Artikeln om Nordiska Konfuciusinstitutet är ett praktexempel på den sortens tendentiösa reportage man hade hoppats slippa se i en för övrigt seriös tidskrift. Allt från rubriksättning till innehåll ger intryck av att institutet skulle hålla på med något slags skumraskverksamhet som inte tål granskning. Är det därför reportern över huvudtaget inte har intervjuat eller satt sig in i vad Konfuciusinstitutet vid Stockholms universitet gör? Det hade varit ganska enkelt att kolla saken med någon av oss som jobbar där.

Upplysningsvis ger vi kurser i kinesiska på halvfart. Dessa ger högskolepoäng precis som andra universitetskurser och är mycket populära. Därtill har vi ordnat ett antal seminarier och konferenser om allt från svensk-kinesiska kontakter till Kinas ekonomiska historia. Längre fram i vår planeras ett heldagsseminarium om demokrati i Kina tillsammans med universitetet i Oxford.
Bedriver vi propaganda? Ja, vi propagerar starkt för att fler ska lära sig kinesiska, och vi ordnar kurser i kinesiska som annars inte hade kommit till stånd, med professionella, kinesiska och svenska lärare. Skulle det vara principiellt felaktigt blott på grund av det faktum att det är kineser vi samarbetar med? Borde akademiskt utbyte med Kina upphöra? Samarbete överhuvudtaget?

Exakt i vilket annat avseende Konfuciusinstitutet skulle utgöra en propagandaapparat för den kinesiska staten framgår inte av artikeln. En mening av antropologen Xiaolin Guo ska visst tjäna som exempel:
– Instituten är tänkta att vara skilda från den kinesiska regeringen men i praktiken är de inte det, säger hon. Det återstår att bevisa exakt på vilket sätt den kinesiska staten skulle ha en förlängd arm inne på Stockholms universitet. Genom oss är det i alla fall inte. Institutet är ansvarigt inför en styrelse bestående av lika delar svenska och kinesiska akademiker och vår finansiering kommer från både Sverige och Kina.

Den anonyma källans häpnadsväckande påstående att institutet skulle vara ett icke-akademiskt propagandaprojekt för Kina och dess regering, står oemotsagt på ett sätt som borde få varje grävande journalist att rodna. Våra kurser är förstås inte mindre akademiska än andra språkkurser i kinesiska och nej – för den som undrar – vi studerar varken Mao, Deng eller Hus senaste alster eller något annat ur den förment kommunistiska läran.

Bristande akademisk frihet för ett institut på Stockholms universitet är en extremt allvarlig anklagelse, varför bevisbördan vilar tung på den som påstår något sådant. Reportern, som uppenbarligen läst åtminstone valda delar av Anders Mellbourns utvärdering av institutet, vilken gjordes efter Konfuciusinstitutets tre första år vid SU, hade lätt kunnat finna att där saknas underlag för ett dylikt påstående.

Li Silfverberg
Koordinator vid Nordiska Konfuciusinstitutet

1. Det kunde möjligen framgått att du sökt rektor Kåre Bremer, men han arbetar som bekant inte på Konfuciusinstitutet. Det hade varit rimligt att kontakta någon som gör det.

2. Det är tråkigt om det finns människor som är rädda för repressalier – oklart från vem dock. SU? Kina? Konfuciusinstitutet? Man får väl anta och hoppas att detta är något som Stockholms universitet skulle gå till botten med vid minsta misstanke.

3. Nej, du skriver inte att Mellbourn INTE funnit att det förekommit fall av politisk styrning av institutets verksamhet, men det var ju bra att du poängterar det nu i alla fall.

4. Det finns inget förslag om att institutet ska flyttas från Stockholms Universitet. Mellbourns förslag är att det bildas ett konsortium med SU, KI och KTH som huvudmän. Det är ett utmärkt förslag.

5. För den intresserade finns mycket debatt att följa på nätet om Konfuciusinstituten. Just Lindblads interpellation är dock så full av vanföreställningar och sakfel att ni skulle kunna fylla nästa nummer av Fokus, men det ska ju inte du lastas för.

Vänligen

Li Silfverberg

Har dina källor dementerat rädslan för repressalier nu? Eller fanns det inga sådana källor från början? Tidigare stod det såhär i din text: ”Att det är en het potatis märktes inte minst genom att flera personer jag talat med, med stor insyn i verksamheten, inte ville medverka i artikeln av rädsla för repressalier.”
Eftersom jag inte kan redigera efteråt i min text, kan det ju vara bra att veta det. Annars framstår punkt 2 ovan som obegriplig.

M v h

Li S