vara, inte tvärtom. Den framtid vi ser framför oss är en segregerad framtid och det gör mig oerhört orolig.

För David Sausdal, sociologen med en fot i varje land, är det uppenbart att svensk polis måste bli bättre på att ingripa tidigt i konflikter och att låsa in de kriminella.

– I Danmark är rekryteringen bland de unga inte något stort problem, men i Sverige är kriminaliteten en dominant subkultur. I Danmark har man gjort två saker: barn med annan etnisk bakgrund måste gå på dagis där de pratar danska, och man river ner ghettona. Det här är superkontroversiellt, jag säger inte att det är rätt eller fel, men det är exempel på att man försöker ta hand om gängkriminaliteten via andra politiska verktyg än de kriminalpolitiska. Det måste man också göra i Sverige.

Läs även: Därför slog Sverige rekord i dödsskjutningar 2022

Läs även: Segregationen här för att stanna